RR – Kinnekulle

Ärlighet vara längst men jag var livrädd för uppgiften………

Med en lagkamrat hemma i sängen och den andra med flaskan i handen redo att langa oss så står jag tillsammans med lagets minsta spelare på startlinjen. Det är bara tre gånger som backen ska besegras tänker jag och vi rullar iväg. Längst fram på startlinjen och långt fram i klungan var mitt mål. Häng med lugnt och se till att hålla energiintaget stabilt. Åter igen är jag chockad över mitt lugn som infinner sig.

Några olika drar, någon försöker med ett ryck men annars ett lugnt första varv. När vi närmar oss backen avancerar jag framåt i klungan för att som mål gå in i backen först. Jag gör det och helvetet börjar. Lättviktarna rullar på bra och succesivt under vägen upp passerar teambilen samt cyklister men jag hör underbara glada tillrop riktade till mig flera gånger. Det uppskattades, Tack! Över mållinjen och ut på andra varvet ser jag ett litet smatterband framför mig. Teambilen ser jag och trycket ner i pedalerna ökar. Över krönet och svackan på toppen innan jag ställer mig upp och typ flyger över nästa lilla knäppa för att påbörja färden utför igen. Jag trampar luft och hoppar på sadeln. Går inte att plocka in på framförvarande klunga då jag trampat ur. Kryper ihop maximalt och ser avståndet minska. Fortsätter och rullar förbi en efter en. Plötsligt ligger jag först. Strax efter vänsterkurvan kommer Rydne som paceas upp efter mekaniska problem och min klunga får vittring. Farten trissas upp och vips har jag sakta åkt av klungan. Mitt starkaste element, utför och platten. Pinsamt värre men en kadens på ”gud vet vad” räckte inte för min lilla klinga. Resten av varvet efter högersvängen rullar jag på med ett bra tryck i pedalerna. Ser en klunga hela tiden som jag närmar mig ibland men aldrig kommer riktigt nära. Äter, dricker och jagar med ett lugn då stress inte hjälper.

I ensamheten med tanken om att jag är sist dyker dom upp i huvudet som demoner……..

Det här är inte roligt!

Jag kliver av vid mål!

Varför sitter jag här och inte Ulrika!

Det är roligt att träna hårt.

Det är roligt att vara en snabb tjej som retar gallfeber på vissa män.

Män triggar tävlingsskallen mer.

Äsch, skärp dig nu! Cykla!!!!

Jag rullar in i backen för andra gången och ser klungan framför mig lämna första branta delen. Jag tuggar på och inser att jag konstigt nog tar in på dom. Gnetar på och tar min lagning med peppande ord. Peppen fortsätter precis där den behövdes i den sista branta delen upp till passeringen. Jag har häng på siste tjej och trampar faktiskt om. Hur gick det till egentligen. Jag har jagat typ ett helt varv och kommer ikapp på banans svagaste punkt för mig. Nu rullar du med och vilar upp dig! Min klunga består nu av 3 st CK Uni och 2 st Giro. Jag hade kunnat lägga mig sist och bara åkt med men med respekt så hjälper jag till men tar aldrig riktigt i. Jag ska ju ta den där backjäveln en gång till. Nu lagtempo och livet var åter igen på topp. Sluta inte trampa för allting kan hända. Kom ihåg de tjejen!!!

Åter igen in i backen och nu för sista gången. Giro drar på och iväg medans jag försöker hänga på CK Uni. En släpper och jag orkar inte hålla jämnt tempo. Kämpar mig upp och över mållinjen. Helvete, Vätternrundan på 8:17 släng dig i väggen. Det här kan vara min värsta cykelupplevelse hittills.

Nu är det gjort och jag kom inte sist men ändå långt ner på resultatlistan. Nöjd tjej ändå och bilfärden hem var en ren plåga. Längesedan som jag hade så ont i kroppen. Men somnade gott när jag la huvudet på kudden i min säng.

Ps. Stackars mina kunder som idag blev klippta av ett lik. Trött, illamående och total bakis av en adrenalin kick dagen innan.

Hoppas på lång skönhetssömn i natt och vakna som en normal människa imorgon.

Annonser

Götenetempot

Damklungan är lite desarmerad efter förra helgens tävling på grund av klungkraschen tyvärr. Men vart tog alla andra vägen? Hade många missat att det var swecup eller är tempo lite läskigt?

Jag och min linjehoj gjorde entré i ett element som jag gillar men knappt behärskar. Men hoppas på ändring i fortsättningen. Idag var de fest då jag till och med hade inbyggda växlar i mina ditsatta pinnar. Tack för de Bianchi CK!

