#PinkgirlgoesGranCanaria

Februari år 2000 kom jag hem från konfirmationslägret och möttes av en underlig stämning hemma. Tända ljus och en samlad familj. Mamma talar om att morfar har lämnat oss på en ö ute i Atlanten som jag i skrivande stund lämnar 18 år senare. Gran Canaria, den där ön som jag hade glömt var så turistig. Året innan detta hända plaskade jag i poolen och skämdes bort av just morfar och mormor på Playa del sol. Nu fick jag möjligheten att återvända och jag minns det som igår när jag stod utanför hotellet.

Sol och värme i all ära om man jämför med snön jag så småning om kommer landa i. Men Gran Canaria kommer troligen inte vara mitt första val nästa gång. Turister i mängder och svennebananer överallt. Inkastare, svensk meny och knappt ett lämpligt trä att kissa bakom. Visste du inte de kanske ni tänker. Och ja, jag har sätt sällskapsresan. Men men….

Dom här två tillsammans upp för backarna typ medans jag njuter lite extra där bak. Eller inte…. men gör så gott jag kan. Den backiga ön som sagt och där det går att åka platt blåser det som f-n. Bra guide den där Hanna och Jonas så jag kan åka med på släptåg med noll koll. Känslan att få lämna trainern i vardagsrummet är svår att sätt ord på men Specialized och fröken rosa fick åter igen rulla tillsammans.

Visst är det vackert på sitt sätt men så kargt (stavas de så) eller kalt. Inget att riktigt titta på och njuta av. Jag är inte frälst och provar kanske en annan ö eller bara nöjer mig med Mallis. Backar och jag är ändå inte bästa vänner.

På tal om backar så har jag upplevt det värsta hittills i min cykelkarriär. VOTT eller Valley of the tears. Otroligt vackert och jag hittade tillslut grönskan. En lång jävla backe med 18-20% lutning. Inte bara en gång utan hur många vet jag inte. Det är inte ens nyttigt utan bara slitsamt när man kränger och bänder för att komma upp. Jag orkade inte utan skapade snarare skavsår av att stundtals gå i cykelskor. Synd för er som missade mina instastories som jag bjöd på under tiden. När dom andra fikade kämpade jag mig upp och ikapp kom dom då jag nästan nåt vägkorsningen och slutet. Tur jag missade meddelandet om fika för annars hade jag nog varit kvar där än idag. Jag drömde om att en pickup skulle köra förbi och plocka upp mig. Men den kom aldrig. Jag orkade knappt trampa utför när de väl kom som belöning men hem kommer man alltid oavsett.

Jaja, nu har jag gjort de och aldrig mer. Fick även medhåll när vi nästa dag mötte en norska vi tävlade mot i Svanesund. Tack för de!

Med en hel del timmar på sadeln återvänder jag nu till min vän Neo (trainern) med puschande lagkamrater och siktar in mig på mars när jag åter igen ska möta dessa ångestladdade berg. Berg, lagkamrater och avslutande trevligt sällskap på favoritön Mallis.

Annonser

Måste dokumentera för att komma ihåg

Det finns dagar och så finns det dagar. Idag var en av dom där dagarna då jag släpptes ut i det fria. Värsta kosläppet!! I tisdags med nytt år påbörjades en ny träningsperiod. Vad den perioden innehåller väljer jag att behålla för mig själv och om ni eventuellt väntar på att fröken rosa ska nämna siffror så som watt från all träning, då får ni vänta länge.

Söndagsdistans idag och en sån där dag då min plan blev riktigt bra. Så kom ihåg de här bruden….

Förutsättningarna för dagen var 4,5 h distans i prattempo. Termometern visade – 6 grader och kallare var de garanterar ute på landet Ekerö.

