Bianchi ck goes Sa Calobra

Fyra gånger har jag tagit mig an Sa Calobra och nu iklädd Celeste var det dags igen. Solen lyste hela dagen men värmen visade sig inte vara närvarande. Vi rullar iväg från huset ordentligt klädda i lugnt tempo. Ner till Sa Calobra från Alcudia är det ca 53 km och det fick ta sin tid. Blå zon för samtliga både uppför som nedför och idag skulle jag hålla det. Väl ute på rakan längs med vattnet mot Pollensa blåser det storm. Jag låg fram och drog i min blå zon och då går det inte fort. Backen upp till Lluc från Pollensa tas med tålamod. Ett tyskt par frågar vår mekaniker som idag cyklar varför vi tar backen så lätt då ena samtalsämnet avlöste de andra. ”Vi är påväg till Sa Calobra för att gå allin”, säger han. Det var faktiskt så att dagens intervall var att maxa uppför backen med en förklaring om att vi inte skulle kunna stå efteråt eller knappt orka ta oss hem igen. Det visade sig att de tyska paret kom fram samtidigt som oss trots att vi bara gled fram och stannade för påfyllning.

Sportdryck, banan, gels och en Snickers var inhandlat som en ”treat” efter genomförandet. Vägen ner känns alltid längre än vägen upp och det hinner ploppa upp en massa tankar. Väl nere genomförs den obligatorisk kisspausen och vi tjoar med ett leende på läpparna. Jaktstart hade vi pratat om för att en av oss skulle få en extra morot på vägen upp.

Lägg dig på tröskeln och öka där ifrån. Lättare sagt än gjort! Hemma lägger man in en växel på trainer och bara matar på. Här tillkommer terräng, blåst och vind. Pinnar iväg på cykeln och tänker att de här känns bra. Tittar ner på mätarn som visar 350-400 W. Adrenalinet hade gjort sitt och jag försöker hitta min nivå. Näst sist ut i jaktstarten och jag hinner knappt komma iväg förens omkörningen är ett faktum. Kan i alla fall uttrycka att den bruden gjorde en grymt bra tid.

Jag matar på och känslan i benen får börja bestämma. Kör om några och får en tysk på rulle. Ser vår mekaniker lite längre fram. Matar på och kör sedan om med lite hejjar rop. Fick höra på toppen att orden ”She’s strong” hade levererats från tysken till mekanikern. Pumpar vidare upp under tunneln och trycker på lite till. När jag ser resten på toppen ställer jag mig upp och pressar ytterligare lite till. Benen skriker, lagkamraterna skriker och jag behöver hjälp för att komma av cykeln.

Jaha, hur gick det då tänker ni…. Snittet hamnade på min tröskel men de blev ändå ingen bättre tid än tidigare. Skit samma för träningseffekten var desto bättre……. 44:03 var tiden att slå och resultatet blev 44:39 i blåsten. 44 är mitt nummer……

Men de säger ändå ingenting om hur duktig man är i längden, haha….

Annonser

Träningsläger del 2

24 h regnade bort och ofrivillig vila visade sig ändå vara rätt skönt men abstinensen blev bara större och större under dagen. Ett distanspass på 5 h sköljdes bort så vi bestämde oss för en tidig start efterföljande dag. Allt för att bygga på timmar i sadeln. Gissa hur fyra tjejer reagerade när vattnet från himlen började droppa vid frukostbordet. Starten flyttades fram och väntan gjorde oss galna. Vips så gick strömmen också och livet var helt klart på topp där och då. Vi tog på oss alla kläder vi ägde och jag kände mig så nöjd med windstopper till underställ. Vi hade planerat en bergstur men snöbilderna hade cirkulerat dagen innan tagna uppe på toppen. Vi påbörjade vår tur och hur den skulle sluta visste vi inte. Mot fika i Valdemossa! Vi rullade iväg försiktigt på blöta vägar och molnen hängde tunga över bergen. Tillslut ser vi även att snön ligger tät uppe på toppen. Okej, vi får väl vända och köra inåt i landet.

Fyra tjejer glada och ivriga över att äntligen få vara ute igen. Lugn strikt distans och det kröp i mina ben som alltid. Skärp till dig nu och håll dig där du ska vara. I din zon! Upp till Valdemossa stretchar jag lite på zonen men det var så skönt. Fikat i byn var ännu bättre och kaffet flödade i kylan.

Himlen spricker upp och solen lyser på oss. Mot Soller tänker vi och ett utmärkt val. Sollerpasset över åter i en stretchad ansträngningszon för att sen bege oss hemåt via Orient. Lite panik och ett depåstopp i Inca för nödprovianter. Gemensamt lagtempo hem i lite regn och motvind. Ensam är inte stark men 4 samarbetande tjejer fixar de mesta. Dagen till ära hade vi proffshjälp! Vår fantastiska Mekaniker på Vespa som fixar allt. Vatten, mat, fotografering, filmning och skyddar oss för bakomvarande cyklister samt bilister. Över 7 h senare är vi hemma och ganska omgående i säng efter kvällsbestyren.

