SM-Guld och min comeback 💨💨

Känns som att jag har påbörjat min egna tradition: att göra comeback på tävlingsbanan under midsommardagen. Förra året efter ett avbrott innehållande galet mycket vätternträning till i år att bli skadad lagom långt innan så comebacken var möjlig. I lördags genomför jag mitt hårdaste pass på 6 veckor och det råkade bli Linje-SM i Burseryd. 

Klubben med laget hade ett mål och på de hade jag även ett personligt. Efter omständigheterna fick jag förstås revidera ner mitt eget och när jag kände vittring att comebacken var möjlig ökade mitt fokus. Klubbens mål var vinst vilket var fullkomligt möjligt. 

På bilden ovan ser ni ett lag som succesivt har hittat varandra. Vissa saknas dock tyvärr. Alla utom en tävlar på hemmaplan. Hon den där i periferin är hela tiden med oss och har stenkoll via sociala medier. Delar med sig av sina erfarenheter och peppandet är ständigt återkommande trots sitt egna fokus ute i världen. I helgen stod vi på startlinjen tillsammans för första gången och vilken succé. Ett lag slet tillsammans där varje individ gjorde sitt yppersta. Lagsammarbetet råkade mynna ut i att tjejen, hon Sara Penton med kransen, tar SM-Guld!

En otroligt ödmjuk tjej som går från klarhet till klarhet och vilket jobb som ligger bakom allting. Ett nöje att hjälpa någon som så proffsigt visar tacksamhet gång på gång. Självklart gör jag om det men i sådana fall med en hel kropp och bättre förberedelser  😉

————

Burserydsbanan rullades förra året med ett totalt mekaniskt haveri för mig så vi visste alla vad som väntade. Dock ett nytt grusparti att ta till sig. När större delen av oss rullar banan gasar jag på lite för att känna hur kroppen skulle reagera på gruset och med dess backar. En nytvättad cykel var åter igen skitig av regn och grus. Jag som hade fixat i oändlighet dagen innan. 

Mäktigt ändå att få stå på startlinjen med riktigt starka cyklister och att spikern yttrar att Stockholm ck har klungans snyggaste kläder gör inte saken bättre. 

Masterstart först och fältet släpptes när asfalten var nådd för samtliga efter första gruspartiet. Sist ut efter att fått klicka ur när jag var på väg ner i rullgruset. Säger till Ingrid att vi måste avancera och hux flux så är jag längst fram tillsammans med Alice och sätter fart i racet. Sara säger BRA och om jag skulle överleva grussträckan så är det en bonus. Ser lite coolt ut att Stockholm ck anför klungan redan från början.

Början på gruset gick fint men sen kommer den där värstingbacken och för mig är det Bye Bye. Det hugger rejält kring nyckelbenet. Det är inte värt de men okej jag satte upp farten i alla fall. Börjar jaga när de väl går utför och sedan fortsätter det ut på asfaltsvägen. Vår servicebil  kör förbi med peppande ord och jag är inne i karavanen. Hittar rytmen, avancerar långsamt och är precis ikapp i 180 graders kurvan. Där går det uppför och tappar direkt. ”One women show” igen och karavanen är ett faktum. Jakten fortsätter och jag får aldrig andas ut. Väl inne i Burseryd ansluter jag till klungan. Avancerar direkt och checkar av med en lagkamrat över vad som händer. En utbrytning på tre var iväg med en Sck:are. Backar tillbaka, äter, dricker och andas ut lite. Hittar lugnet uppför målbacken och jag är med. Vänstersväng in på gruspartiet och vips så ligger några på backen framför mig. Hinner precis stanna, trixa mig förbi och klungan är borta. Fan också! Orkar inte jaga igen! Ingrid börjar jakten med mig på hjul och jag tar över för att försöka dra upp henne till klungan då jag förmodligen åter igen är rökt inne på gruset. Ser henne glida iväg samtidigt som hon skriker några peppande ord. Hon ansluter till klungan 💕 och jag påbörjar mitt solorace ☺️ 

Avverkar ca 70 km innan jag kliver av och det är frustrerande när huvudet vill mer men kroppen säger nej. Tålamod är ordet vilket är svårt men personligen känns det som en egen speciell vinst. Jag hade nummerlappen på och startade på SM 👊🏻

Saras spurt i mål går inte att förmedla men de skreks, jublades, kramades….. Och allt som hände efteråt lika så…. Gåshuden var ett faktum! Men det här LAGET! ⬇️💕💨

En sammanfattning

När man väljer att sätta sig på en cykel riskerar man också att köra omkull. Väljer man sedan att tävla eller prestera desto mer så ökar risken men omfattningarna av skadorna kan vara desamma. Nu har jag upplevt det som många andra har gjort och önskar att ingen annan ska få uppleva det. Jag kom lindrigt undan och är tacksam för de och har en bra bit kvar till 100% hel igen. 

