Jag har rätt att vara i kanten av vägen

När jag efter 6 mil rullar in på Flatenvägen söder om Stockholm flippar jag på cykeldatorn och läser 30,5 km i snitt. Jag är inte den som gillar att prata snitt eller brukar bry mig om det för det spelar ingen som helst roll. Det är inte den som håller högst snitt över längre tid som vinner tävlingar eller kör Vätternrundan snabbast. Men jag tyckte det var lite coolt idag att jag som tjej, solo i Stockholm med transportsträckor och grusväg kan hålla de snittet. Jag njöt och blev lite galen. Det var riktigt roligt att cykla tills…….

Just nu cyklar jag omkring och försöker övervinna min hjärna som spelar mig ett spratt. Så fort jag hör ljudet av däcket sladda mot gruset så ryser jag till. Men varför ska jag överhuvudtaget bry mig över att köra omkull och skada mig allvarligt ensam på en väg i ingemansland när det egentligen snart är en bilist som dödar mig. Grovt ord det där men jag blir så trött!

Min härligt, underbara runda övergår i frustation då en bilist tutar hysteriskt bakom mig, glider upp sakta och onödigt nära. Jag har hela tiden legat onödigt nära vägkanten för att inte vara i vägen. Jag rullar in i lite vid busshållplatsen för att göra det enklare för bilister att köra om för att sedan åter glida ut på vägen. Då tutar han ännu mer och pekar frenetiskt mot den osynliga cykelbanan som hade varit livsfarlig i lite högre farter. Han prejar och låser in mig så att jag inte kan fortsätta min färd. Jag står på bromsen och hjärtat skenar. Jag blir så trött!

Jag ler och vinkar glatt till bilisten för jag har all rätt att vara just där i kanten av vägen.

Kan också meddela att bilisten inte kom fortare fram för de!

Tack för att ni läste och för att jag fick ordbajsa ur mig detta men ta hand om varandra i trafiken 🙏🏻💕

Annonser

Vaddå, ska jag behöva raka benen hela vintersäsongen nu!

Det är nog inte många som vet att jag har ett litet förflutet i Triathlonvärlden. Det är faktiskt så att min första resa till Mallorca var med just min date för dagen, då vi som två nybörjare hade anmält oss till Vätternrundan. Varför triathlon och Mallis då? Jo, för Ving tillsammans med Trifit skulle testa någonting nytt och jag fick följa med. Cykla gick bra, springa gick bra och efter en kort instruktion hur man crawlar så tog jag mig 25 m i ett svep. En fallenhet för att simma eller bara en bra elev som kan ta till sig instruktioner.

Men när det var dags att leka mini triathlon och växlingar då klev jag åt sidan efter två försök. Förstod liksom inte vad det ”roliga” va?! Och förstår liksom inte än idag!

Jag tog i alla fall simningen med mig hem och gick till badhuset kontinuerligt under en vinter innan cyklingen klev in galet mycket i mitt liv. Nu när jag har gått i backen x-antal gånger och skadat samma kroppsdel 2 gånger då börjar tankarna rulla. Inte för att jag ska göra en Ironman helt plötsligt vilket flera kanske kan tro efter att ha läst detta.

I morse hände det i alla fall! Jag iklädd baddräkt på Eriksdalsbadet med bästa guiden. Jag menar…. Hur gör man på ett badhus?

Rusningstrafiken var över då vi anlände och 50 m bassängen är nu besegrad. Bruden med den underbara cykelbrännan har också besegrat flera oömma känslor kring simning och badhus. Tar du 6:an (Crawl) så tar jag 7:an (Bröstsim). Badmössa på samt simglasögonen och hopp i. Flöt på riktigt bra! Bröstsimmet blev 10 crawl tag efter en stund -> en halv längd -> till en hel längd och vips så simmar jag i samma bana som Anna. Cool kvinna det där! Vad jag mins så var hon riktigt avundsjuk då jag den där gången på Mallis simmade bättre än henne efter några instruktioner och vips….. Hennes envishet och gnetande fick mig att se på henne som ett proffs och när hon nämner: ”Du har inte gjort annat än att simma. Det sitter i ryggmärgen”. Ja ja, nu ska vi inte överdriva!

Men hon beskriver min simning: ”Det ser harmoniskt ut när du simmar” och det är så jag vill att det ska vara. Målet är bättre rörlighet, styrka och starkare överkropp.

Slutar det i en Ironman någon gång om kanske 10år så gör de det men inte nu. Jag funderar på andra målbilder just nu och cykel tar mycket plats i dom.

Men egentligen, Hur ska det sluta? Jag har vissa andra funderingar till denna kanske nya rutin. Några lite ytliga men andra rent logistiska.

•Torrt hår?

•Torr hud?

•Mina extensions*?

•Mina Fransar?

•Nu när jag precis har vant mig med vissa ålderstecken i ansiktet. Ska jag nu oroa mig för nya!

•Hur ska jag rent praktiskt ta mig dit. Bäst den dagen jag är ledig? osv……

Haha… Skämtosido men nyckelbenet verkade gilla det!

Vaknar jag med träningsvärk imorgon måntro?

Usch, fy och blä men vad var det för vecka jag just lämnade!

Måndag morgon efter 9 h sömn och jag kommer knappt ur sängen. September är här vilket är lika med Höst men solen strålar utanför fönstret likt en svensk traditionell sommar. Jag sippar på kaffet och reflekterar över en ny vecka. En vecka med framförallt en spännande ny date som bjuder på en ny utmaning?! Jag säger bara TORSDAG!!!

Men i alla fall, jag blir lika arg varje gång och jag förstår aldrig förens det är försent. Förra veckan kan sammanfattas med trött kropp, omotiverat psyke, känslosam, mindre träning, mindre jobb men ändå trevligt sällskap rakt igenom. Samt förhoppningsvis ett mer läkt nyckelben.

Ps. Att man som tjej alltid ska gå igenom samma sak varje månad!

Tips! En ny grej, när jag vaknar ”Bakom min kaffekopp” #Instastories