Jag intog den bästa platsen för kvällen efter Skandisloppet eller i alla fall för ett tag. Psyket var trött och benen värkte mega. Kan jämföras med att vara bakis förutom att man har gjort någonting betydligt mycket bättre för hälsan. För alkohol det skippar vi. Men vad var det som gett mig denna känsla? Vi backar bandet lite.
Fredagkväll efter en lååång arbetsdag kommer jag hem med värkande ben, ont i ryggen och total kortslutning i huvudet. Att stå upp en hel arbetsdag och vara konstant social tar ut sin fulla rätt till slut. Imorgon är det dags för Skandisloppet med subgruppen och jag mår så här. Hur fan ska detta gå?! Förbereder allt men som vanligt lite kaosartat då jag inte hittar allt. Däckar i sängen och vaknar av att mobilen brummar till.
06:00 monterades min cykel upp på biltaket och vi började den inte allt för långa bilturen till Uppsala. Frukosten var nedpackad och kaffet fixat. Känslan i kroppen var betydligt mycket bättre än kvällen innan men den där känslan man vill känna fanns inte. Satt i den bilen med två världsmästare på att snacka och skavsår kunde skapat. Måste få retas lite men jag satte faktiskt på mig hörlurarna och dundrade på dunket för att tagga till. Väl framme blev det stressigt som vanligt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket tid man har men de slutar alltid på samma sätt.
De rosa skoskydden invaderade Uppsala och otroligt mäktigt när 42 gubbar och jag ensam tjej radar upp på två motorer och kör iväg. Det var dags för en generalrepetition inför Vätternrundan. Det var nu man skulle få ett kvitto på sin egen träning och hur gruppen hittills har tränat ihop sig. 08:09 rullade vi ut från Uppsala för att ta oss an dom där 167 km med vind från alla håll. Alla är förstås ivriga på att komma iväg och som alltid gasas det på lite extra i början. Hur skulle kroppen reagera nu? Vi körde över ett grusparti tidigt i början med en efterföljande slakmota där folk bromsade in förmodligen för osäkerhet till att köra på grus och dragspelet var ett faktum. I den slakmotan gör jag min första och ända riktiga pulstopp på över 95% av max. Känner direkt att det här inte är bra och tänker tanken att det här kommer inte att gå. Det går 30 min, 1h, 2h, 3h och till sist efter 4,5 h så kör vi i mål. Men vaddå, jag skulle ju inte klara av detta hade jag ju konstaterat tidigt. Så vad hände på vägen för mig?
Jag tillhör motor ett som började driva på vår färd runt och som sagt pulstoppen kom tidigt men som också snabbt la sig när jag återigen fick landa. Jag tappade ibland mitt framförvarande hjul i vinden men tuggade tillbaka och fick en pusch på ryggen vid några enstaka tillfällen. Jag är nog den i gruppen som flitigt byter rygg för att få ligga bakom den mest optimala cyklisten för mig. Det är ett måste om jag ska övervinna detta. Har ett flertal ryggar att följa i gruppen men vissa är bättre än andra. Framförallt dom jag har cyklat med länge och som kan trampa i ett jämnt tempo utan ryck samt spurt. Det var stundtals rörigt och en del omkörningar som var dåliga. Som jag har befarat så måste man passa sig när första motorbytet görs då andra motorn har legat bak och myst. Dom är starka individer som är hungriga när de kommer fram och lätt trycker på lite extra.
Kantvinden kom och motvinden lika så och jag fick bita i ordentligt. Självklart gör alla de men jag behöver trycka betydligt mycket fler watt. Viktigt att hålla ihop leden och hjälpa att skydda varandra. För en tight, sammansvetsad klunga kommer att köra fort. Upplevde underbar peppning i min motor vilket jag behövde och som vid något tillfälle kan ha varit skillnad på att jag släppte eller hängde mig kvar. Men det är ju faktiskt också så att det finns nån form av prestige att vara ensam tjej i en grupp. Jag ska visa dom att de här är en tjej med krut som inte ger upp. Det finns alltid dom som har svårt med en stark tjej och de som istället är sjukt imponerade över de.
Som alltid när jag får en nummerlapp på ryggen så växer sig hornen stora och prestationsnivån ska vara på topp. Har höga krav på mig själv att prestera bra och blir alltid arg på mig själv när det inte fungerar. Ett flertal i gruppen cyklade jag med förra året och dom har lärt känna mig. De vet förhoppningsvis när det ska lyssna och inte. Men ett flertal fick nog uppleva en ny sida av fröken rosa under denna tur. Jag skriker, mumlar och pratar ganska mycket. Peppar andra, ger direktiv, blir förbannad men framförallt skriker jag på mig själv för att hitta dom där oövervinneliga krafterna som finns där inne. Benen skrek ge upp ett antal gånger men jag lyssnar inte och förmodligen hade många gett upp betydligt mycket tidigare. Men det fascinerade med cykling är att man kan tro man ska dö ena sekunden till att man är superman i nästa.
Med sportdryck i camelbacken, två bars, två gels och cola i en flaska kan jag konstatera att jag hade behövt någonting mer. Fick en kanelfiffel langad i handen och fan vad gott det va. Vårt första stopp på Vätternrundan sker halvvägs och nu vet jag att det måste finnas lite mer näring med för säkerhetsskull. Jag vet också att jag måste tänka lite annorlunda i den här gruppkonstellationen när det gäller tillfällen att äta på. Men vet framförallt att jag är på mycket god väg mot målet för Vätternrundan. Det där målet på under 8 h och att jag kan hålla dessa hastigheter. Visst det har visat sig tidigare men skönt att få ett kvitto på att disciplinen till träning har gett resultat. Nu är det bara tull att arbeta vidare och finslipa på detaljer. Vi har Vänern framför oss som är ett ypperligt tillfälle till att sammansvetsa gänget. Alla kommer inte med men väldigt många rosa skoskydd kommer finnas på plats. Bli inte rädda för vi är hur snälla som helst 😉
Förresten så knep jag en andra plats bland tjejerna efter en lagkamrat från tävlingsgänget. Otroligt roligt!! Samt helt sjukt att jag var tröttar efter 167 km än vad jag va efter förra årets Vätternrundan. Vinden tar ut sin rätt och man bör ha respekt för den. En dag som gjorde en förtjänt till att inta sängen för en stund.
På återseende!
¨Vink,vink¨
09:55 rullar vi åter igen iväg som sista grupp och himmelen bjöd på lite duggregn. Man har lärt känna sin kropp och märker omgående i först branta backen att det här kommer bli en jobbig tur då kroppen kändes tung. Som alltid så brukar min kropp behöva 30-40 min innan den är igång men tiden gick och igång kom den aldrig. Det fick helt enkelt bli pannbensträning. Vilken misär det blev. Genomsur direkt från början och mitt humör var inte på topp. Skulle jag blunda så hade jag somnat. Första depån, ett skämt dras och jag brister ut i skratt. Så där underbart att det inte går att sluta och känslan blev lite lättare. Vi fortsätter gneta på och det grinar illa i mig. Mycket slit från min sida. Andra depån och mitt humör hade dalat till botten. Korta aggressiva kommandon och får väl be om ursäkt för de eller hoppas på att folk kunde skratta åt de. Iväg igen och alla ville nog bara fram. Folk frös som asplöv. 
Madde "Fröken Rosa" Ståhl 