Följ med mig ett varv…..

Budskapet för dagen

Allmänt när jag cyklar så trampar jag konstant hela tiden förutom när det går fort nedför men vill egentligen trampa då också. Detta gör jag för att hålla en så jämn hastighet som möjligt och för att hela tiden trampa ur slagg från benen. Slutar man trampa för att sen åter ta det en sekund senare så blir det som en intervall och benen samlar på sig mjölksyra. Det är min upplevelse i alla fall. Men skulle framförallt alla i en belgisk kedja trampa hela tiden så skulle kedjan gå mycket jämnare och även snabbare. Detta innebär att jag inte spurtar för luckor. Jag använder bromsarna för att reglera farten men trampar fortfarande och jag skiter i att de slits. Jag hjälper även till att hålla jämn fart med hjälp av växlarna som används frekvent hela tiden. Jag håller även uppsikt hela tiden framåt för att kunna planera min körning. Hur ser vägen ut? Vad gör cyklisten framför mig men också den som är andra eller tredje cyklist framför. Trampar hen eller inte. Gäller att planera för att göra cykelturen dånar som möjligt för en själv men också för LAGET. Jag undviker även att titta bakåt och litar på mina medtrafikanter. Är även väldigt uppmärksam över kommunikationen som kommer både framifrån och bakifrån. 
Med de i tanken så ska du få följa min färd ett varv i den belgiska kedjan. Testa själv att hitta en strategi som fungerar för dig. 
Vi ligger som andra person i högerledet och rotationen sker medsols. Trampar hela tiden och och håller fokus i klungan. Successivt som rotationen på går så åker jag förstås längre och längre bak i ledet. Jag litar på mina medcyklister och inväntar att nån ska säga ”Beredd Madde”. När jag hör detta stoppas slangen till camelbacken in i munnen för en liten snabb sipp. (Detta sker varje varv.) Slangen spottas ur helst innan sista person hinner säga ”Sist Madde”. När jag hört ordet beredd innan så positionerar jag mig bakom framförvarande cyklist och inväntar att siste man ska köra om. För ”Sist Madde” ska komma då cyklisten är snett bakom mig. När halva cykeln är passerad växlar jag upp ett hack och börjar förflytta mig i sidleds för att på snabbast möjliga sätt gå in på hjulet och inte släppa någon lucka. Att jag växlar upp beror på att ytterledet ska gå nån kilometer snabbare än innerledet. Råkar de vara nån som spurtar framför så hänger jag inte på utan trampar jämnt vidare. Där ligger jag sedan och lunkar jämnt framåt i ledet tills jag hamnar som tredje eller andra cyklist framifrån. Då går jag ner i bocken för att minska luftmotståndet och spara energi. Ibland växlar jag även upp ett hack till men de beror ofta på vinden. Trampar jämnt förbi första cyklist i innerledet utan att öka eller stressa tills jag hör t.ex. Hemma, klart, ja. Då går jag över i innerledet växlar ner ett hack eller två och hoppar över ett eller två tramptag för att undvika att öka hastigheten. Nästa cyklist passerar mig i ytterledet och jag skriker hemma. Cyklisten lägger sig framför mig och jag på andra plats. Då flyttar jag upp från bocken och färden runt börjar åter om. 
Den här rutinen är ofta densamma när jag kör med olika grupper men självklart beter sig inte alla grupper så som vätterngruppen när det kommer till vår kommunikation och jag har numera enbart camelback för att klara av Vätternrundan. Stilpolisen får säga vad hen vill men safety befor style. 
Hade i alla fall en lång, tuff men underbar dag idag. Lite mer än 17 mil blev det i strålande sol men i motvind och kantvind. Ja, det blåste åt alla håll. 

Annonser

Vilket antiklimax 

Jag hade inte tänkt ställa upp i kinnekulleloppet för att min vätternträning prioriteras just nu men jag kunde inte motstå. Jag fick blodad tand efter min livs första tävling, östgötaloppet. Ner till skara begav vi oss i lördags vilket är en bra bit här ifrån. Körde banan med bil, väckte kroppen på cykeln med efterföljande middag och möte för att sen hoppa i säng.

Vaknar upp ur skönhetssömnen och öppnar förväntansfullt gardinerna. Möts av ett stort jäkla skämt när marken var täckt med snö. Nog med att det är april men det här är sjukt och samtidigt komiskt.