Alla sa: Njut av uppbrottet, du kommer tillbaka starkare!

Vet i sjutton om lugnet för att njuta någonsin infann sig men jag kan tumma på att mentalt blir jag starkare. 

Vilken resa det har varit…..

De första två veckorna gick jag från en ”nobody” till åter igen en stabil ”swiftare”. Nästan exakt tre veckor efter kraschen rullar jag i nackareservatet på min Mtb. Jag var kär på nytt och kompisen tog alla stötar åt mig. En riktigt sann vän 💕 Det jobbigaste var att överhuvudtaget få upp och ner cykeln två trappor. 

Fyra veckor senare kom då den riktiga ute premiären när jag hoppade in i bilen, körde ut från stan och rullade nynäsvägen. Den är slät och gav mig inge ont. Jag satt bara som en kratta i sjukt dålig position och fick ont av den anledningen. 

Under femte veckan genomför jag min längsta runda när jag ligger på ett bra hjul i norrort. Fortfarande med sne sittställning och kramper framförallt i nacken samt skulderbladen. Men the big thing händer en fredag innan Vätternrundan. Jag passar på att göra studiebesök på Le Peloton. För dom som inte vet så kör man skiten ur sig okristligt tidigt på morgonen. En nöjd och lyrisk tjej kom hem till frukosten.

Jag åker med ner till Vätternrundan för att hjälpa en grupp med langning och får ont av att bära hinkar. Några dagar med smärta men som lägger sig väl. 

På lördag är det SM i Burseryd och jag tänket stå på startlinjen oavsett vad nyckelbenet säger. Jag hade en vision för laget innan vurpan men som jag av förklarliga skäl har fått revidera ner. Där av gjorde jag återigen tävlingspremiär fast på Storkällans GP för att få lite små kvitton på hur skadan ligger till. Kapaciteten är det trots allt inge fel på men ett nyckelben används mycket i allt.

 Midsommar när det är som bäst med rödbetsjuice och kompressionsstrumpor i trevligt sällskap. Det blir nog bra det här tillslut 💕

Back to basic igen först då jag åter ska lära kroppen att ligga i bocken, plocka flaskan, gräva i ryggfickorna och statiskt arbete under längre tid. 

En annorlunda RR

Var de skadan på nyckelbenet som gjorde att det kändes helt okej att inte köra Vätternrundan i år eller är det alla andra mål som hägrar. Oavsett så har jag haft en helt fantastisk helg på sidan om. Kul att få se vad som egentligen händer när alla snabbgrupper har gått iväg medans segervrålen hägrar i målfållan.

Mitt uppdrag för dagen var att tillhandahålla Depå 2 i Karlsborg för Ride of hope 7.30. Jag hade fått tydliga instruktioner enligt diktatorn vilket även gruppen tilldelats i teamhuset 😉

Beräknad ankomst till Karlsborg enligt körschemat var 17:52. Detta innebar att jag kunde vinka av samtliga cyklister, hänga lite i Motala för att sedan börja rulla mot destinationen. Tog lite tid i huset och hittade ingen lämplig parkering. Slutade med att jag fick springa till starten och han precis fram för att skrika till Fredrikshof Sub 8 aka Rosa skoskydden. För dom som vet så har jag kört de tidigare två gångerna med dom. Kändes skönt att Kapten Carlsson såg mig vid avfärd. Check på den!

Febrilt sökande efter RoH för Banan leverans och hej då, vink vink, kör hårt. Så stiliga och laddade! Check på den! 

Stockholm ck vart är ni?! Hittar dom vid kyrkan och dundrar in med ett vrål. Fokuserade och helt plötsligt totalt chockade över vem som skriker som en galning. Kram hit och kram dit med lite peppande ord. Snyggaste kläderna i stan rullar iväg med stolthet på sin resa. Inte partisk alls 😂 Check på den! 

Sist men inte minst rullar det stora svart/gröna gänget in med hela sitt crew. Skoda förstås 😉 Kramkalas med några där och ut på sin resa sist av alla. Hej då! Check på den! 

Jaha, vad gör jag nu? Tar en runda i shoppingtältet och inhandlar gels som var beställda till hink 21. Äh, va fan jag kan väl åka redan nu till Karlsborg. Börjar gå mot bilen och resan dit möter jag cyklist efter cyklist. Stora gäng gasar på och tröttheten visar sig hos många.

Börjar närma mig Karlsborg och när jag passerar Depå platsen ser jag några redan 3 h innan ankomst börja placera ut sina hinkar/påsar/lådor. Shit, jag som tänkte äta lunch först men icke sa nicke. Gänget måste få den bästa möjliga platsen som går. In till Konsum i centrum för inhandling av lunch för att sedan ställa ut alla hinkar. 

