2 pizzor i Västerås 


Även om det blev som det blev så har jag stått på samma startlinje som världsledande Emma Johansson. 

SM i linjelopp gick av stapeln under midsommarhelgen och där stod fröken rosa på startlinjen med noll erfarenhet av att tävla. Men nångonstans måste man ju börja och varför inte då med SM.


Äntligen fick jag klä på mig tävlingskittet som hängt och dammat sen slutet av april med mitt deltagande på östgötaloppet där jag tog min oskuld. 

Stockholm ck var på plats med 9 tjejer på startlinjen och där med de största sammansatta laget. Namnen ropades upp en efter en, chippen kontrollerades och man rullade fram till startlinjen. Västerås bjöd på strålande sol och otroligt varmt väder. Det var nog länge sen som jag var så nervös inför någonting. Det var en 12 km bana bestående av kurvor till höger och vänster, backar, kullersten men framförallt en upplevelse att få köra på avstängda gator trots att det inte varade så länge. Det var ett race med inställning till att överleva så länge som möjligt. 

Starten gick, vi rullade iväg lugnt och försiktigt. Pedalen klickade i bra och positioneringen var viktig inför kurvorna. In på den tekniska delen och jag tog faktiskt kurvorna bra. Blev till och med irriterad över hur dåliga många andra var på kurvtagning. Men det tog inte lång tid innan det bara small till i först en vänster sen höger kurva och jag fastnade bakom en inbromsning. Sen kom en uppförsbacke där jag fipplade med fel växel då jag fått en lånecykel där knapparna är ombytta. Sak samma för det är inget som hade påverkat. Tävlingschockad var ett faktum och nervositeten var hög. Men ett jävla fokus fanns det. Kämpade mig igenom första varvet och hade hjul på bland annat en lagkamrat. Men till slut kom magens innehåll upp och jag var tvungen att stanna. Hängde på när den sista cyklisten kom och tänkte jag fortsätter klart varvet eftersom jag då förmodligen skulle bli avplockad med årets regler. Men det står klart att nästa spya kommer och jag vänder tillbaka. Hela vägen till Västerås för att lägga två pizzor. Inte dåligt alltså 😉

Frågan är varför man lagt ner en hel vår för Vätternrundan då detta är så kul. Skämt åsido men det var min kommentar när jag kom till lagningsstationen. Nu blir det till att försöka tävla mig i form, samt suga åt mig allt jag kan lära mig.

Sammanfattar allt med att jag tar med mig otroligt mycket ny erfarenhet. Jag är inte så dålig på kurvtagning som jag trott när det väl gäller och jag har helt klart psykiska förutsättningar för det här. Att jag spyr kan ju ses som positivt tydligen fick jag höra. Haha

Nu blickar jag framåt för det är tävling redan nästa helg och så är det nya tag. Så taggad! Jippi! 🙂

Annonser

En oväntad förändring

Spännande vecka som började med att man insåg att jag hade en väldig tur att klara kraschen på Vättern så bra som jag gjorde. Rejält sugmärke på överarmen och insida lår samt en viss stelhet i nacken infann sig. Sen stod man där med en utdömd cykel. En cykel jag precis hade fått till färgkombinationerna på och som passade mig som handen i handsken. Men men….. Alltid kul med nytt! 🙂


Jakten på en ny hoj blev inte lång utan en crescent stod för dörren. På med pedaler, fixa en provisorisk sittställning och fötterna hade domnat bort efter 3h ute i fantastiskt väder en onsdagkväll. Räddaren i nöden hittar man på specialized concept store i Hammarby sjöstad. Självaste Stefan ställer upp att kopiera mina inställningar från tarmacen. Sadeln byts och styrstammen flyttas över. Helt plötsligt flöt dagens 2h tur på riktigt bra och nu är det bara till att lära sig växla åt rätt håll. Det är nämligen tvärtom i förhållande till tarmacen. Inte mycket rosa på denna men de får gå ändå. Får vänta med spänning på vad den nya hojen ska ha för färg och vilken modell det blir.  🙂

