Windgate test – ett test av tre som cyklister utför

Det gör lika ont varje gång jag ser filmen 🔝 Men för dom som inte vet så är det här ett test som vi cyklister utför med skräckblandad förtjusning.

Lyssna noga när Aktivitus och Johan förklarar genomförandet.

Fokus! 🤫

200 i kadens och sen är det åka av!

Har jag spurtkapacitet eller inte 🤷🏼‍♀️

Annonser

Göteborg och Prioritet GrandPrix

Vem missar ett race på avenyn i Göteborg! Inte Bianchi CK i alla fall och inte jag trots den skräckblandade förtjusningen över minnena från förra året. Vem vill heller inte ta chansen att stå på startlinjen, köra men även titta på proffsen till vänster i bild 🔝

Banan är dryga 1,1 km och otroligt teknisk med kurvor, potthål, kullersten och trottoarkanter.

Den nystartade klubben Bianchi CK ropas upp bland dom första och vi intar första parkett. Jag har inget att förlora och lika dåligt som förra året bör det inte gå. Tjejer intervjuas, vi skrattar och ordet lugn kan jag inte beskriva min känsla med.

Precis innan start tänker jag tanken: ”Jag ska vara först ut”. Startskottet går och jag anför klungan genom de tre första kurvorna med toppåkare bakom. Så stolt! Haha…Önskar att jag sedan hade den där orädda, odödlig känslan i mig då en efter en kör om mig. Allt kommer i alla fall inte som en chock detta år. Halkar nog ner halva fältet under första varvet och hade klungkontakt några varv till sen hamnade jag i ingenmansland. Ingen kom ikapp mig bakom och ingen tröttnade framför. Efter över halva loppet hör jag på upploppsrakan speakern kommentera fronten samtidigt som det där suset närmar sig. Omkörning och dags att kliva av. Tack o hej! 👋🏻

Hur blev det då?

Förutom stoltheten över min inledning så kommenterade en åskådare så här: ”Det såg mycket bättre ut i år. Mer aggressiv och du satte kurvorna på ett helt annat sätt”.

Dryga 20 min fick jag vara med i racet vilket jag tror är en förbättring med nästan 100% jämfört med förra året. Jag är otroligt imponerad över alla som startade. Måste ändå uttrycka att hårdheten hos tjejerna i fronten är mäkta imponerande. Totalt orädda!

Får se om jag ens skriver om Göteborgsgirot dagen efter 🤔

Bilder: Bruhnsphoto och Fotograf Magnus

Fiskartorpet GP

Boom….

Äntligen är tisdagarna här igen eller nån måndag/onsdag som undantag. Jag pratar förstås om Stockholms landsvägscup. Den där underbart roliga tillställningen som förgyller en vardagkväll i veckan. Stockholmscyklister med omnejd får gaffla med varandra som vänner men samtidigt skifta läge till konkurrenter när startskottet går.

3,2,1…. och vi damer rullar iväg! 1 minut efter oss rullar seniorer och sen även juniorer. På banan har vi alltså 3 olika tävlingsgrupper med olika förutsättningar. Äntligen ska jag få köra ett lopp utan nån jävla backe (läs Kinnekulle) och förhoppningsvis utan mekaniska problem (läs Östgötaloppet). Samtidigt slipper jag den där läskiga tanken ”kommer jag att orka hänga med”. En tanke som har funnits med ganska mycket tidigare säsonger. Nu säger jag till mig själv ”Jag är stark” som spinninginstruktören och cyklisten Glenn uttrycker.

Det rullar på bra! Jag positionerar mig bra och känner lugnet samt tryggheten i mig. Vi susar förbi framtidshoppen, dom unga lovande talangerna, med skräckblandad förtjusning. Sen senare kommer seniorerna ikapp när vi är påväg över banans lilla kulle. Då börjar förvirringen och den där stabila klungan släpper till lite. Vidare ut på fältet följs vi åt. Vidare genom banans skarpaste kurva och där uppstår nästa förvirring. Juniorerna ska åter igen passeras. Helt plötsligt är samtliga startgrupper med sina olika förutsättningar samlade. Alla är överallt och kontrollen är totalt borta för min del. Vilken dam är vart? Herregud vad det vinglas.