Nähä, vad gör man nu? Gänget kommer inte förens om 2 h. Suck, vilken dötid. Äter lunch och gafflar med andra representanter. Tiden går och hux flux så rullar Team Mustach in. Där står jag och håller två cyklar till typ två proffs. 🤗 Herregud vilka välsvarvade mustascher killarna hade. Riktigt coolt gäng faktiskt. Lite peppande ord och så är dom iväg. Lycka till och lite dötid igen. De fanns typ 60 gröna flaskor utställda och som tog halva depåplatsen. Ett gäng svartklädda ,Serneke killarna, kommer som ett ånglok och sekundrarna ropas ut hela tiden. En efter en rullar de på och där ser jag en bekant cykelstil. Tittar lite till när han rullar förbi och skriker: Kom igen nu Rille! Köööör!!! Visade sig efteråt att han inte fattade att det var jag 😂 Killen kör in på 6.50!!!! 💥

Ena gruppen efter den andra rullar in och försvinner. Tills det helt plötsligt dyker upp två bilar typ 4 min innan RoH kommer som blockerar vägen totalt. En från den andra gruppen springer fram och jag går efter. Springer gör vi inte i onödan 😉 

Det har börjat lasta ur hinkar och jag talar om att närsomhelst kommer en 60 manna klunga hit. Som om dom bryr sig! Det fortsätter lasta ur och fröken rosa börjar koka. På impuls rycker jag en, två, tre hinkar i taget och slänger åt sidan. Vilken känns i nyckelbenet idag, men men. När de sista är på väg ut hojtar jag eller kanske skriker: In i bilen NU och KÖR! Noll reaktion. Igen: Kom igen KÖR! De hinner nästan precis iväg när motorcykeln kommer och gruppen efter. Sverigeflaggan viftas för fullt och de organiserar sig vid sina hinkar. Fota kalaset fanns de inte tid med för helt plötsligt står jag och håller en cykel medans diktatorn skriker ”KOM IGEN NU GUBBAR”. Som alla andra så är det borta i ett nafs. Jaha, de var de roliga. 

Det organiserade hinkarna var nu lite av ett kaos. Flaskor och skräp utanför men lugn gubbar. Jag fixar om ni cyklar. Pricka av på lista, plockar ihop de använda hinkarna och så rullar några in strax därefter. Springer och hämtar vatten till nån, håller en cykel och försöker allmänt mana på. Kanske att jag skulle haft ett pulsband på under sektionen för adrenalinet var på topp. 

Hux flux så ser jag SAP (Stockholm Allied Power) och jag springer fram för att hejja. De tåget bara susade förbi. Sen lite senare kör Stockholm Ck förbi. Flaggan viftas febrilt och jag skriker. Får till och med en vink tillbaka. Tack för den! Dom jag missade totalt var de rosa skoskydden. Ledsen för de men ni körde förmodligen förbi när min supergrupp höll låda i depån. 

När jag packar ihop depån och städar rullar Skoda in och jag var förstås tvungen att checka i fall välkända ansikten till mig hängde med. Check på den och jag drar!

Påväg tillbaka i bilen får en Stockholm ck och en Fredrikshofare privat pepp från bilen. Det går segt tillbaka när stora grupper är svåra att köra om. Får ett sms om att gruppen passerat Aspa sen Medevid. Det låg bra med och jag dåligt. Jag skulle inte hinna till målgång. Beräknad målgång typ 20.10 och sms:et var inte sent. Yes! Under 7.30! 💥👏🏻 Jag log för mig själv i bilen och i parken sitter gänget med det där underbara tugget som säkert många känner igen. Ofattbar fantastisk jävla prestation och bättre väder än vad man hade hoppats på. Njut av detta nu! Bra killar eller gubbar det där ⬇️

Det blev lite kramkalas i målgång med övriga grupper innan hinkarna lämnades av och bilen rullade tillbaka till Linköping. Lite mat och en natts skönhetsömn.

Nån gång ska jag ta den där Sub 8 men sen får de va. Jag kör depå istället! Så himla roligt och eventuellt gjorde jag som vanligt ett litet rosa avtryck i Karlsborg. Om inte så vet jag nu ännu mer hur viktig ”THE CREW” på sidan om är. Utan dom kommer ingen subgrupper klara sitt mål eller jag kunna tävla. Så tacksam och tacksamt. 

Nu lämnar jag Vätternrundan helgen bakom mig och tar tag i mina sista förberedelser för Landsvägs SM oavsett vad nyckelbenet säger. Mot nästa helg! 💨💨💨