PinkPower

Herregud! Bara manchester kläder i färgerna brun, orange, gul visade det sig en dag när jag i föräldrahemmet rensade bland mina barnsaker. Alla har väl gjort det någon gång? Den lilla tjejen växte in i fotbollslivet och pojkflickan vägrade använda klänning. En liten småknubbig men god tjej som såg på sin kropp förmodligen likadant som många andra gjorde då. Men succesivt börjar jag finna mig själv, min kjol och så småningom även en klänning. Den lilla flickan börjar glänta på dörren och det rosa gör entre lite smått.

2013 när jag med min rosa/vita crescent hybrid gjorde entre i cykelvärlden påbörjades det rosa äventyret till att idag nästan beskrivas som ”Fröken Rosa”. Var det avsaknaden av rosa från barndomen eller dom där underbara provocerande minnena som finns då vissa män 2013 hade svårt för att bli ikapp körd eller ifrån åkt ute på Södertörn utanför Stockholm av just en tjej iklädd pyttelite rosa. Att komma till en lokal träning med rosa hjälm, få blickar som – ”Vem tror hon att hon är? Tills att i slutet av träningen helt plötsligt få ett chockat ”BRA JOBBAT!.

Cykelvärlden var inte beredd på rosa och det var svårt att hitta kläder samt accessoarer i färgen. När jag väl hittade en grej var det inte speciellt många som hade det och jag blev lite udda eller jag stack ut…..

(Undrar hur jag blev en tjej som älskar att sticka ut eller vara lite annorlunda i cykelvärlden då jag i annat fall befinner mig som en tjej i mängden något osynlig)

…. Sen smällde det till tror jag då ett visst stort märke kom med ett par knallrosa skor med tillhörande cykelkitt skapat för herrar eller en som jag med stora fötter. Tills idag då alla märken helt plötsligt har någonting i rosa. Jag älskar rosa och ja, jag har massa rosa hemma i form av prylar. Men idag är det så kommersiellt att letandet blir svårare efter det där lilla udda. Men jag måste nog säga att jag alltid har dragit det rosa till sin spets och 100% total matchar från topp till tå.

Jag har ofta sagt att de rosa fokuset har legat på mig men nu när jag typ står utan racer så kanske det äntligen är dags att skapa den rosa maskinen som ska färda mig snabbare och snabbare. Eller vad säger ni? Några tips kanske?

Annonser

Jag laddar batterierna och packar matlådorna för att gå på kafferep nästan varje dag i veckan. Jag bara älskar det, alltså mitt jobb! Tänk er själva att få träffa fantastiska människor varje dag. Diskutera allting mellan himmel och jord och de flesta besökare kliver ut genom dörren med ett leende på läpparna. Ja, även en lite rutinerad frisör kan missbedöma en konsultation eller fippla med kunskapen i färglära ibland.

Egenföretagare i service-, skönhetsbranschen beroende av kunder är underbart. Jag har all frihet i världen att arbeta hur mycket eller lite som helst. Det är bara jag som blir påverkad av mitt beslut.

Men varför blir du inte bara sjukskriven på heltid frågar många?

Jo, Jag är otroligt arbetslojal! Tack mamma du lyckades med uppfostran på den punkten 😉 Men jag har också ägnat otroligt mycket tid för 13 år sedan då jag påbörjade min frisörkarriär efter gymnasiet. Att arbeta upp en kundkrets som helt plötsligt bara kan gå upp i rök. Ganska hårt skrivet men man har mycket att förlora vid långvarig sjukdom. Ni kan bara tänka er vid en eventuell graviditet hur paniken kickar in. Ja ja, allting löser sig alltid! Då är man förhoppningsvis två. Därför har jag börjat fundera på vad man kan blanda upp frisöryrket med. Jag är utbildad frisörlärare och har jobbat halvtid med det, vilket var kul men min frihet försvann och blev beroende av skollov. Jag försöker vända blicken mot hälsans fönster. Hur kan man vidare utveckla mitt cykel-, träningsintresse? Nån som har något förslag? Kan känna ett eventuellt sug till att studera men då samtidigt som jag jobbar.

6 veckor efter flygturen i Tidaholm har jag åter igen besökt ett sjukhus. Blivit undersökt, röntgad och sjukskriven på 50% i 3 v. Det bästa som kunde hända just nu men får vänta 1 v på utlåtandet från läkaren. Fick också helt plötsligt en snabbare tid för sjukgymnastik så ljuset i tunneln blev lite bättre. Resan i Juli börjades med 3 v helt borta från jobbet i värme deluxe. Trevligheter i Laholm, på landet i Trosa och lite Sälen på de. Men de 3 v på jobbet har varit tufft. Kunderna är helt fantastiska men smärtan har varit obeskrivlig emellan åt. Smärtstillande har flödat under arbetstid och pauserna har varit många men nu jävlar.

Och hade jag inte kunnat träna under denna period så hade mitt psyke krympt ihop likt ett russin.

Om exakt 2 månader återvänder jag till favoritön Mallis. Vila, cykla, fika och massa vin. Längtar så!!!

Väcker liv i något som legat nere

Jag fantiserar om den där bilden från 10 Juli då jag efter flygturen sitter i diket och håller mig för höger axel samtidigt som krokodiltårarna rinner febrilt ner på kinderna. Det är ingen fara med mig utan hjälp dom andra., säger jag till alla som kommer nära. Jag gråter inte för att det gör ont utan jag gråter för min framtid och mitt jobb, nyckelben är brutet.

Vad gör man nu?

Cykelsäsongen tog slut där och då. Jobbet blev åter igen den där utmaningen och 3 veckor sjukskrivning skulle visa sig vara som en droppe i havet.

Idag på avslutningen av Stockholmscupen på Skeppsholmen dök dina ord upp i huvudet, Anna Lindén. ”Du får plocka upp skrivandet igen!” Jag ska väl erkänna att tanken har kommit och saknaden av att få skriva av sig som en bokföring av livet har varit lite saknad. Gynnar det nån blir jag extra glad men.

Förutom att bli frisk och hel så ska jag försöka lista ut vad jag vill egentligen. Vätternrundan ligger varmt om hjärtat igen. Sub 8 är mitt personliga mål och skulle vilja säga check på den. Tävla vet i fan men folk kanske lyckas övertala mig. Ja, vad ska man göra med livet…. Plugga kanske…. Lära sig Spanska…. Flytta….. Lära sig Crawla på riktigt….. Ett till yrke…. Tempo!!!! Nä, nu spåra det ur…..

På återseende kanske! Livet får se!