Vi var näst sista grupp som gick ut 13:08 av snabbgrupperna, vilket ger en god natts sömn och mycket tid att förbruka lördag förmiddag. Vaknade kring 8:00 och intog en rejäl grötfrukost. Pumpande musik på högsta volym flödade ur hörlurarna medans jag förberedde och plockade fram alla grejer. Gjorde mig i ordning för att gå ner på stan och insupa atmosfären då cyklister gick i mål. Gick även förbi startområdet som ekade tomt och bara stod redo för snabbgruppernas intåg.
Tillbaka i huset, påklädning och de sista fixas till. Rullar iväg med några andra för att värma upp litegrann. Avviker före de andra och åkte ner till torget för att hälsa samt heja på de andra som skickas iväg. Många man har koll på och träffar flera jag känner. Har trots allt en oroväckande lugn känsla i kroppen och jag går nästan bara runt och ler. Som man har väntat på detta. Gruppen samlas för fotografering och sista pepptalket innan vi rullar upp mot start.
Många rosa skoskydd intar startfållan så småning om och jag rullar ner först tillsammans med den ena ledaren och helt plötsligt har jag en mikrofon framför mig. En kort intervju görs och jag kommer knappt ihåg vad jag sa men har en känsla över att det kan ha låtit lite kaxigt.
3.2.1. och vi rullar iväg på vårt efterlängtade äventyr. Jag först i ena ledet och ett leende på läpparna men också stort allvar samt fokus på uppdraget. Men det var bara sån lättnad över att äntligen vara på väg oavsett hur det skulle gå. Som vanligt pumpar adrenalinet och den där lugna starten blev ganska hetsig. Ut från Motala och vi börjar rotera och hastigheten ökade succesivt. Vid ungefär 5 km kör man igenom en stor rondell och nedför en liten akvidukt under stora vägen. Där smäller de och skrik samt carbon mot asfalt ljuder högt. Det går så himla fort när det väl händer och små små misstag i dessa hastigheter kan ge stora konsekvenser. Precis snett framför mig ser jag hur en man går i backen och jag är på god väg att köra över honom och då var hans huvud illa ute. I sista sekund hinner jag väja till höger ganska kraftigt och jag åker rakt in i vägrecket. För att inte få räcket rakt på halsen hinner jag tänka på att ta emot smällen med axeln. Duns och så ligger jag där med räcket på ena sidan och cykeln mellan benen, fastsatt i pedalen. Jag får hjälp upp och kolla efter med han som åkt in bakom mig. Omedveten om vad som hänt med cykeln när jag la ett snabbt öga på den så fixar jag kedjan som hoppat av. Det går snabbt och ett beslut fattas att vi ska samlas på krönet för vidare färd. De sista jag ser när jag hoppar upp på cykeln är ena ledaren sittandes i slänten med den där tomma blicken rakt fram. Äventyret var över. Olyckligt nog så slutade kraschen med brutet nyckelben, nyckelben ur led och sprickor i höften hos tre personer. I övrigt några med mekaniska problem som satte stopp.
Upp på cykeln och iväg. Väldigt rörigt, stressigt och alla med samma funderingar över vad som hände och vilka åkte med i fallet. Nu låg vi förstås efter i planen. Vi vevade på och det tog tid innan vi var samlade och uppe i hastighet igen. Helt plötsligt dundrar Skoda cyclingteam förbi som startade 4 min efter oss med en rejäl svans. Rörigt blev de och vi hängde på. Nu gick det fort och jag kämpade på. Hur mådde jag egentligen. Tårarna rann av olika anledningar men framförallt så släppte chocken efter ett tag. Vad vad det som hade hänt egentligen. Jag hörde hur många peppade på mig men jag var borta i tanken. Vevade på och varje gång jag tittade ner på garmin snabbt låg pulsen på 90% av max. Jag hittade aldrig lugnet och stabiliteten. Inser att nu handlar det bara m skallen. Mycket energi gick åt under och efter kraschen samt möttes vi av motvind och kantvind, samt lite regn. I stort sätt all min näring i ramväskan flög ur vid vurpan men bara köra på. Nu kör du på och försöker vara lite ego för att orka så länge som möjligt. 30 mil på hög hög tröskel och mer funkar oftast inte riktigt. Ett kisstopp göras och vi rullar vidare och in i Jönköping. Rörigt och stökigt med smala passager, kurvor och rondeller. Vid sista lite skarpare kurva som inte borde vara någon fara smäller det igen. Ny asfalt, lite regn och ett brunnslock skapade ett halt underlag och en cyklist tappar fästet: Går i backen med en till på fall och hörde att vissa gjorde grymma manövrar för att undvika gå med. Åter igen hände det strax framför men kunde rulla enkelt förbi. Dom var snabbt uppe och vi var på väg igen. Helt plötsligt in mot backarna efter Jönköping ligger jag sista bland ca 40 personer i ett grymt dragspel. En plats där jag inte ska ligga men kunde just då inte göra så mycket åt det. Fortsätter på sista position genom den trånga passagen på cykelbanan. Kurvor med start och stopp tpg ut sin rätt. Väl ute på den där fina breda vägen har jag kontakt med gruppen. Det går lite svagt uppåt och när ordet kontakt skriks går det från 0-1oo på typ en sekund. Jag kämpade för att accelerera fort men lyckades inte hänga på hjulet framför. Hjulet glider längre och längre ifrån. Jag var borta!