Där påverkades jag av de yttre omständigheterna och säkerheten över mig själv tog över. Helt plötsligt ligger jag sist i ett längre utdraget fladdrande fält typ 25 min in i tävlingen och lyckas eller vågar inte avancera. Nu i efterhand kanske jag skulle blivit den där cyklisten Madde som hojtar och styr i andra cykelsammanhang men lätt att säga i efterhand. Spelets regler idag men något att tänka på till framtiden.

Sista 1,5 varven har jag sällskap av min lagkamrat som efter sin krasch för ca två veckor sedan gör ett över förväntan sjukt bra insats. Tillsammans har vi en yngre Södertälje tjej som imponerande drar på innan den kraftiga svängen på sista varvet. Jag var inte beredd och hon fick en lucka. En lucka som jag successivt äter upp. Hade jag fortsatt dra på istället för att pausa bakom så kanske jag hade tagit den spurten men icke.

Kul kväll, mycket folk och superkul med familjemedlemmar i hejjarklacken. Nästa deltävling är Arlanda Test Track och om det nu sitter någon framförallt tjej där ute som funderar på att testa tävla så är det här den roligaste banan. Kör bara kör. Det är ingen som gör bort sig 💕

RR – Kinnekulle

Ärlighet vara längst men jag var livrädd för uppgiften………

Med en lagkamrat hemma i sängen och den andra med flaskan i handen redo att langa oss så står jag tillsammans med lagets minsta spelare på startlinjen. Det är bara tre gånger som backen ska besegras tänker jag och vi rullar iväg. Längst fram på startlinjen och långt fram i klungan var mitt mål. Häng med lugnt och se till att hålla energiintaget stabilt. Åter igen är jag chockad över mitt lugn som infinner sig.

Några olika drar, någon försöker med ett ryck men annars ett lugnt första varv. När vi närmar oss backen avancerar jag framåt i klungan för att som mål gå in i backen först. Jag gör det och helvetet börjar. Lättviktarna rullar på bra och succesivt under vägen upp passerar teambilen samt cyklister men jag hör underbara glada tillrop riktade till mig flera gånger. Det uppskattades, Tack! Över mållinjen och ut på andra varvet ser jag ett litet smatterband framför mig. Teambilen ser jag och trycket ner i pedalerna ökar. Över krönet och svackan på toppen innan jag ställer mig upp och typ flyger över nästa lilla knäppa för att påbörja färden utför igen. Jag trampar luft och hoppar på sadeln. Går inte att plocka in på framförvarande klunga då jag trampat ur. Kryper ihop maximalt och ser avståndet minska. Fortsätter och rullar förbi en efter en. Plötsligt ligger jag först. Strax efter vänsterkurvan kommer Rydne som paceas upp efter mekaniska problem och min klunga får vittring. Farten trissas upp och vips har jag sakta åkt av klungan. Mitt starkaste element, utför och platten. Pinsamt värre men en kadens på ”gud vet vad” räckte inte för min lilla klinga. Resten av varvet efter högersvängen rullar jag på med ett bra tryck i pedalerna. Ser en klunga hela tiden som jag närmar mig ibland men aldrig kommer riktigt nära. Äter, dricker och jagar med ett lugn då stress inte hjälper.

I ensamheten med tanken om att jag är sist dyker dom upp i huvudet som demoner……..

Det här är inte roligt!

Jag kliver av vid mål!

Varför sitter jag här och inte Ulrika!

Det är roligt att träna hårt.

Det är roligt att vara en snabb tjej som retar gallfeber på vissa män.

Män triggar tävlingsskallen mer.

Äsch, skärp dig nu! Cykla!!!!

Jag rullar in i backen för andra gången och ser klungan framför mig lämna första branta delen. Jag tuggar på och inser att jag konstigt nog tar in på dom. Gnetar på och tar min lagning med peppande ord. Peppen fortsätter precis där den behövdes i den sista branta delen upp till passeringen. Jag har häng på siste tjej och trampar faktiskt om. Hur gick det till egentligen. Jag har jagat typ ett helt varv och kommer ikapp på banans svagaste punkt för mig. Nu rullar du med och vilar upp dig! Min klunga består nu av 3 st CK Uni och 2 st Giro. Jag hade kunnat lägga mig sist och bara åkt med men med respekt så hjälper jag till men tar aldrig riktigt i. Jag ska ju ta den där backjäveln en gång till. Nu lagtempo och livet var åter igen på topp. Sluta inte trampa för allting kan hända. Kom ihåg de tjejen!!!