Vad händer nu? Vi skulle inte starta förens efter lunch så det kan hinna smälta undan. Spänningen var på topp vid frukostbordet då snön tilltog och stannade av för att tilltas igen. Rena april vädret. Det ryktades om förskjuten start men vi skulle vara beredd på det mesta. Utcheckade och klara körde vi upp till kinnekulle och möts av mer snö och snöfall. När vi sitter i bilen både haglar det och snöar kraftigt. Klart man tappar intresset lite när väntan blir lång. Tillslut var det bara till att kliva ur bilen och förbereda sig för start. Blött som fan när väskan lämnades i servicebilen för att sedan köra upp till toaletten för att smeta på lite extra linement. När jag rullade lite lätt så kände jag hur tävlingsmänniskan kröp fram. Jag var riktigt taggade inför lagets och min uppgift. Ångloket skulle få arbeta. Dock könde man att bromsarn tog jättedåligt och däcken gled. Lagledarna kallades in till extra möte och alla inväntade ett besked. Start eller inställt. 

Beskedet kom med lagledaren att tävlingen är inställd. Vilket antiklimax då man åkt typ 30 mil, ätit som en häst, utfört sina rutiner och laddat upp de mentala. Det tog bara några minuter så var samtliga inpackade i bilarna och så var området tomt. Precis som om ingenting hade hänt.
Det var helt enkelt bara till att börja färeden hem. Saker blir inte alltid som man tänkt sig och vet inte riktigt om jag nu måndagkväll har släppt situationen. Men det är bara släpp och jobba vidare. Dock är det långt till tävling för min del men förhoppningsvis är jag extra taggad då.
Här är några bilder från antiklimaxet.

Pannbensträning nr 2

Har man inte tid att vänta till eftermiddagen då solen tittade fram så är det bara till att bita ihop. Men för en gångs skull så är jag lite mänsklig. Jag har sedan starten med coach Magnus följt schemat till punkt och pricka. Eller i alla fall vad jag kommer ihåg. Men idag blev det inte så. Hade tänkt göra det från början men när regnet kom och allting bara sket sig som gårdagen så beslöt jag mig för att bara cykla på. Det blev alltså inga intervaller idag. När man inte ser, det är vatten överallt och när bromsarna inte tar då tycker jag att man kan få lite dispans.

Det blev i alla fall ett kärt återseende med Fredrikshof Nacka/Värmdö där jag möttes av många gamla kändisar. Jag började nämligen min cykelkarriär där för två år sedan. Min tanke var inte direkt att jag skulle ta taktpinnen av snabbgruppen. Men så blev de. Dom var kort om folk och jag började ju som ledare där. Det blev en fin runda i den bemärkelse att vi fick ihop ca 6 mil med 32,1 i snitt. Körde två par, lagtempo och nån fartsträcka. Tro alla i den lilla gruppen fick sig en genomkörare trots allt. Det blev som rubriken säger Pannbensträning nr 2 precis lika grisigt som igår och de bästa med rundan förutom sällskapet var den välförtjänta fikan. Jag frös så jävligt att jag bara behövde någonting varmt. Några tappra själar fran en annan grupp satt redan där så trevligt sällskap fick jag också. Observera cappuccino’n på sidan 😉 

 
Bilen är packad för imorgon är en spännande dag! 🙂

På återseende!

Pannbensträning

  
Hade några timmar på schemat idag och fick starta hemifrån lite tidigare och cirkulera en omväg innan samlingen 8.30 i Farsta. Tur var väl de när himlen bestämde sig för att öppna sig några timmar senare. Idag var det dags för mig att delta på den obligatoriska vätternträningen med sub 8 Farsta/Värmdö och dags att gå allin. Min kompis på ryggen är tillbaka. Många kommentarer har man fått om den men det handlar om safety before beauty and ruels. För nu kan jag faktisk ta flaskan och shifta flaskor så det handlar inte om de längre.

Infernot av rosa skoskydd rullade i alla fall iväg och efter lite tekniskt cykelproblem blev de en naturlig kisspause för många. Skogsbrynet våldtogs av kissnödiga män.

   
Jag låg också i blickfånget av en kamera och fick skärpa mig rejält 😉  

 En motor på hälften drog i belgiskkedja medans motor nummer två låg i svansen och åkte snålskjuts. Rätt behagligt faktiskt. Tills det där förbannade regnet kom. Lite smådugg till en början som var helt okej tills det ökade uppifrån och tillslut kom underifrån. Stänket från framförvarande cykel var konstant och utan assaver så skvätte det rakt upp genom hålet i sadeln. Fantastiskt underbart! 