RR Vätternrundan

Vi var näst sista grupp som gick ut 13:08 av snabbgrupperna, vilket ger en god natts sömn och mycket tid att förbruka lördag förmiddag. Vaknade kring 8:00 och intog en rejäl grötfrukost. Pumpande musik på högsta volym flödade ur hörlurarna medans jag förberedde och plockade fram alla grejer. Gjorde mig i ordning för att gå ner på stan och insupa atmosfären då cyklister gick i mål. Gick även förbi startområdet som ekade tomt och bara stod redo för snabbgruppernas intåg.


Tillbaka i huset, påklädning och de sista fixas till. Rullar iväg med några andra för att värma upp litegrann. Avviker före de andra och åkte ner till torget för att hälsa samt heja på de andra som skickas iväg. Många man har koll på och träffar flera jag känner. Har trots allt en oroväckande lugn känsla i kroppen och jag går nästan bara runt och ler. Som man har väntat på detta. Gruppen samlas för fotografering och sista pepptalket innan vi rullar upp mot start.

 Många rosa skoskydd intar startfållan så småning om och jag rullar ner först tillsammans med den ena ledaren och helt plötsligt har jag en mikrofon framför mig. En kort intervju görs och jag kommer knappt ihåg vad jag sa men har en känsla över att det kan ha låtit lite kaxigt.


3.2.1. och vi rullar iväg på vårt efterlängtade äventyr. Jag först i ena ledet och ett leende på läpparna men också stort allvar samt fokus på uppdraget. Men det var bara sån lättnad över att äntligen vara på väg oavsett hur det skulle gå. Som vanligt pumpar adrenalinet och den där lugna starten blev ganska hetsig. Ut från Motala och vi börjar rotera och hastigheten ökade succesivt. Vid ungefär 5 km kör man igenom en stor rondell och nedför en liten akvidukt under stora vägen. Där smäller de och skrik samt carbon mot asfalt ljuder högt. Det går så himla fort när det väl händer och små små misstag i dessa hastigheter kan ge stora konsekvenser. Precis snett framför mig ser jag hur en man går i backen och jag är på god väg att köra över honom och då var hans huvud illa ute. I sista sekund hinner jag väja till höger ganska kraftigt och jag åker rakt in i vägrecket. För att inte få räcket rakt på halsen hinner jag tänka på att ta emot smällen med axeln. Duns och så ligger jag där med räcket på ena sidan och cykeln mellan benen, fastsatt i pedalen. Jag får hjälp upp och kolla efter med han som åkt in bakom mig. Omedveten om vad som hänt med cykeln när jag la ett snabbt öga på den så fixar jag kedjan som hoppat av. Det går snabbt och ett beslut fattas att vi ska samlas på krönet för vidare färd. De sista jag ser när jag hoppar upp på cykeln är ena ledaren sittandes i slänten med den där tomma blicken rakt fram. Äventyret var över. Olyckligt nog så slutade kraschen med brutet nyckelben, nyckelben ur led och sprickor i höften hos tre personer. I övrigt några med mekaniska problem som satte stopp.

