Offseason

Vissa säger cykla bara lite lugnare medans andra säger ställ undan cykeln. Jag var skeptisk till en början men nu förstår jag varför man intar offseason. Nu drog jag på mig en skada när jag sa hej till kravallstaketet i Skara och behövde vila eller lugna ner mig lite. Men framförallt visade det sig att veckan efter Velothon så checkade psyket ut och kroppen strax efter. Det var som att luften hick ur mig. Glädjen till racern och asfalten saknades vilket är förvånande eftersom det bästa som finns är att ha en sadel mellan benen. Haha. Men någonstans där inne fanns en oro och ångest över formen. 

Jag började åter infinna mig på Sats för Yoga, Bodypump och mycket annat men framförallt var de nu äntligen läge till att rasta mtb:n lite. Leka, skratta och ha roligt, samt att äntligen få springa och förstöra benen. Göra olika saker utan prestationskrav och syfte.

Succesivt började glädjen till racern krypa sig närmare och adrenalinet lika så. I skrivande stund spritter det i benen men dom ska få vänta lite till. När jag åter plockar fram cykeln i november så har jag legat lågt i över en månad och ska man mentalt orka fokusera på nästa säsong så inser jag nu att detta verkligen behövs. Som nån typ sa: Du har cyklat 1400 mil hittills detta år så kroppen lär inte glömma bort hur man gör. 

Det positiva med perioden är framförallt att man hinner komma ikapp med olika saker och hinna göra massa annat roligt utanför cyklingen. Träffa lite folk som man prioriterat bort som säkert vissa kan känna igen då man satsar och fokuserar på något speciellt. Man får även njuta av att använda andra halvan av garderoben. Nästa gång jag gör ett framträdande här är jag förmodligen på väg till lite varmare breddgrader. Längtar verkligen. Vink vink…..

Annonser

Min första tävlingssäsong

På Östgötaloppet i slutet av april gjorde jag entré på tävlingsarenan med Stockholm ck. Nervositeten var på topp, vädret kallt och frisk men framförallt var det fruktansvärt roligt. Där ifrån rullade det bara på men med ett längre uppehåll för fokusering på Vätternrundan och sub 8. För dom som hängt med vet att jag åkte i backen då men kämpade mig ändå 17 mil till Hjo. Där av en träningsperiod under vinter-vår som kantades av x-antal distansmil. Benen kunde mala som ett ånglok och de fick jag leva med när jag åter stod på SM i Västerås för en galet kort lopp. Äntligen var man åter inne i tävlingsbanan och det tog en hel säsong innan benen vaknade från dom där x-antal malda milen, vilket var fruktansvärt frustrerande.

Lättnaden var stor då starten gick på Vätternrundan

Mycket släppte personligen för mig då Tre berg GP gick av stapeln. Rädslan jag brottats med släppte lite mer och jag forcerade fram. Tyvärr fick jag inte fullfölja loppet utan hälsade på kravallstaketet med efterföljande men som hållt i sig.Det fick bära eller brista en vecka senare då det var dags på hemmaplan. Att få köra på avstängda gator i Stockholm var fantastiskt och envis som jag är blundade jag för min smärta.Jag tog mig igenom min första tävlingssäsong och har där med satt en stämpel på vart jag är i min utveckling som cyklist. Nu tar jag med mig allt jag lärt mig som är så mycket och sorterar för att förhoppningsvis bara bli bättre. 2017 here I come! 