Helt plötsligt skriks det stopp och en punktering måste fixas. Kom underbart lägligt långt ner mot Nynäshamn när samtliga är genomblöta och fryser som ett asplöv tillslut under väntan. Själv hade jag med mig regnjackan som jag drog på mig. Bra tänkt Madde! Värmde lite i alla fall och självklart var sen rosa. 

Vi rullar vidare och jag bestämmer mig så småningom för att lägga mig i svansen då jag varken såg nåt, bromsar som inte tog och en lins som hoppade av allt vatten samt grus. Jag var inte säkerheten själv i klungan. Höll man bara igång så frös man inte allt för mycket. Kroppen domnar bort tillslut så att man inte känner ett dugg. Väl tillbaka vid målet började färden hem. Hade ett par torra handskar som jag bytte till och körde samma omväg hem som innan träningen. 

5 h var det på schemat och cirka 4,50 blev de. 

Väl hemma var det inte ens nån idé att börja klä av sig kläderna utan jag hoppade in i duschen med allting på. Det skulle ju ändå tvättas så då sköljdes den värsta grusen bort och jag tinades samtidigt upp. Stod där för mig själv och skrattade. Tänk vad man utsätter sig för men gissa om pannbenet stärks av detta. Det är ju faktiskt så att exakt samma väder kan uppstå på Vätternrundan men det hoppas vi inte. Det kan inte alltid vara en dans på rosor.

PS. Jag har försökt städa bra mamma ☺️   
   

RR Östgötaloppet

  

Mitt mål för dagen var att få i pedalen  och hänga med i starten och orka hänga med in i mål. Men det hände lite annat däremellan. 

Helgen började med att vi packade in oss i två servicebilar och började färden ner till Ljungsbro. 9 cyklister med fantastiska Anna som lagledare, en allt i allo Martin och chaufför Guilberto i servicebilen.  

   
Väl nere på plats rullade vi igång kroppen på korta varvet och körde bil för att se hur det långa varvet va. Dusch, middag och taktiksnack innan det var dags att inta viloläge.  

 

En god natts sömn och rejäl frukost för dagen D var kommen. Östgötaloppet är 76 km och bestod av ett långt varv och fyra korta varv. 

Klungan radade upp sig i startfållan och det var lite små trångt. Startskottet gick och jag lyckades inte alls lika bra som på övningen dagen innan. De framför var inte lika snabba så jag fick ner med foten i backen och putta på igen. Shit, nu skiter sig allt då alla sagt att det går snabbt i starten. Men accelererade på bra utan att sitta fast för att vid ett bra tillfälle klicka i pedalen. Nervositeten släppte, jag var med och nu bara arbeta på att hitta bra hjul samt fokusera på lagets och min egen prestation. Det gjordes en del attacker redan från början både från oss men också av andra men som hämtades in. 20-25 min in i loppet görs en attack och vår tjej Camilla hänger på. En attack som lyckades och de var loss för resten av loppet. Jag uppfattade inte riktigt vad som hände men när ena servicebilen kör om vår klunga då vet man att första klungan har mer än en minuts försprång. 

Andra klungan med resterande cyklister agerade väldigt avvaktande till en början och avståndet ökade. Vi jobbade på, gjorde attacker samt försök till lagtempogjordes

Själv märkte jag hur dessa två horn hade tittat fram och en frustration skapades. Vi måste försöka göra något. Jag har inte koll på taktik i klungan utan uttrycker till vår lagkapten. ”Vi måste göra något så säg vad jag ska göra”. Gjorde två attack försök som hämtades in. Jag är inte explosiv men det var skönt att känna efter hur benen kändes. Jag var delaktig i två försök till lagtempo under långa varvet som gick sådär. Jag var framme och drog en massa. Visade att jag är värd smeknamnet ”ånglok”. För jag kan ligga och mala på i relativt hög/jämn hastighet. Men måste jobba på explosiviteten. Fick kommentaren efter loppet av en lagkamrat: ”Hur kan du trycka nästan 40 km/h uppför”. Kul att höra men det sitter bara i huvudet men också jobba med fart samt terräng. Men vad benen säger det skiter man i. 