Vad ska jag säga?

Cykeln ville inte gå fortare oavsett hur mycket jag kröp ihop då jag trampade ur systemet. Kunde helt klart suttit lite bättre men veckan har haft ett annat fokus efter förra helgen, som skadat material men framförallt skadade personer. Skit samma, jag är där! För laget och för mig själv! Ett sjukt bra träningspass….

Tror faktiskt att jag var den enda på linjehoj av 12 deltagare och njuter faktiskt av att ha två stycken monsterhojar efter mig. För den som inte kan räkna ut det så kom jag på plats 10. Motvind, kantvind och sen medvind in till mål. Superkul men så mycket att lära. Antar att jag ändå hade tagit i då benen skakade efter målgång.

Vad tar jag med mig?

Mitt fokus och mitt lugn trots en puls i zon 5 rakt igenom. Men också att jag vill se lika cool ut som många andra på sina fullkittade vrålåk och bara glida fram utan ansträngning. Nästa gång då jävlar…..

Jag är trött! Bara så att ni vet men ladda om är nu ett fokus. Imorgon ska kinnekulle besegras tre gånger. Ingen lek ska ni veta för en tjej som mig….

God natt!

RR Östgötaloppet – Bianchi’s säsongspremiär

💕 Tack alla som läst om olyckan och kontaktade mig av oro 💕

…………………………………

En ny teambil uppställd med 4 st Bianchi cyklar uppradade bredvid, tillhörande 4 förväntansfulla tjejer. Humöret var på topp hos samtliga tjejer i startfållan och otroligt roligt att träffa gamla som nya åkare. Hur var formen egentligen på mig och alla andra?

Jag hamnade bakom några som hade lite strul i starten men var ändå snart med i fältet. Skönt att äntligen få känna lite lugn. Kanske möjligtvis på grund av lite rutin och trygghet i mig själv. Mycket nerver kanske ändå då det gick relativt lugnt. Vissa gjorde försök till att dra upp farten och de klassiska igångdragen efter kurvor fanns så klart. Vi Bianchi hade bra kontakt mellan varandra och alla syntes eller stack ut med de rosa tröjorna.

Ute på långa varvet och påväg in mot Borensberg igen uppmärksammar vår bil att vid ett tillfälle går fler bak för att fylla på med energi. Även jag går ner och vilar lite. Pratar med en lagkamrat, skiftar flaskor och trycker en gel.

Dags att börja ta sig framåt i klungan för snart kommer vi in i Borensberg. Glider upp på vänster sida och uppmärksammar att det accelereras längst fram. Det är nu det händer, tänker jag och börjar dra igång. I samma veva skriks det och till höger om mig inne i klungan ser jag min lagkamrat flyga över cykeln. Vet att hon har en lagkamrat efter sig som jag inte ser och ytterligare en till längre bak. Ska jag stanna hinner jag tänka en millisekund men självklart gör jag inte det utan gör av med lite kraft genom Borensberg innan farten åter sänks.

Snacket går i klungan: Vad hände? Vilka drogs med? Men tävlingen fortsätter…..

Jag hade inga lagkamrater kvar och servicebilen kommer jag inte att se självfallet. Se nu till att hålla dig och cykeln hel. Gör inget galet utan glid med nu tänker jag. Nu kör jag verkligen för mina lagkamrater.

När man kör under en tunnel och ut på en lite större väg vet alla att det är hål som man inte vill gå i. Jag bestämmer mig för att lägga mig längst fram för att verkligen kunna undvika dessa. Vill inte riskera något. Kanske borde jag fortsatt genom den efterföljande s-kurvan men väljer att lugna ner och vika bakåt. Släpper fram cyklister och viker in. Dock gör jag det uppenbarligen lite för tight. Framhjulet går mot någons bakhjul/snabbkoppling. Hjulet börjar vobbla och en eker har gått av inser jag efter att ha stannat. På bara några sekunder är klungan utom sikt.

Jag står där och skjuter ut några väl valda ord över besvikelsen. Teambilen är upptagen så det är bara till att börja gå. Fipplade lite med ekern men hjulet fastnade när jag rullade försiktigt så jag börjar gå. Helt plötsligt hör jag lagets minsta cyklist komma och Herregud så glad jag blev över att en sitter på cykeln. Jag går lite till för att sedan tröttna av att förfrysa och fipplar med ekern så att jag kan rulla lugnt till tävlingsområdet.