Upp på cykeln och iväg. Väldigt rörigt, stressigt och alla med samma funderingar över vad som hände och vilka åkte med i fallet. Nu låg vi förstås efter i planen. Vi vevade på och det tog tid innan vi var samlade och uppe i hastighet igen. Helt plötsligt dundrar Skoda cyclingteam förbi som startade 4 min efter oss med en rejäl svans. Rörigt blev de och vi hängde på. Nu gick det fort och jag kämpade på. Hur mådde jag egentligen. Tårarna rann av olika anledningar men framförallt så släppte chocken efter ett tag. Vad vad det som hade hänt egentligen. Jag hörde hur många peppade på mig men jag var borta i tanken. Vevade på och varje gång jag tittade ner på garmin snabbt låg pulsen på 90% av max. Jag hittade aldrig lugnet och stabiliteten. Inser att nu handlar det bara m skallen. Mycket energi gick åt under och efter kraschen samt möttes vi av motvind och kantvind, samt lite regn. I stort sätt all min näring i ramväskan flög ur vid vurpan men bara köra på. Nu kör du på och försöker vara lite ego för att orka så länge som möjligt. 30 mil på hög hög tröskel och mer funkar oftast inte riktigt. Ett kisstopp göras och vi rullar vidare och in i Jönköping. Rörigt och stökigt med smala passager, kurvor och rondeller. Vid sista lite skarpare kurva som inte borde vara någon fara smäller det igen. Ny asfalt, lite regn och ett brunnslock skapade ett halt underlag och en cyklist tappar fästet: Går i backen med en till på fall och hörde att vissa gjorde grymma manövrar för att undvika gå med. Åter igen hände det strax framför men kunde rulla enkelt förbi. Dom var snabbt uppe och vi var på väg igen. Helt plötsligt in mot backarna efter Jönköping ligger jag sista bland ca 40 personer i ett grymt dragspel. En plats där jag inte ska ligga men kunde just då inte göra så mycket åt det. Fortsätter på sista position genom den trånga passagen på cykelbanan. Kurvor med start och stopp tpg ut sin rätt. Väl ute på den där fina breda vägen har jag kontakt med gruppen. Det går lite svagt uppåt och när ordet kontakt skriks går det från 0-1oo på typ en sekund. Jag kämpade för att accelerera fort men lyckades inte hänga på hjulet framför. Hjulet glider längre och längre ifrån. Jag var borta! 

Det var 2 mil kvar till vår egen organiserade depå med rosa påsar och det var bara till att veva på dit. Många scenarion cirkulerar i huvudet och även om jag inte har någon chans över huvudtaget att köra ikapp så är hoppet det sista som ger upp. Tänk om jag skulle komma ikapp när gruppen går in i depån. Då gjorde jag en plan för att skita i mitt stopp och ta en stor chans att bara hänga på vidare så långt det hade gått. Självklart blev det inte så utan jag rullade in i depån och intog lite från påsen i lugn och ro. Jag var så arg, besviken och tårarna rann. Så ska det vara m man ska köra på hög nivå i sporten. Tävlingsmänniska som jag är med vissa krav på mig själv. Skulle jag bryta eller inte cirkulerade i huvudet. Jag kom ju ändå hit för att satsa på sub 8. Det var ju hälften av loppet kvar.

In i depån rullar två andra in efter en stund och jag frågar ifall de ska veva vidare vilket dom tänkte. Bra jag hänger på dom. Men snabbt bestämmer jag mig för att köra iväg före dom och säger: Jag är så arg och grinig så det är bäst jag drar iväg själv men ni kommer nog ikapp. Jag vevade vidare och ikapp kom dom aldrig. Stark tjej ändå 🙂

Rullar in mot Hjo med många kalkyleringar i huvudet och om jag orkade hålla ett visst snitt så skulle jag komma i mål vid 23. Alltså 2-3 h efter utsatt mål vilket jag inte kom hit för och hade då redan bestämt mig för att bryta. Där stod lastbilen för cykeln och brytbussen förgyllades med min närvaro tillsammans med några till. Från bussen följde vi vår grupp mot målet och fick live rapporteringar via messenger och vätternrundans hemsida. 


Samtidigt som vi körde förbi åkare som kämpade vidare och trots många känslor som cirkulerade så kändes mitt beslut bra.

Bussen rullade på och väl i Motala rullade jag ner till målgång där gruppen precis hade gått i mål. Stor glädje bland dom och själv trodde jag att känslorna var bearbetade men då kom tårarna igen och jag vände där ifrån. 