Outside my comfortzone 🎉

När jag var uppe för att köra öppetspår under cykelveckan i Sälen blev jag ännu mer frälst i Mtb då jag besökte Rörbäcksnäs på gränsen till Norge. Det visar sig ännu tydligare hur jag går på kraft utan noll teknik. Började på en gång googla efter mtb läger och hittade Isaberg mountainresort.Fredag kom, bilen packades och så var jag på väg ensam samt helt omedveten om vad som väntade. Väl framme möts jag av ett fantastiskt område som känns som södra Sveriges motsvarighet till fjällen. Fantastiska stugor som vi inkvarterades i och det fanns massa olika äventyr för hela familjen. Redan vid presentationen när vi står på en lång rad och lugnt ska cykla, tala om sitt namn samt ge alla en high-five så kliver jag utanför min komfortzon. Vi testas med olika aktiviteter och kör en så kallad pumptrack som var superkul. Där efter delas vi in i tre olika grupper utifrån erfarenhet. Jag ställer mig tillslut med hardcore gruppen och det får bli som det blir. Vi kör rosa leden runt sjön och där av får vi också känna på varandra. Dom blir förstås genast introducerade till mitt snack med mig själv och mina ljudeffekter. Total matchad som vanligt intar vi en hel dag på sadeln. Förmiddagens 3h inkluderar kurvtagning och balans på cykeln. Herregud vad dålig och feg jag är men succesivt blir jag mer hemmastadd i övningarna. När jag väl börjar träna på att enbart lyfta framdäcket som på bilden ovan visar det sig att jag även fattar hur man pumpar på cykeln när man står still. Glädjen sprids i kroppen men strax efter på gula leden sjönk den lika snabbt. Alla är vi nybörjare försöker jag intala mig men tålamodet är inte så bra. Blir bara arg på mig själv när jag inte vågar. Lunch intas och det är dags för nästa 3h pass. Hur trevlig och peppande gruppen än va så valde jag att hoppa ner ett snäpp för att slippa känna mig stressad. Vilket helt klart var bra för mig just nu.

Vi börjar med att öva på uppförsbackar. Yes, tryggt och säkert med kraft från benen tar jag mig upp. Fram på sadeln, ut med armbågarna och blicken uppåt. Med vikt på framhjulet så de inte lyfter samt spinner och sen höger, vänster, höger, vänster så är man succesivt uppe. Det här kan jag! 🙂

Sen vidare till en grymt bra teknikbana med massa skarpa kurvor på platt mark. Första två varven sätter jag ner foten och genar rakt över kurvorn. Skam den som ger sig och medans flera i gruppen står och snackar så kör jag varv efter varv. Jag gör framsteg för varje varv och till slut kör jag 3 hela varv utan att sätta ner foten och tar varenda kurva samt ökar jag också hastigheten. Det här är kul! Sista passet innan fikat hanflade om hopp och drop. Någonting som verkligen kräver att man puschar sina gränser rejält. Jag står påv den stora stenen och vid stenhällen med känslan att det här vill jag göra men det går bara inte. Blir arg  på mig själv och tårarna kommer av besvikelsen. Någonting blockerar mig och rädslan eller dödsångesten kryper fram. Jag skiter i de och vi går vidare till ett lättare drop som tillslut ledde till hopp. Börjar lungt med att bara droppa ner för den lilla kanten men utmanar mig mer och mer. Ner med hälarna, inta attack position och skjut tårna neråt. Vips så lämnar jag avsatsen och marken med ett hopp. En läskig frihet utan marken som trygghet. Leendet växer och jag gör om momentet. Tydligen gör jag det så bra att instruktören ler stannar framför mig och säger: Nu lägger jag mig där och du ska hoppa över mig. Nej, hojtar jag till av ren reflex och han kontrar med jo, det ska du. Okej säger jag och rullar upp till startposition. Han litar på mig dyker upp i huvudet och jag ska bevisa det. Jag startar med vetskapen om att han ligger där men väl framme i hoppet glömmer jag bort honom och helt plötsligt flyger jag över.Övriga i gruppen jublar och glädjen överöser mig så att jag bromsar till alldeles för hårt. Tydligen viker sig framdäcket och vurpan är ett faktum. Tackar åter igen för min tid i fotbollsmålet då jag glider snyggt samt bra på grus och sten. 

Det visar sig under meckarkursen att vurpan inte bara gett mig lårkaka, blåmärken samt skrapsår utan även att växelörat fick sig en smäll. Cykeln blev helt plötsligt obrukbar och jag har lärt mig att man alltid ska ha ett extra med sig.

Det blir till att hyra en cykel till sista passet och får då en hardtail. Vilken skillnad det var och tryggheten försvann direkt. Förmodligen berodde det även på vurpan från dagen innan. En vänlig själ erbjuder sig att låna ut sin heldämpade och jag är otroligt tacksam för de. Tyvärr fick det mig inte till att ta den där nedförsbacken som nästa själ försökte peppa mig till på flera sätt. Men nästa gång då jävlar! Lägret avslutas med mer bra teknik ute i spåret och lite regn. Lunch intas, allting avslutas och jag beger mig åter hem till huvudstaden.