Där visar det sig att en Bianchi åkt ambulans till Linköping och den andra till Motala. En färd till Motala och lång väntan innan mat samt hemfärd. En får stanna över natten men det som verkade vara rejält illa till en början verkar ändå få en mycket bra utgång. Nu vilar vi, landar och succesivt börjar vi ladda om inför nästa helg. Blir vi 1,2,3 eller 4 får vi se…… Kinnekulle här näst!

Det som inte dödar det härdar som man säger men fan vad det är obehagligt att höra skrik i kombination med carbon gå i backen.

💕 Jag hoppas även att alla inblandade mår bra och återhämtar sig snabbt 💕

En lite kämpig inledningsvecka

För en vecka sedan satt jag med en Starbucks kaffe i handen på Mallorcas flygplats i väntan på Sas avgång till Stockholm Arlanda. HuxFlux rinner de en tår ned för kinden och några till därefter. Separationsångesten slog till av bara farten. Vad hade jag varit med om och måste jag lämna denna dröm?

Om känslan att befinna sig på Mallorca i 3,5 v var cool så vet i sjutton vad jag ska kalla första veckan hemma.

Lägenheten stämde överens med den jag lämnade och bilen stod på sin plats. Vinterjackan fick stanna kvar i källaren medans sneakersen plockades fram.

2 dagar ledigt med kalas, uppackning, tvättning, träning och förberedelser inför jobbstarten. Måndag kom och med min åter igen välfyllda matpåse satte jag mig i bilen för avfärd till jobbet. Äntligen skulle jag få träffa mina kära arbetskamrater och kunder men ögonen vattnades åter igen. Vardagslivet, gråa vardagen eller ekorrhjulet är här.

Jag förstår nu vad alla menar när det efter sommarsemestern talas om ångest eller depression för att återgå till vardagen.

Suget efter cykeln var som bortblåst men bestämde mig för att besöka gamla rävar i Hofet Farsta mitt i veckan. Leka lite prestationslöst och ge gubbarna en match i raketgruppen. Kul med positiv feedback om min cykelstyrka. Peakade med 190 i puls upp för pålamalmsbacken med lätthet. Senast var på SM i Västerås och då 191 inklusive två spyor. Lite framsteg kanske.

Nu kliver jag in i tävlingspremiären på söndag och livet kanske kommer kännas lite lättare igen. Dags att ha lite roligt.

Hoppas vi ses!!

Min hittills längsta sammanhängande semester är nu över

14 mars landade jag på ett kallt Mallorca och i skrivande stund sitter jag den 6 april ensam för att invänta mitt flyg hem till Svedala. Folk jag känner har landat men också hunnit lämna medans jag har rullat vidare. Separationsångesten är stor och jag fäller en tår. Dags att återgå till min vardag igen och invänta tävlingspremiären. Dags att reflektera över vad jag har upplevt under 3,5 vecka. Har jag kommit fram till livsavgörande beslut? Ja, kanske….

Mallis har i år bjudit på låga temperaturer, regn, snö och vind men tillslut så vände det och blev helt fantastiskt. Mil efter mil har avverkats och höjdmetrarna likaså. Boccadillo och cafe con leche i mängder precis som det ska vara och självklart även lite glass eller mycket.

Resan började med Bianchi Ck’s träningsläger för att sedan gå över i njutningsfull cykelsemester. Men det stora för i år förutom tävlingen i Santany är Kusten Classic som jag genomförde igår.

07:15 ringde klockan inför en hel arbetsdag på cykeln. Äter resans ända våffla med Nutella och anser att jag förtjänat den redan innan dagen börjat. 08:15 börjar resan till Antrax via dom platta tråkiga temposträckorna, militärbacken och Calvia. Ja, vi avverkar två stigningar innan vi ens har börjat på bergskedjan. Snabbfika i Antrax och vidare mot nästa i Soller.

En Vätternrundan planeras in i minsta detalj men 22 mil och hela bergskedjan tas som en klackspark redan innan. Klart att jag är sammanbiten då jag framförallt har några cykeldagar i kroppen. Jag fokuserar extremt på att äta och dricka. Vill göra allt för att orka någorlunda hela vägen. Jag hade denna gång otrolig kontroll över mina watt siffror för att inte gå på för hårt.

När vi når dagens andra fika i Soller är jag otroligt förvånad över hur bra det hade gått och hur ”fräsch” jag ändå kände mig. Fikatiden skapar succesivt stelare och stelare ben men förhoppningsvis ger de med sig bara vi kommer iväg. Eller?