Åter igen in i backen och nu för sista gången. Giro drar på och iväg medans jag försöker hänga på CK Uni. En släpper och jag orkar inte hålla jämnt tempo. Kämpar mig upp och över mållinjen. Helvete, Vätternrundan på 8:17 släng dig i väggen. Det här kan vara min värsta cykelupplevelse hittills.

Nu är det gjort och jag kom inte sist men ändå långt ner på resultatlistan. Nöjd tjej ändå och bilfärden hem var en ren plåga. Längesedan som jag hade så ont i kroppen. Men somnade gott när jag la huvudet på kudden i min säng.

Ps. Stackars mina kunder som idag blev klippta av ett lik. Trött, illamående och total bakis av en adrenalin kick dagen innan.

Hoppas på lång skönhetssömn i natt och vakna som en normal människa imorgon.

Götenetempot

Damklungan är lite desarmerad efter förra helgens tävling på grund av klungkraschen tyvärr. Men vart tog alla andra vägen? Hade många missat att det var swecup eller är tempo lite läskigt?

Jag och min linjehoj gjorde entré i ett element som jag gillar men knappt behärskar. Men hoppas på ändring i fortsättningen. Idag var de fest då jag till och med hade inbyggda växlar i mina ditsatta pinnar. Tack för de Bianchi CK!

Vad ska jag säga?

Cykeln ville inte gå fortare oavsett hur mycket jag kröp ihop då jag trampade ur systemet. Kunde helt klart suttit lite bättre men veckan har haft ett annat fokus efter förra helgen, som skadat material men framförallt skadade personer. Skit samma, jag är där! För laget och för mig själv! Ett sjukt bra träningspass….

Tror faktiskt att jag var den enda på linjehoj av 12 deltagare och njuter faktiskt av att ha två stycken monsterhojar efter mig. För den som inte kan räkna ut det så kom jag på plats 10. Motvind, kantvind och sen medvind in till mål. Superkul men så mycket att lära. Antar att jag ändå hade tagit i då benen skakade efter målgång.

Vad tar jag med mig?

Mitt fokus och mitt lugn trots en puls i zon 5 rakt igenom. Men också att jag vill se lika cool ut som många andra på sina fullkittade vrålåk och bara glida fram utan ansträngning. Nästa gång då jävlar…..

Jag är trött! Bara så att ni vet men ladda om är nu ett fokus. Imorgon ska kinnekulle besegras tre gånger. Ingen lek ska ni veta för en tjej som mig….

God natt!

RR Östgötaloppet – Bianchi’s säsongspremiär

💕 Tack alla som läst om olyckan och kontaktade mig av oro 💕

…………………………………

En ny teambil uppställd med 4 st Bianchi cyklar uppradade bredvid, tillhörande 4 förväntansfulla tjejer. Humöret var på topp hos samtliga tjejer i startfållan och otroligt roligt att träffa gamla som nya åkare. Hur var formen egentligen på mig och alla andra?

Jag hamnade bakom några som hade lite strul i starten men var ändå snart med i fältet. Skönt att äntligen få känna lite lugn. Kanske möjligtvis på grund av lite rutin och trygghet i mig själv. Mycket nerver kanske ändå då det gick relativt lugnt. Vissa gjorde försök till att dra upp farten och de klassiska igångdragen efter kurvor fanns så klart. Vi Bianchi hade bra kontakt mellan varandra och alla syntes eller stack ut med de rosa tröjorna.

Ute på långa varvet och påväg in mot Borensberg igen uppmärksammar vår bil att vid ett tillfälle går fler bak för att fylla på med energi. Även jag går ner och vilar lite. Pratar med en lagkamrat, skiftar flaskor och trycker en gel.