Cykel – Specialized Diverge costum made black and pink

Kläder underkropp

  • Korta bibs
  • Knävärmare
  • Raphas merinoull strumpor upp till knäna
  • Långa bibs
  • Specialized defrost vinterskor med värmesulor (sattes på efter 2,5 h, helt perfekt) och rosa skoöverdrag

Kläder överkropp

  • Sport-bh
  • Kortärmad gorebike windstopper underställ
  • Långärmad gorebike windstopper underställ
  • Långärmad tunnare cykeltröja
  • Långärmad tjockare vintertröja
  • Lobsterhandskar med innerhandske
  • Raphas vintermässa
  • Tunnare buff med en tjockare utanpå
  • Hjälm förstås

Näring

  • Två termoflaskor, en med sportdryck o andra med vatten
  • 2 st good n’go bars, Cocoa & chia
  • 1 st good n’go oatmeal, äpple kanel
  • Sen bjöd jag sällskapet på hembakat paketerat med kärlek. Ps. Gjorde succé efter 3 h

Valde att göra en Big No No grej i min värld idag och flera kommer säkert reagera. När man kör länge under vintern kan de vara skönt att under turen byta underställ och handskar ifall man svettas. Jag monterade på min sadelväska då mina ryggfickor var fulla. Dåligt beslut eftersom jag aldrig behövde byta under turen. Ett resultat av bra klädsel i kombination med ansträngning och kyla. Men men…….

Jag är i alla fall fylld av energi och psyket är på topp. Att få känna ett hårstrå fladdra i fartvinden är Balsam för själen.

————————

Ps. Distansturen slutade på 5 h….

En extremt kort sammanfattning för nya tittare

Tjejklassikern 2013 ligger till grunden för hela det här spektaklet. Ett år som förändrade mitt liv och jag ångrar inte en sekund. Att ha blivit avhängd av gubbarna om och om igen till en början har tagit mig hit idag. Samt ett envist pannben som oftast inte ger vika. Jag är inte den som ger upp i första taget! Tänk vad mycket kompisar man kan hitta över lilla landet lagom på en cykel. Fredrikshof, Stockholm ck och nu vidare in i Bianchi. Vad hände? Mallis har jag hittat och ställer mig frågan om och om igen: Varför flyttar jag inte!

Frisören (egenföretagaren) som älskar att cykla: Det är jag! Rosa fröken/faran/tjejen. Ja, gud vet jag alla benämningar som uttryckts. Hon älskar kaffe, solen, livet och hejdundrande utmaningar. Hon pratar ibland utan att tänka och de kan bli fel. Men ack så många som har fått skratta. Det bjuder jag på!.

Årskrönika 2017

För ca en vecka sedan postade jag min ”Strava årskrönika” på Facebook med slutresultatet att jag har under 268 dagar cyklat 15499 km och klättrat 92643 hm. Jag har ägnat 614 h till cykling och när nån kommenterar att det är i snitt 52 h/månad kan man lugnt konstatera att den här bruden gillar cykling. Cykling är mitt liv, kommer alltid vara en del av mitt liv så kom ihåg det. Ifall just du kanske korsar min väg under 2018 😉

Förutom en vecka i Laholm, en helg i Sälen, en resa mellan Åre – Stockholm, besök på favoritön Mallis (när ska jag flytta dit) och en hel lång tävlingssäsong så får jag ändå säga att året kantades av frökens första skada.. Förhoppningsvis min sista men skulle nog inte tro på det själv. Ett nyckelben starkare och ett pannben lite tjockare visar sig ändå inte vara en nackdel. Åter igen tack och bock till Stockholm ck. Halli Hallå nya utmaningar…. Glass i stora lass 2018?

