Känns som att jag har påbörjat min egna tradition: att göra comeback på tävlingsbanan under midsommardagen. Förra året efter ett avbrott innehållande galet mycket vätternträning till i år att bli skadad lagom långt innan så comebacken var möjlig. I lördags genomför jag mitt hårdaste pass på 6 veckor och det råkade bli Linje-SM i Burseryd.
Klubben med laget hade ett mål och på de hade jag även ett personligt. Efter omständigheterna fick jag förstås revidera ner mitt eget och när jag kände vittring att comebacken var möjlig ökade mitt fokus. Klubbens mål var vinst vilket var fullkomligt möjligt.
På bilden ovan ser ni ett lag som succesivt har hittat varandra. Vissa saknas dock tyvärr. Alla utom en tävlar på hemmaplan. Hon den där i periferin är hela tiden med oss och har stenkoll via sociala medier. Delar med sig av sina erfarenheter och peppandet är ständigt återkommande trots sitt egna fokus ute i världen. I helgen stod vi på startlinjen tillsammans för första gången och vilken succé. Ett lag slet tillsammans där varje individ gjorde sitt yppersta. Lagsammarbetet råkade mynna ut i att tjejen, hon Sara Penton med kransen, tar SM-Guld!
En otroligt ödmjuk tjej som går från klarhet till klarhet och vilket jobb som ligger bakom allting. Ett nöje att hjälpa någon som så proffsigt visar tacksamhet gång på gång. Självklart gör jag om det men i sådana fall med en hel kropp och bättre förberedelser 😉
————
Burserydsbanan rullades förra året med ett totalt mekaniskt haveri för mig så vi visste alla vad som väntade. Dock ett nytt grusparti att ta till sig. När större delen av oss rullar banan gasar jag på lite för att känna hur kroppen skulle reagera på gruset och med dess backar. En nytvättad cykel var åter igen skitig av regn och grus. Jag som hade fixat i oändlighet dagen innan.
Mäktigt ändå att få stå på startlinjen med riktigt starka cyklister och att spikern yttrar att Stockholm ck har klungans snyggaste kläder gör inte saken bättre.
Masterstart först och fältet släpptes när asfalten var nådd för samtliga efter första gruspartiet. Sist ut efter att fått klicka ur när jag var på väg ner i rullgruset. Säger till Ingrid att vi måste avancera och hux flux så är jag längst fram tillsammans med Alice och sätter fart i racet. Sara säger BRA och om jag skulle överleva grussträckan så är det en bonus. Ser lite coolt ut att Stockholm ck anför klungan redan från början.
Början på gruset gick fint men sen kommer den där värstingbacken och för mig är det Bye Bye. Det hugger rejält kring nyckelbenet. Det är inte värt de men okej jag satte upp farten i alla fall. Börjar jaga när de väl går utför och sedan fortsätter det ut på asfaltsvägen. Vår servicebil kör förbi med peppande ord och jag är inne i karavanen. Hittar rytmen, avancerar långsamt och är precis ikapp i 180 graders kurvan. Där går det uppför och tappar direkt. ”One women show” igen och karavanen är ett faktum. Jakten fortsätter och jag får aldrig andas ut. Väl inne i Burseryd ansluter jag till klungan. Avancerar direkt och checkar av med en lagkamrat över vad som händer. En utbrytning på tre var iväg med en Sck:are. Backar tillbaka, äter, dricker och andas ut lite. Hittar lugnet uppför målbacken och jag är med. Vänstersväng in på gruspartiet och vips så ligger några på backen framför mig. Hinner precis stanna, trixa mig förbi och klungan är borta. Fan också! Orkar inte jaga igen! Ingrid börjar jakten med mig på hjul och jag tar över för att försöka dra upp henne till klungan då jag förmodligen åter igen är rökt inne på gruset. Ser henne glida iväg samtidigt som hon skriker några peppande ord. Hon ansluter till klungan 💕 och jag påbörjar mitt solorace ☺️
Avverkar ca 70 km innan jag kliver av och det är frustrerande när huvudet vill mer men kroppen säger nej. Tålamod är ordet vilket är svårt men personligen känns det som en egen speciell vinst. Jag hade nummerlappen på och startade på SM 👊🏻
Saras spurt i mål går inte att förmedla men de skreks, jublades, kramades….. Och allt som hände efteråt lika så…. Gåshuden var ett faktum! Men det här LAGET! ⬇️💕💨