   
    In på de 4 korta varven med kurvor som skrämde mig och några uppförslöpor som skulle ta ut sin rätt. Men jag hängde i. Tappade som väntat i uppförsbacken men grinade illa och gav mig fan på att jag skulle ikapp. Ikapp kom jag varje gång och efter en kort vila var jag åter framme igen och drog.  

Jag har idag imponerat på mig själv vad det gäller att drick och äta på cykeln. Som jag har kämpat med de och fått hjälp. Bytte till och med flaskor på ramen. Samt vilken jävla kapacitet det finns i den här kroppen vilket jag har hört från andra men bara skämtat bort. 

Till sist kom klungan in på upplopps rakan och nu var det fokus på position. Jag hade vissa interna tjejer som bara inte fick komma i mål före mig och jag gav dom en match. In i mål före dom, med ett jävla adrenalin och stor glädje. Men hur hade det gått för vår tjej i utbrytningen? 

Det visade sig att hon kämpade till sig en tredje plats under en spurtduell. Så jävla bra!! Och vilken glädje, samt laganda vid målet. Ett riktigt stort kramkalas och adrenalinet var på topp.   

Shit, min livs först tävling är nu gjord och jag har åter igen fått ett kvitto på att allt slit under vintern har gett resultat. Samt vilken tävlingsmänniska jag är och vilket psyke jag har. 

   
    
 

Rosa skoskydden

Och så var det äntligen dags för de rosa skoskydden att ge sig iväg på den första gemensamma turen och det här är bara början. Vi kommer skratta och gråta tillsammans. Vissa kämpar mer än andra och styrlinda kommer vi få smaka. Alla kommer ha bra dagar och mindre bra dagar. Vissa kommer till och med kanske bonka någon gång. Huvudsaken är att vi gör detta tillsammans och har roligt. Laget före jaget om vi ska ta oss runt Vättern under 8 timmar. 

Själv fick jag stå bredvid och se dessa nervösa själar ge sig iväg på grönbete. Vissa har kört tillsammans innan men många har gnetat hemma på sin kammare och snart får man svaret ifall man gjort sin läxa.
Som det ser ut nu så är jag ensam tjej i gänget och mig skrämmer man inte lätt. Kanske är det så att det till och med blir tvärtom 😉

Själv fick jag inte vara med på detta grönbete för jag ska på andra spännande äventyr. 

  

Från det ena till det andra….

11 dagar cykling på Mallis övergick till lite lagom stress för att tvätta packa om inför nästa ordentliga träningsläger under 3 dagar.  

  04:45 fredag morgon packades cyklarna in i släpet och 06:00 avgick bussen med Stockholm ck’s medlemmar. En trupp som bestod av Stockholm ck’s dam elit plus övriga elit motionärer. Ett grymt gäng som startar upp säsongen på bästa sätt.  

 Ett gäng som checkade in på hotel riviera strand i Båstad. Båstad som i samband med hotellet gör en satsning på att bli Sveriges cykelmecka. Ett fantastiskt hotell med spa anläggning, gym, underbar mat m.m. och med underbara vägar runt i kring. 

Vi tjejer åkte ner för tävlingsspecifik träning och lära känna varandra bättre. Ett träningsschema skapat av vår coach Magnus Bäckstedt. Ett schema som innehöll 20 min intervaller i belgisk kedja, lagtempo och enbart körning i bocken. Vi hade tävlingsträning som var superkul då vi simulerade en riktig tävling på ett 36 km varv både individuellt och uppdelade i lag med olika uppdrag. Eller som sista dagen då vi körde spurtuppdrag, kurvtagning, lagning av flaskor och puttade/buffade på varandra. Otroligt kul med mer specifik teknikträning och inte bara ligga och mala. Blev denna helg kallad för ångloket. Den där bruden som bara ångar förbi och maler på.

Jag har varit totalt fokuserad denna helg och inte ens haft en sekund att tänka på att fotografera. Men tur är väl de att vi har några mästerfotografer i gruppen. Nämner inga namn men en av dom är Camilla. Tack för det!

   
 

Måste ända visa hur det kan se ut när 5 brudar intar ett hotellrum. Det är ju inte löpning vi håller på med direkt med bara kläder och skor utan vi har liksom lite andra små detaljer också.  

 
Tackar Stockholm cykelklubb för en fantastisk resa och det underbara gänget samt ett fantastiskt hotellvistelse. Nu kör vi tjejer!