Det var 2 mil kvar till vår egen organiserade depå med rosa påsar och det var bara till att veva på dit. Många scenarion cirkulerar i huvudet och även om jag inte har någon chans över huvudtaget att köra ikapp så är hoppet det sista som ger upp. Tänk om jag skulle komma ikapp när gruppen går in i depån. Då gjorde jag en plan för att skita i mitt stopp och ta en stor chans att bara hänga på vidare så långt det hade gått. Självklart blev det inte så utan jag rullade in i depån och intog lite från påsen i lugn och ro. Jag var så arg, besviken och tårarna rann. Så ska det vara m man ska köra på hög nivå i sporten. Tävlingsmänniska som jag är med vissa krav på mig själv. Skulle jag bryta eller inte cirkulerade i huvudet. Jag kom ju ändå hit för att satsa på sub 8. Det var ju hälften av loppet kvar.
In i depån rullar två andra in efter en stund och jag frågar ifall de ska veva vidare vilket dom tänkte. Bra jag hänger på dom. Men snabbt bestämmer jag mig för att köra iväg före dom och säger: Jag är så arg och grinig så det är bäst jag drar iväg själv men ni kommer nog ikapp. Jag vevade vidare och ikapp kom dom aldrig. Stark tjej ändå 🙂
Rullar in mot Hjo med många kalkyleringar i huvudet och om jag orkade hålla ett visst snitt så skulle jag komma i mål vid 23. Alltså 2-3 h efter utsatt mål vilket jag inte kom hit för och hade då redan bestämt mig för att bryta. Där stod lastbilen för cykeln och brytbussen förgyllades med min närvaro tillsammans med några till. Från bussen följde vi vår grupp mot målet och fick live rapporteringar via messenger och vätternrundans hemsida.
Samtidigt som vi körde förbi åkare som kämpade vidare och trots många känslor som cirkulerade så kändes mitt beslut bra.
Bussen rullade på och väl i Motala rullade jag ner till målgång där gruppen precis hade gått i mål. Stor glädje bland dom och själv trodde jag att känslorna var bearbetade men då kom tårarna igen och jag vände där ifrån.
Väl hemma i huset anlände de förbeställda pizzorna och fler från gruppen trillade in. Det pratades flitigt om den lilla turen, vilket det ska göras men jag gled upp till mitt rum för där och då kunde jag inte glädjas. Tycker jag har full rätt till de just då men idag är jag glad för deras skull. Pölen tyckte väl att jag var för stark, kaxig och inte skulle köra runt med en spricka i ramen. För det visade sig när det var dags att montera upp cykeln på bilen att det hade skapats ett spricka i fallet. 17 mil kunde gått betydligt mycket värre om oturen hade varit framme.
Jag var redo och utan dessa omständigheter så hade det mycket väl kunnat gått. Målen på fröken rosa är relativt höga på gott och ont. Annars kommer man ju ingen stans 😉
Så hem åkte jag starkare än innan med otroligt mycket erfarenhet. En sprucken ram och några märken på kroppen. 8 h ska besegras nån gång men dessa 800 mil i benen var inte enbart för Vättern. För nu börjar de roliga och de lär ni bli varse om så småningom. Jag kommer vara lika rapp i käften och en kaxig stark brud. För Zlatan har ju inte blivit så här stor av att vara en Nallebjörn. HAHAHAHAHA
Fröken rosa rullar nu vidare mot nya äventyr. Det här vara bara en liten del i mycket.