Jag cyklar inte till Sa Calobra om jag inte får ta i hade jag nämnt tidigare under veckan. Men de var inte därför som schemat hade ändrats. Vi skulle kör allout upp för backen nästkommande dag. Ett blogginlägg ni får vänta lite på men bilden nedan visar kanske lite trötthet.

Istället går vi vidare till i fredags. Förmodligen skulle det bli vår sista cykeldag då väderleksprognosen visade regn i mängder. Solen sken och temperaturen något högre. I två dagar hade vi frusit och idag tog vi på oss för att slippa det. Ack så fel det kunde bli. Efter knappt en timme fick vi stanna och lyxproblemet var ett faktum. Jag hade inte plats med alla grejer i ryggfickorna. In under tröjan bak och sen var limpan på magen ett faktum. Herregud! Vilken regel bröt jag mot denna gång?

En fantastisk dag och vi slapp frysa. Start i Alcudia över Sollerpasset, gofika på torget, piggen, Lluc och Pollenca hem. Sen att jag hade en trevlig engelsman till sällskap upp för en klättring var inte helt fel. Eller lite annat löst folk att snacka med, får tiden att gå då ansträngningen ska vara låg. Sen att jag satte några triathleter på plats under passagen till Lluc macken eller jagade Ulrikas grymma hjul utför. Det ser vi som en parentes. Fyra glada tjejer kom hem med ett stort leende på läpparna. Vilket ibland är betydligt mycket viktigare i vissa lägen.

Som befarat så regnade det hela sista dagen igår. Men de blev en promenad inklusive lunch och shopping. Födelsedagskalas och avslutande middag på kvällen.

I skrivande stund intar jag horisontellt läge ensam i ett tomt hus. Alla har åkt hem och jag semestrar vidare lite till.

Träningsläger del 1

Snö, kyla och isiga vägar byttes ut mot asfalt, sol och i alla fall varmare temperaturer. Så såg det ut när vi kom ner under molnen vid landning. Vi är på fel ö, tänker jag när utsikten över Palma är utbytt mot det gröna landskapet i norr. Det stod Palma vid bording och alla vi sitter på samma plan. Jag har alltid flygit in från havet med Palma på min vänstra sida och där av en liten panikchock.

Transfern står redo med sin skylt i ankomsthallen och släpet lastas med fem cykelväskor, väskor och min extra övervikt för den långa vistelsen.

Huset är redo för oss när vi kommer fram. Mekanikern börjar mecka cyklar medans brudarna storhandlar. Lunch och sedan iväg ut för att rulla ur benen lite. Den där underbara känslan infinner sig och Bianchi oskulden är tagen.

De första dagarna preppades det och förbereddes för säsongens första tävling. (Läs här) Lite lugnt rull, intervaller och kolla banan körning. Vilken genomkörare och propplösare för mig men också laget.

#racelikeafamily

Vi har en diskmaskin i laget och några kokerskor men jag glider mest omkring. Eller? Nä, inte bara…. Jag lägger rutterna för dagen som mest meriterade Mallis besökare och Ingefärashoten serveras men inte dagligen.

Lagets Bill och Bull, fröken rosa och mekanikern, säger han ja säger jag nej. Säger han höger säger jag vänster.

Dagen efter tävling fick kroppen sitt lätt rull och vi samlades för middag på kvällen utanför palma. Jag fick springa till bilen då regnet föll och i 24 h öste det ner. Blev ett dygn med ofrivillig vila.Pyjamas hela dagen med serier och ätande. Frågan är om de någonsin skulle sluta regna……

Säsongspremiär

Taxin rullade från huset 06:30 med 4 tjejer, en mekaniker och 5 st cyklar. Lite trötta men laddade och alla slumrade nog till litegrann under den långa färden. Bianchi Ck är först på plats innan sekretariatet hade öppnat på ett cafe i den lilla staden Santany. Café con leche beställdes in och vi började förbereda oss. Utanför stod 4 st Oltrexr4:or som väckte otrolig uppmärksamhet och gissa hur förvånade de såg ut när de klev in genom dörren för att inse att cyklarna tillhörde 4 st tjejer. Lokalen fylldes mer och mer. Kacklandet av spanjorer eskalerade men stämningen var underbar.

Raceready och vi värmde upp.