Väl hemma i huset anlände de förbeställda pizzorna och fler från gruppen trillade in. Det pratades flitigt om den lilla turen, vilket det ska göras men jag gled upp till mitt rum för där och då kunde jag inte glädjas. Tycker jag har full rätt till de just då men idag är jag glad för deras skull. Pölen tyckte väl att jag var för stark, kaxig och inte skulle köra runt med en spricka i ramen. För det visade sig när det var dags att montera upp cykeln på bilen att det hade skapats ett spricka i fallet. 17 mil kunde gått betydligt mycket värre om oturen hade varit framme.

Jag var redo och utan dessa omständigheter så hade det mycket väl kunnat gått. Målen på fröken rosa är relativt höga på gott och ont. Annars kommer man ju ingen stans 😉

Så hem åkte jag starkare än innan med otroligt mycket erfarenhet. En sprucken ram och några märken på kroppen. 8 h ska besegras nån gång men dessa 800 mil i benen var inte enbart för Vättern. För nu börjar de roliga och de lär ni bli varse om så småningom. Jag kommer vara lika rapp i käften och en kaxig stark brud. För Zlatan har ju inte blivit så här stor av att vara en Nallebjörn. HAHAHAHAHA

Fröken rosa rullar nu vidare mot nya äventyr. Det här vara bara en liten del i mycket.

En sammanfattning

Första Vätternrundan 2014 – Ensam på tiden 10:52
Andra Vätternrundan 2015 – Med Fredrikshof på tiden 8:17
Tredje Vätternrundan 2016 – Med Fredrikshof på tiden ………………

Redan när jag gick i mål efter förra Vätternrundan hade jag bestämt mig. Jag ska göra ett försök på att gå under 8 h nästa år och då helst med samma ledare. Sommaren gick och det var dags för Fredrikshof att annonsera ut vilka grupper klubben skulle representera sig i. Jag hade redan inside information och anmälan var gjord nästan direkt. Jaha, dags att börja träna då eller hade jag överhuvudtaget slutat träna.

I samma veva började en annan klubb diskutera en eventuell satsning på ett damlag som skulle vara representerade i svenska dameliten på landsväg och det blir inte bra om man ska göra detta parallellt. Efter mycket fundering så fick magkänslan bestämma och satsningen på Vätternrundan var ett faktum. Eller snarare ett personligt mål. Att tävla får vänta för denna chans med denna grupp kanske inte skulle komma igen med dessa ledare.

Träningen flöt på hela vintern, lägret på Mallis var en succé och formen har markant förbättras med tiden. Jag gjorde ändå min första swecup tävling med damlaget i april och gjorde inte helt bort mig utan fick snarare grym mersmak. Vi genomförde Skandisloppet och under andra dagen på Vänern runt med subgruppen kom formbeskedet. I alla fall var det då jag insåg själv att det här äventyret kan få en positiv utgång. Förmodligen något som andra redan har insett.

Jag är i alla fall förberedd med mina nu 800 kvalitativa mil i benen sen Januari och vi ska inte tala om dom som gjordes innan dess. 

Igår avslutade jag skolterminen som lärare och ett halvt sommarlov inleddes. Jag tog en promenad i regnet och kände hur endorfinerna började spritta i kroppen. Cykeln och jag är rengjorda, vaxade, oljade, sammanförda och jag i med cykeln på bilen som tar oss till Motala. Teamet är redo. Let´s do this fucking shit! 

Du blir inte långrandig 

Host, host,host…..

Knack knack!……

Hallå!……

Du där din lilla filur som sitter i min hals och retar gallfeber. Vad tror du att du håller på med. Var du tvungen att väcka mig inatt och försöka ta kål på mig, samt stanna kvar. Du tror du är här för att stanna men bered dig på att packa väskan. Din biljett är bokad och då inte med SAS.  Hej då!
 Jag är inte orolig för jag är starkare än dig och besegrar dig med lite nyttigheter. För i övrigt mår kroppen bra. 