Med ett trasigt växelöra, skrapsår och rejäla blåmärken lämnar fröken rosa Isaberg och man kan säga att jag har klivit ur min komfortzon. En del jag inte vågade göra men nästa gång? Då jävlar!

Hur var det nu? Attack position, ett finger på bromsen, gungande höfter och blicken långt fram. Dags att träna, träna och åter träna…..

På återseende Isaberg! 

Fredrikshofs Mtb KM

Idag arrangerade Fredrikshof sitt första KM någonsin i mountainbike och vilken succé det blev. Att vara skogsmulle är så kul så jag efteranmälde mig och visste inte alls vad jag gav mig in på. Igår kväll läste jag i sista sekund om vad det handlade om och man kunde komma dit tidigare och provköra banan. In med cykeln i bilen som precis går in på millimetern och iväg. Det är som att sitta i en fåtölj när man hoppar upp på mtb:n. Riktigt stabilt.

Rullar iväg för ett testvarv och undrar hur fan det här skulle gå till egentligen. Stök och bök i mängder med lite knicksar. Visar sig att det bara är två korta gruspartier så aldrig chans att andas ut. På ett flertal ställen tvekar jag rejält och skrattar för mig själv ensam ute i skogen. Jag går på kraft och gärna rakt över stöket än att planera min väg runt allting. Tekniken är inte den bästa men ändring på de ska ske.

12:02 går starten för damer med licens och vi var tre stycken. Alltså given pallplats. Jag lägger mig på rulle efter dagens eminenta mtb åkare Lena och följer hennes spår. Hon åkte så skickligt och snyggt i skogen. Liksom trippade fram med cykeln medans jag typ dunsade fram och succesivt drygade hon ut ledningen. Helt plötsligt var jag ensam kvar på andra plats och försökte göra min grej. Partier som jag gick på under testvarvet avklarade jag nu på cykeln och behövde bara sätta ner foten en gång. Se vad som händer när tävlingsskallen kopplas in trots att det inte var meningen idag. Leka och ha kul var temat.

Första varvet avklarades och andra lika så. Skratt, glädje/panik skrik samt lek fortsatte in på tredje varvet och nu var jag trött. Hade inte laddat upp med så värst mycket energi och enbart vatten i flaskan. Kommer fram till banans branta stenhäll (eller för mig branta stenhäll) och tar samma spår som innan men orkar inte få runt pedalen och jag åker i backen. Garmin flög och jag drog skenbenet rakt i backen. Det ilade till ordentligt och en funktionär frågade direkt om det gick bra. Upp, några stapplande steg och sen iväg igen. Lite skakig i kroppen men det la sig ganska snabbt. Krafterna sinade rejält och vid ett bökigt parti åkte foten ner i backen allt oftare vid tveksamheter. Partier som jag klarade av galant varven innan men utan ork så tar man sämre beslut, vilket det oftast är med de mesta.

Om jag innan körde på kraft både runt och över böket så körde jag verkligen över nu med rejäla dunsar. Blicken var alldeles för nära framför mig och planering av spårval fanns inte längre. Pang så tog det stopp och jag flög över styret med cykeln tätt efter. Jag hade missat en rejäl sten. Drog armbågen i backen och konstaterade att nu får de vara nog. Alldeles för mycket stod på spel om jag skulle fortsätta drutta i backen så här under sista varvet. Så jag tog det lugnt till varvningen och beslutade mig för att bryta. Kändes som ett vuxet beslut och jag är så nöjd över de.

Jag hade superkul idag på cykeln i skogen och kroppen fylldes med massa energi. Fler borde skaffa sig en skogsmulle cykel och lämna asfalten för lite ojämn mark. Superbra träning samt komplement till landsvägen. Bara längtar till vintern när snön knastrar under täcken och då tystnade i skogen är ännu mer märkbar. Mer mtb till folket!

En fantastiskt solig dag och tackar Fredrikshof för ett fantastiskt arrangerat evenemang. Alla verkade var otroligt nöjda och tror alla hoppas på en repris nästa år. Nu är vi i alla fall uppvärmda 🙂

Ett litet pris ändå i form av startplats i ett av skandisloppen