På startlinjen nästan längst fram i klungan stod 4 tjejer och en himla massa spanjorer. Kacklandet fortsatte men så fort startskottet gick vände den vänskapliga stämningen till tävlingsfokus. Att jag hade en nybörjarrand på vaden pratar vi inte om men alla ca 150-200 cyklister rullade iväg för att avverka 2 varv på en 18km lång bana. Damerna om cirka 6 st tävlade ihop med Master herrarna medans Eliten startade efter oss. Vilken klunga och vakuum bubbla man flöt omkring i. Banans början var platt och känslan i klungan överensstämde inte med hastigheten på skärmen. Det gick fortare. Personligen är jag otroligt nöjd över min position långt fram i klungan. Ingen rädsla, ingen oro utan jag gled fram och positionerade mig när tillfälle gavs. Jag tog min plats och hojtade på andra som schabblade sig. En stabil klunga och en stabil cykel skapade en stabil tjej. Gled genom kurvorna och flög ner för backen.

Bakom mig hörde jag en lagkamrat och vidare bakom henne fanns två till. 90 gradaren var på ingång och där efter påbörjades slakmota efter slakmota för att sedan övergå till mindre backar. Klungan splittrades succesivt upp och tillslut befinner jag mig som ensam Bianchi i en mindre klunga.

Misstag nummer ett påbörjades redan från start med dålig energipåfyllning. Misstag nummer två är att jag går upp och drar. Herregud! När ska jag lära mig! Men i alla fall…. Ett race likt ett GP-lopp hemma med ca en timme tröskelträning och över. Första dam tävlade i senaste OS för Spanien så det säger sitt om hennes kapacitet. Tidigare år hade snittfarten för vinnaren legat på runt 39-40 km/h och då menar jag herrarna. Det gick snabbt och hårt men vilket kvitto på att alla gjort sitt jobb under vintern. Det var svinkul! Mersmak deluxe!

Intag av lunch samtidigt som elitklungan körde sina varv och att få se lite snygga proffs från Bora eller Bmc kan aldrig vara fel. Sedan påbörjade vi vår lugna transport hem på ca 65 km innehållande en toppen fika i apelsinstaden Petra.

Vi kan säga att dagen vilodagen efter var välbehövlig!

Tystnad Tagning

Åter igen kom den där dagen då jag inser att vinterträningen är över. Allt svettandes inomhus har gett mig Natrium brist och jag har praktiskt taget skrikigt efter salt konstant. Jo, jag dricker elektrolyter men tydligen inte tillräckligt för 7-8 h hård träning. November till Mars har trainerlivet nästan drivit mig till vansinne emellanåt men nu i efterhand har jag vaknat och inser vilket slit som avverkats. Benen har gjort sig påminda i stort sätt konstant och många har påpekat mitt klagande över det. Blodprovet som visade natriumbrist hade också gett mig ett riktigt lågt Järnvärde och eventuellt kan de vara en förklaring. Två veckor in nu med blutsaft och efterföljande järntabletter så är känslan positiv. Hoppas den håller i sig när timmarna ökar.

11 Mars 2018 och tystnaden är över. Bianchi CK tillsammans med Bianchi Café bjuder in till Power Challenge och bubblan är spräckt. Många har misstänkt det och andra har vetat om de länge men jag är en Bianchi numera. (Har skrivit om de i ett tidigare inlägg) #TopOfTheLine Sworks Tarmac får nu stå åt sidan för att släppa fram #TopOfTheLine Bianchi Oltrea. Celeste blandar sig in i fröken rosas liv men de är välkommet. Jag är så tacksam och hoppas på att kunna representera på bästa sätt.

Min Vinterträning har varit uppdelad i två perioder med vila över Jul och Nyår. Vi kan säga att perioderna har innehållit både långa och korta intervaller. Precis som många andra men jag personligen har tränat efter konceptet färre timmar men hårdare och mer vila. Jag kommer inte gå in mer specifikt i upplägget men sammanfattningsvis har det gett mig ett stabilare liv. Jag har praktiskt taget aldrig behövt stressa mellan jobb, träning, måltider, sömn eller gått upp krispigt tidigt för att pressa in ett pass. Vilan har gjort mina ben glada då de hela tiden får pendla mellan stående frisörarbete och trampande. Säcken knöts ihop på Bianchi Café i söndags då samtliga tjejer genomförde ett cykeltest med hjälp av Aktivitus. Ris och ros över de testet från min sida men inväntar fortfarande analysen av det. En snabbanalys pekar på att min känsla i kroppen (Borgskalan) inte riktigt stämmer överens med Laktatet som togs. Mjölksyratålig? Troligtvis 😉

Nu går vi vidare in i nästa träningsperiod. En period som startar precis som den borde så här i Mars månad. Jag menar Mallis here I come!

Bianchi Ck goes Mallis!

Celeste vs Rosa!

Jag är redo!

Redo för min hittills längsta vistelse utomlands och hemifrån men också min livs längsta ledighet någonsin från jobbet. Hojta till! Hem åker jag inte förens 6 April. Med mig har jag min nya vän och förhoppningsvis är vi mer eller mindre bästa vänner när vi kommer hem.

Un cafe con leche por favor