En praktikant på besök och oskulden är tagen

05:05 ringde klockan och upp som ett spjut kom jag. Inte direkt vad jag trodde skulle hända kvällen innan då jag plockade fram och förberedde allt. Men nu när jag äntligen hade chansen så måste jag ta och utnyttja den. Eftersom jag ofta alltid har nollkoll på hur lång tid det tar att transportera mig någonstans så cyklade jag hemifrån i tid och där av först på plats. Cirkulerade lite tills förste person dök upp och där efter rullade en efter en in. Den intressanta känslan infinner sig då eventuellt de flesta vet vem jag är men jag vet inte vilka dom är. För- eller nackdel med att tillhöra minoriteten. Först och främst tjej men också en relativt stark sådan 😉 Men i alla fall…..

Jag stack iväg med grupp 1 som vissa sa och de trycker gasen i botten redan direkt. Jag är inte den som gör någonting halvdant utan kastar mig ut som vanligt. Dumt eller ej bara 1 vecka innan Vätternrundan. Med dålig kurvteknik och för tung uppför så åkte jag av 1,2 och 3 ggr. Jag körde lite fel, malde på ensam men framförallt gav jag inte upp. Tillslut rullade jag ändå in mot Folkungagatan med grupp 1 och då rullat lite kortare än dom. Jag besökte inte Fisksätra eller industriområdet i Älta men vad gör de. Gjorde nog exakt samma misstag som alla förstagångspelotonare gör men är inte avskräckt för de. Det är grym träning och jag är ändå en morgonmänniskas men kanske inte så morgonpigg som det här kräver. Man kommer i alla fall på vad man bör träna mer på.

Men frukosten på Cafe Lemond slår allt och värd detta genomlidande. Kan i alla fall inte rekommendera att stå som frisör en hel dag efter detta. Men jävligt skönt att få känna ordentlig trötthet i benen direkt efteråt för de var ändå relativt länge sen.

Praktikanten gjorde skitgörat precis som en praktikant ska göra från början men med tiden klättrar man förmodligen på karriärstegen 😉

Generalrepetition :)

Dåså, nu är det gjort!

Det var underbart, det gick lätt, det gick fort och själförtroendet har fått sig en rejäl boost. Jag pratar om sista fartträningen med sub 8 gänget inför Vätternrundan. Den riktiga generalrepetitionen. Det där passet som bara måste gå bra för att känslan ska bli positiv när man står där på startlinjen.

Onsdagar var från början ett intervallpass som snabbt övergick i temposträckan Fors-Nynäs-Fors. Den har körts x-antal gånger nu och gick bra redan från början men som bara blivit bättre med tiden. Samling vid Farsta simhall och vi rullar ut i två separata klungor som uppvärmning. Stannar för snabbt kisstopp och lite information sen drar vi iväg. Dagens uppdrag var att hålla oss så nära vätternfart som möjligt, alltså ett snitt på 38,5 km/h. Startar om Garmin och ställer in snitthastigheten så att jag kan följa ”den levande kompisen” på den. Skitsmart grej som man kan använda för att se hur man ligger till men som också kan vara stressande.

Det var lite strul i början och vi hamnade ganska rejält efter kompisen men vi började mala på. Åt upp avståndet sakta men säkert. 20 min gick fort och det var dags för motorbyte nummer 1. Väl framme i Nynäsrondellen efter ca 2,7 mil så ligger vi 1,3 km före kompisen på datorn. Det går fort alltså. Motorbytena fortsätter frekvent och helt plötsligt är sträckan över efter 5,5 mil. Men herregud, jag är inte ens trött. Uppdraget att hålla 38,5 misslyckades. Efter 5,5 mil låg vi 1,5 km före kompisen med ett snitt på 39,6 km/h. Misslyckat eller inte, men fort gick det!

En förkylning och lite vila så fanns formen där. Jag har inte tvivlat men skönt att få den där rejäla självförtroende boosten nu. Mycket tid har lagts ner på detta.