Välmeriterade Mallis besökare vet redan att piggen är nästa passering och som egentligen börjar bara man sätter sig på cykeln. Pang! De slår till på en gång! Fikarben var ett faktum och den ca 13 km långa stigning blev en mardröm. Jag satt ner, stod upp, drog på men inget hjälpte. Pannben och rejält gnetande på egen hand. Mina två kompanjoner lämnade mig i stort sätt redan från början. Jag försöker bryta tankemönstret med hjälp av Spotify på högsta volym. Det är sent på eftermiddagen och knappt några cyklister i backen men glider om tre stycken trots min krypfart. Det sjuka händer med mindre än typ 500 m kvar. Jag hör något komma bakifrån och sneglar över axeln. Tar förgivet att de är en cyklist men skrattar högt när en löpare drar förbi med råge. Helt sjukt! Tittar ner på min mätare som visar 12 km/h och det går uppför. Vem fan va människan som liknade Forrest gump. Det kommer jag aldrig få veta men ögonblicket kommer alltid finnas med mig. Kisspaus efter tunneln och ett försök att skak loss benen. Uppför som nedför är nästan lika jobbigt. Fryser och kämpar med att hålla fokus för nu är det nedräkning.

Vi kommer precis fram till Lluc macken som precis ska stänga och snickers i kombination med en gel lite senare kan ha varit min räddning. Ner mot Pollenca rullar tåget med mig som vagn två och nu vill vi hem. Fokus för nu går det undan. 19:15 rullar vi ner i cykelgaraget igen vilket var 11 h efter avfärd och 9 av dom på cykel. Otroligt nöjd men också otroligt förvånad för det trodde jag aldrig när dagen började.

Nu antar jag den stora utmaningen att fluga hem till kylan och göra allt för att hålla mig frisk. Lite själavård och vila för att åter haka på tåget igen. En vecka drygt till tävlingspremiär. Hoppas på bra återhämtning nu.

Är det vinterjackan som gäller? Har det blivit något grönt? Hur länge är det ljust på kvällen? Eller egentligen, hur stor är högen med post……

Vink vink……. Jag är hemma nu

Bianchi ck goes Sa Calobra

Fyra gånger har jag tagit mig an Sa Calobra och nu iklädd Celeste var det dags igen. Solen lyste hela dagen men värmen visade sig inte vara närvarande. Vi rullar iväg från huset ordentligt klädda i lugnt tempo. Ner till Sa Calobra från Alcudia är det ca 53 km och det fick ta sin tid. Blå zon för samtliga både uppför som nedför och idag skulle jag hålla det. Väl ute på rakan längs med vattnet mot Pollensa blåser det storm. Jag låg fram och drog i min blå zon och då går det inte fort. Backen upp till Lluc från Pollensa tas med tålamod. Ett tyskt par frågar vår mekaniker som idag cyklar varför vi tar backen så lätt då ena samtalsämnet avlöste de andra. ”Vi är påväg till Sa Calobra för att gå allin”, säger han. Det var faktiskt så att dagens intervall var att maxa uppför backen med en förklaring om att vi inte skulle kunna stå efteråt eller knappt orka ta oss hem igen. Det visade sig att de tyska paret kom fram samtidigt som oss trots att vi bara gled fram och stannade för påfyllning.

Sportdryck, banan, gels och en Snickers var inhandlat som en ”treat” efter genomförandet. Vägen ner känns alltid längre än vägen upp och det hinner ploppa upp en massa tankar. Väl nere genomförs den obligatorisk kisspausen och vi tjoar med ett leende på läpparna. Jaktstart hade vi pratat om för att en av oss skulle få en extra morot på vägen upp.

Lägg dig på tröskeln och öka där ifrån. Lättare sagt än gjort! Hemma lägger man in en växel på trainer och bara matar på. Här tillkommer terräng, blåst och vind. Pinnar iväg på cykeln och tänker att de här känns bra. Tittar ner på mätarn som visar 350-400 W. Adrenalinet hade gjort sitt och jag försöker hitta min nivå. Näst sist ut i jaktstarten och jag hinner knappt komma iväg förens omkörningen är ett faktum. Kan i alla fall uttrycka att den bruden gjorde en grymt bra tid.