Man kan väl också säga att bilden nedan är en höjdpunkt på året. Skadad och allt gör jag comeback på årets viktigaste tävling. En tävling som då hela träningen var lagd efter. Vilken dag, vilken höjdpunkt! Du får inte min lilla hjälp nästa gång Sara men lovar ☝🏻 Det kommer gå galant för dig ändå 😘 SM- Guld!!!!Pink is my favourite colorCykelvasanAtt möta väggen på Mallis Men hallå!!! Jag får ju inte glömma langningspersonalen till de suveräna gänget ⬇️ Behöver ni hjälp 2018 öppnar ansökan 1/1-2018 😜 eller börjar SM-veckan då 🤔 2017 är också året då tjejen blir lite tjejigare 🤣 #longhairdontcare Magi när det är på topp! 😆 2017 avslutades inte med den där trevliga cykelturen på Julafton och den där trevliga Nyårscyklingen med vänner är inställd för mig. Blev snarare en upp och nedvänd Julafton i en soffa någonstans i Stockholm. Slutkörd, Utarbetad och efterföljande dagar i typ koma. Raderade ut hela systemet för att aktivera och börja om. Kunde inte föreställa mig att kroppen skulle reagera så på…… 2018, ett jämnt år…. Jag gillar det och om 2,5 månad snuddar Spanska solen min näsa. Jag lämnar då mitt hem och Sverige under lite längre tid än vanligt. Min motivation nu när näsan känns lite täppt och mörkret gör mig galen.

2018 är ett Bianchi år!!!
Celeste är en färg men den stora frågan är om det blir något rosa…..
Gott Nytt År!!!

Ett besök på favoritön 💕🙌🏻

Med många mil, höjdmeter, watt och hjärtslag under 9 dagar flyger jag nu hem. Rättar till hållningen och blickar framåt för på en ö i medelhavet började säsong 2018. Efter en period under sensommaren med zwift academy 2017 har jag till viss del funnit träningszonerna bättre och lärt känna känslorna i kroppen ytterligare lite till. Då menar jag känslan i benen och hjärtat med andningen. Lågt blodsocker och humör är någonting helt annat 😉

Precis som förra året anländer vi när hösten tar fart genom ett oväder i mitten av perioden. De varma 25 graderna kröp efter blixt och dunder ner till 17-19. Oavsett är det bättre än hemma i Svedala. Från kort kort till armvärmare och väst. Solen fixade ändå till cykelbrännan och pandafacet när grönskan över en natt var som bortblåst på vissa delar. Dålig asfalt på många håll byttes mot nylagd uppe i bergen.

En resa då jag har ätit riktigt bra kött och lite sunkigare pizza för ett år framåt. Somnat till kvällensfilm och funnit känslan för ”no hands on de handlebar”. Plockat nån pokal eller QOM på strava vilket inte betyder allt men lite roligt. Dock med en hjälpande hand men de pratar vi inte om.

För första gången har jag blivit uppgraderad vid incheckning och monterat cykel utan problem. Eller? När jag tänker efter så behövdes lite hjälp när blodsockret var i botten. Måste jobba på de! Förlåt alla som får stå ut med de.

Enligt strava har jag bättrat på mina personliga rekord lite överallt men chockerande nog i bergen. På gott och ont har dagens teknik hjälpt mig hålla jämn ansträngningsnivå. Där av tror jag att lugnet infann sig och jag orkade hela vägen istället för att dö halvvägs upp. Förhoppningsvis har jag även blivit fysiskt men mentalt starkare för att hantera de jag alltid bävar för.

Den mest spännande dagen🔝 var när jag i bergen mötte den berömda VÄGGEN. BONKEN DELUXE!! Helt sjuk känsla att knappt få runt pedalerna och stundtals tro att SPD-vurpan är nära. Planen var att ta oss uppför ”militärbacken” och ända bort till Soller för fika men i Waldemossa fick de vara nog. Vad som hände längs med kustlinjen någonstans uppför en slakmota stannar på ön. Men med noll kraft samt med blodsocker i källarn kan det explodera och när man ber om en hand på ryggen uppför första lite brantare delen av sista backen då är de illa. Skäms inte över de utan ser de snarare som en lärdom. Sällskapet som typ aldrig blir trött fick i alla fall lite extra träning. Hem kom vi tillslut och jag var knappt kontaktbar den kvällen. Vad som var orsaken är svår att säga. Dåligt näringsintag, skit i kroppen eller att jag vågade ta ut mig i uppförsbackarna. Tankarna är många..