Dags att börja ta sig framåt i klungan för snart kommer vi in i Borensberg. Glider upp på vänster sida och uppmärksammar att det accelereras längst fram. Det är nu det händer, tänker jag och börjar dra igång. I samma veva skriks det och till höger om mig inne i klungan ser jag min lagkamrat flyga över cykeln. Vet att hon har en lagkamrat efter sig som jag inte ser och ytterligare en till längre bak. Ska jag stanna hinner jag tänka en millisekund men självklart gör jag inte det utan gör av med lite kraft genom Borensberg innan farten åter sänks.

Snacket går i klungan: Vad hände? Vilka drogs med? Men tävlingen fortsätter…..

Jag hade inga lagkamrater kvar och servicebilen kommer jag inte att se självfallet. Se nu till att hålla dig och cykeln hel. Gör inget galet utan glid med nu tänker jag. Nu kör jag verkligen för mina lagkamrater.

När man kör under en tunnel och ut på en lite större väg vet alla att det är hål som man inte vill gå i. Jag bestämmer mig för att lägga mig längst fram för att verkligen kunna undvika dessa. Vill inte riskera något. Kanske borde jag fortsatt genom den efterföljande s-kurvan men väljer att lugna ner och vika bakåt. Släpper fram cyklister och viker in. Dock gör jag det uppenbarligen lite för tight. Framhjulet går mot någons bakhjul/snabbkoppling. Hjulet börjar vobbla och en eker har gått av inser jag efter att ha stannat. På bara några sekunder är klungan utom sikt.

Jag står där och skjuter ut några väl valda ord över besvikelsen. Teambilen är upptagen så det är bara till att börja gå. Fipplade lite med ekern men hjulet fastnade när jag rullade försiktigt så jag börjar gå. Helt plötsligt hör jag lagets minsta cyklist komma och Herregud så glad jag blev över att en sitter på cykeln. Jag går lite till för att sedan tröttna av att förfrysa och fipplar med ekern så att jag kan rulla lugnt till tävlingsområdet.

Där visar det sig att en Bianchi åkt ambulans till Linköping och den andra till Motala. En färd till Motala och lång väntan innan mat samt hemfärd. En får stanna över natten men det som verkade vara rejält illa till en början verkar ändå få en mycket bra utgång. Nu vilar vi, landar och succesivt börjar vi ladda om inför nästa helg. Blir vi 1,2,3 eller 4 får vi se…… Kinnekulle här näst!

Det som inte dödar det härdar som man säger men fan vad det är obehagligt att höra skrik i kombination med carbon gå i backen.

💕 Jag hoppas även att alla inblandade mår bra och återhämtar sig snabbt 💕

En lite kämpig inledningsvecka

För en vecka sedan satt jag med en Starbucks kaffe i handen på Mallorcas flygplats i väntan på Sas avgång till Stockholm Arlanda. HuxFlux rinner de en tår ned för kinden och några till därefter. Separationsångesten slog till av bara farten. Vad hade jag varit med om och måste jag lämna denna dröm?

Om känslan att befinna sig på Mallorca i 3,5 v var cool så vet i sjutton vad jag ska kalla första veckan hemma.

Lägenheten stämde överens med den jag lämnade och bilen stod på sin plats. Vinterjackan fick stanna kvar i källaren medans sneakersen plockades fram.

2 dagar ledigt med kalas, uppackning, tvättning, träning och förberedelser inför jobbstarten. Måndag kom och med min åter igen välfyllda matpåse satte jag mig i bilen för avfärd till jobbet. Äntligen skulle jag få träffa mina kära arbetskamrater och kunder men ögonen vattnades åter igen. Vardagslivet, gråa vardagen eller ekorrhjulet är här.

Jag förstår nu vad alla menar när det efter sommarsemestern talas om ångest eller depression för att återgå till vardagen.

Suget efter cykeln var som bortblåst men bestämde mig för att besöka gamla rävar i Hofet Farsta mitt i veckan. Leka lite prestationslöst och ge gubbarna en match i raketgruppen. Kul med positiv feedback om min cykelstyrka. Peakade med 190 i puls upp för pålamalmsbacken med lätthet. Senast var på SM i Västerås och då 191 inklusive två spyor. Lite framsteg kanske.

Nu kliver jag in i tävlingspremiären på söndag och livet kanske kommer kännas lite lättare igen. Dags att ha lite roligt.

Hoppas vi ses!!