Jag matar på och känslan i benen får börja bestämma. Kör om några och får en tysk på rulle. Ser vår mekaniker lite längre fram. Matar på och kör sedan om med lite hejjar rop. Fick höra på toppen att orden ”She’s strong” hade levererats från tysken till mekanikern. Pumpar vidare upp under tunneln och trycker på lite till. När jag ser resten på toppen ställer jag mig upp och pressar ytterligare lite till. Benen skriker, lagkamraterna skriker och jag behöver hjälp för att komma av cykeln.

Jaha, hur gick det då tänker ni…. Snittet hamnade på min tröskel men de blev ändå ingen bättre tid än tidigare. Skit samma för träningseffekten var desto bättre……. 44:03 var tiden att slå och resultatet blev 44:39 i blåsten. 44 är mitt nummer……

Men de säger ändå ingenting om hur duktig man är i längden, haha….

Träningsläger del 2

24 h regnade bort och ofrivillig vila visade sig ändå vara rätt skönt men abstinensen blev bara större och större under dagen. Ett distanspass på 5 h sköljdes bort så vi bestämde oss för en tidig start efterföljande dag. Allt för att bygga på timmar i sadeln. Gissa hur fyra tjejer reagerade när vattnet från himlen började droppa vid frukostbordet. Starten flyttades fram och väntan gjorde oss galna. Vips så gick strömmen också och livet var helt klart på topp där och då. Vi tog på oss alla kläder vi ägde och jag kände mig så nöjd med windstopper till underställ. Vi hade planerat en bergstur men snöbilderna hade cirkulerat dagen innan tagna uppe på toppen. Vi påbörjade vår tur och hur den skulle sluta visste vi inte. Mot fika i Valdemossa! Vi rullade iväg försiktigt på blöta vägar och molnen hängde tunga över bergen. Tillslut ser vi även att snön ligger tät uppe på toppen. Okej, vi får väl vända och köra inåt i landet.

Fyra tjejer glada och ivriga över att äntligen få vara ute igen. Lugn strikt distans och det kröp i mina ben som alltid. Skärp till dig nu och håll dig där du ska vara. I din zon! Upp till Valdemossa stretchar jag lite på zonen men det var så skönt. Fikat i byn var ännu bättre och kaffet flödade i kylan.

Himlen spricker upp och solen lyser på oss. Mot Soller tänker vi och ett utmärkt val. Sollerpasset över åter i en stretchad ansträngningszon för att sen bege oss hemåt via Orient. Lite panik och ett depåstopp i Inca för nödprovianter. Gemensamt lagtempo hem i lite regn och motvind. Ensam är inte stark men 4 samarbetande tjejer fixar de mesta. Dagen till ära hade vi proffshjälp! Vår fantastiska Mekaniker på Vespa som fixar allt. Vatten, mat, fotografering, filmning och skyddar oss för bakomvarande cyklister samt bilister. Över 7 h senare är vi hemma och ganska omgående i säng efter kvällsbestyren.

Jag cyklar inte till Sa Calobra om jag inte får ta i hade jag nämnt tidigare under veckan. Men de var inte därför som schemat hade ändrats. Vi skulle kör allout upp för backen nästkommande dag. Ett blogginlägg ni får vänta lite på men bilden nedan visar kanske lite trötthet.

Istället går vi vidare till i fredags. Förmodligen skulle det bli vår sista cykeldag då väderleksprognosen visade regn i mängder. Solen sken och temperaturen något högre. I två dagar hade vi frusit och idag tog vi på oss för att slippa det. Ack så fel det kunde bli. Efter knappt en timme fick vi stanna och lyxproblemet var ett faktum. Jag hade inte plats med alla grejer i ryggfickorna. In under tröjan bak och sen var limpan på magen ett faktum. Herregud! Vilken regel bröt jag mot denna gång?

En fantastisk dag och vi slapp frysa. Start i Alcudia över Sollerpasset, gofika på torget, piggen, Lluc och Pollenca hem. Sen att jag hade en trevlig engelsman till sällskap upp för en klättring var inte helt fel. Eller lite annat löst folk att snacka med, får tiden att gå då ansträngningen ska vara låg. Sen att jag satte några triathleter på plats under passagen till Lluc macken eller jagade Ulrikas grymma hjul utför. Det ser vi som en parentes. Fyra glada tjejer kom hem med ett stort leende på läpparna. Vilket ibland är betydligt mycket viktigare i vissa lägen.

Som befarat så regnade det hela sista dagen igår. Men de blev en promenad inklusive lunch och shopping. Födelsedagskalas och avslutande middag på kvällen.

I skrivande stund intar jag horisontellt läge ensam i ett tomt hus. Alla har åkt hem och jag semestrar vidare lite till.