De sista 24 h spenderade jag ensam efter att ha vinkat av sällskapet i nattmössan en tidig morgon. För första gången är rosa tjejen ensam utanför Sveriges gränser. Ett litet smakprov vad som komma skall i Mars som de ser ut just nu. Kan säga att jag lyckades väldigt bra. Jag trivs i tystnaden med mig själv men kanske inte allt för länge. Guidade mig själv uppför Orient och hem utan problem. Sen lunch eller tidig middag med eftervarande relax i spa-avdelningen och packande av cykel. Lite kvällsfika, en godnatts sömn och huxflux befann jag mig på flygplatsen. Hittills i skrivande stund har jag överlevt halva flygresan också.

Jag känner mig laddad och redo för kylan. Vintersäsongen, Here I come! Trainer life deluxe! Jippi! Kör bara kör!!!

En ny spännande väg till mötes

Det har funnits anledningar till bloggtorka då offseason tog vid och mycket annat skulle planeras. Så blir det ibland och här nedan är en anledning.

I två år har Stockholm ck varit min familj. Jag är otroligt stolt och tacksam över det. Att ha fått vara delaktig i en nystartad klubb med höga ambitioner har varit otroligt spännande samt lärorikt. Måste säga att vi har gjort stora skillnad i damklungan och öppnat ögonen för andra att våga satsa. En klubb som har gjort stor skillnad för mig som cyklist men även som person. Ett damlag som hade nollkoll från början, men med alla lärdomar sammansvetsades vi och tog otroligt mycket kraft med oss in i denna säsong. Jag själv hade vissa mål som delvis försvann med en krasch men fick ändå på mitt sätt vara med när klubben skrev historia med ett SM-guld i linje. 


Nu tackar jag för mig! Jag antar en ny utmaning och säkert flera därtill. En ny klubb startas i Bianchi cafés regi där mycket fortfarande ska falla på plats. Men att bli tillfrågad personligen känns otroligt smickrande. En person ser motorn i mig och nu ska den förhoppningsvis också leverera. Träningen med den nya lagkonstellationen är igång och 2018 års säsong är i sikte. Otroligt spännande men också lite läskigt. Fullt ös medvetslös! Kör bara kör som vi säger! 

Men först laddar jag batterierna på min favoritö Mallorca  🚴🏼‍♀️💨💨💨

Zwift Academy 2017

Den 10 September rullade jag hem låg på energi med trevligt sällskap från Velothon i Stockholm. Jag bara längtade till att hänga upp racern på väggen. Jag var så trött på asfalt och prestation. 

På Strava dyker det upp information om Canyon/Sram och Zwift Academy 2017. Jag skiftar fokus, registrerar mig och inser att jag börjar trainersäsongen redan i september. Lång vinter alltså! Utmaningen är uppdelad i tre delar och vinnaren får ett proffskontrakt med Canyon/Sram racing. 

Del 1 gick ut på att genomföra 8 strukturerade pass, 5 gruppträningar och 2 tävlingar på Zwift. Zwift är cyklisternas virtuella värld där man samlas fast samtliga individer sitter hemma i sin egen paincave. 1 september började perioden och nu fredag den 13 oktober avslutas den. 

Man kan tycka att 15 pass på sex veckor inte kan vara så svårt att få till. Men när skiftet av fokus gav kärleken till cyklingen tillbaka ville jag även rulla ute på antingen mtb, cx eller varför inte distans där man i högt tempo kan slicka ett hjul i x-antal timmar. 

Idag 11 oktober genomfördes de sista passet och jag har lärt mig så mycket. Jag är stark! Våga lita på din kapacitet! Du återhämtar dig snabbt!  Jag fixade det! 

Intar nu ca 1,5 vecka offseason utan cykling men alternativ träning innan det är dags att anta ett nytt äventyr. 

Stockholm ck ut och pinkgirl in. Kärleken till cykling är återfunnen.