RR Vänern runt dag 3

”Nu är det sommar, nu är de sol. Nu är de koskit i hagen…..”

Eller inte! Nä, vi avslutar Vänern runt så som det började med regn och då pratar vi inte lite duggregn. Hela himmelen öppnade sig och vattnet kom både under- och överifrån. Men glad är man ändå när man är totalt ovetande om vad som skulle hända.

09:55 rullar vi åter igen iväg som sista grupp och himmelen bjöd på lite duggregn. Man har lärt känna sin kropp och märker omgående i först branta backen att det här kommer bli en jobbig tur då kroppen kändes tung. Som alltid så brukar min kropp behöva 30-40 min innan den är igång men tiden gick och igång kom den aldrig. Det fick helt enkelt bli pannbensträning. Vilken misär det blev. Genomsur direkt från början och mitt humör var inte på topp. Skulle jag blunda så hade jag somnat. Första depån, ett skämt dras och jag brister ut i skratt. Så där underbart att det inte går att sluta och känslan blev lite lättare. Vi fortsätter gneta på och det grinar illa i mig. Mycket slit från min sida. Andra depån och mitt humör hade dalat till botten. Korta aggressiva kommandon och får väl be om ursäkt för de eller hoppas på att folk kunde skratta åt de. Iväg igen och alla ville nog bara fram. Folk frös som asplöv. 

Stopp skriks det och den punkan som ingen önskade var ett faktum. Servicebilen var snabbt framme och iväg kom vi nog ganska snabbt men i kylan kändes det som en evighet. Snabbt igång igen och med 2,5 mil kvar slutar min bakväxel att fungera. Vi gör ett snabbt stopp för att undersöka och det står klart att växelvajern gått av. Jaha, jag vill hem bara trampa. Lilla Klingan och tyngsta bak. Hög kadens och låg kadens träning. Jag tillsammans med ena ledaren lägger oss låsta mellan motorerna och jag biter i. Nu hände det här och då är det bara bita ihop för laget. Tappade ibland i vinden och hade snabbt en hand som knuffade på. Cykeln ville ge mig extra arbete och jag viker inte ner mig utan snarare tvärtom.

Fram till Örebro kom vi och den varma duschen med efterföljande torra kläder var helt underbart.

Nu sitter jag i bilen med en skön känsla trots allt. Glädjen var inte på topp innan helgen men nu är det roligt att cykla. Hoppas bara det håller i sig.

Lika bra att avsluta så som det började

Annonser

RR Vänern runt dag 2

Hade dåliga minnen från förra året då jag fick bryta vid andra depån men i år står det klart att hon klarade det! Och de med bravu! 🙂

Regnet hade lagt sig och himlen började spricka upp i Åmål och dag 2 skulle starta. Vår grupp startar sist men jag låg i ett klassrum tillsammans med ett gäng damer vars klocka ringde 05:50. Som tur var så somnade jag tidigt och sov helt underbart. 


Gruppen var samlad och färden skulle börja. Fram till första depån åkte vi berg och dalbana på bland annat brudfjällsvägen. Lika galet kul som galet läskigt med skarpa kurvor i hög fart. Väl framme i första depån hade vi ca 35 i snitt vilket är helt galet med den terrängen enligt mig. Väl iväg igen mot andra depån med medvind men också väldigt mycket kantvind. Men en grupp som är ettavslappnat  lag så ökade snittet till ca 36,5 vid andra depån. 

I med käk för nu var det dags för motvind och kantvind. Flytet fungerade perfekt tills det skriker till i gruppen vid ca 17 mil och en vurpa/krasch är ett faktum. Hela klungan splittrades upp och allt gick otroligt fort. Folk åkte i backen mitt på vägen och vissa hamnade i diket. Jag låg sist i klungan och hade kontroll över mig själv. Ingen person skadades mer än några skrapsår utan enbart materialskador i detta fall. Otrolig tur faktiskt. Allt under kontroll och vi begav oss av mot tredje depån. Återsamlade gnetade vi vidare. Ut från tredje depån med rak motvind och mer uppför kände jag att de inte var semester längre. Det blev helt plötsligt sjukt jobbigt. Men det är bara bita i! Smärta går över och så tycker man alltid att man kan ta i lite till när man sitter där efteråt med maten framför sig.

Jag var grym idag, ensam tjej och allt. Tog inte ett ända besök i svansen utan var med och snurrade hela tiden. Hade två grymma ryggar att följa och flaskan plockade jag titt som tätt. Mat plockade jag från ryggen och jag hann även med något flaskbyte. Övning ger färdighet och åter igen bevis på att vinterträningens alla timmar har gett resultat.

Mat intogs efteråt och en gemensam afterbike genomfördes. Nu kryper jag ner i min underbara sovsäck på madrassen deluxe och laddar för en ny dag imorgon. 

Förresten! Om nån undrar så slutade vi på 23 mil med 34,7 i snitt enligt min garmin och fem QOM för dom som vet vad de är.

RR Vänern runt dag 1

tTorsdag kväll, väskorna var packade, cykeln tvättad och humöret så där. Färden mot Vänern runt var påbörjad och vädret visade sig inte från sin bästa sida.

4 män och jag i ett rum på ett vandrarhem i Örebro. Vilken upplevelse när rummet på morgonen stinker linement så ögonen kliade. Stress som vanligt och regnet öste ner. Det här blir roligt!

Starten i Örebro med regn till avslutning i Åmål med torra vägar. Cirka 23 mil på första etappen och shit vad kul det var. Trots regn och totalt dyngsur och grus ända in i härligheten så var det vansinnigt kul. Det gick stundtals riktigt snabbt men framförallt var samtliga avslappnade och hade kul idag. Hur gick det för mig då? Jag hade otroligt kul idag vilket var otroligt viktigt för mig. Jag njöt av min starka kropp och vilken jämnhet vi hade i gruppen. Glädjen att köra fort, känna vinden vina och naturen svisha förbi är underbar. Tre depåer, massa gifflar, Cola, korv och riskakor slank ner. Shit, där började de bubbla. För att inte säga för mycket så gjorde magen uppror idag och jag la mig i svansen för att skona mina lagkamrater. I år var det som natt och dag i jämförelse till förra året. Inte alls lika trött och ont i kroppen.

  
Sover gör jag i ett klassrum på luftmadrass deluxe. 

Min stora dag

För ett år sedan kördes sista etappen på Vänern runt och jag råkade tajma in min födelsedag. Fyllde då jämnt och firandet var över förväntan. Är man intresserad så går det att läsa om den dagen HÄR.

Ett år sedan 🙂


Ett år i mitt liv där det har hänt mycket. Nu blickar jag framåt och intar ett nytt år förmodligen minst lika händelserikt om inte mer. Lever livet till fullo. Hobbyn är ett faktum som är här för att stanna och utvecklas ännu mer.

Tackar här med för en underbar innehållsrik födelsedag. Allt ifrån skönsång typ 06:00 över telefon, gratulationer via Facebook, sms, kollegor och kunder samt en middag med mamma och brorsbarnen. Kom också hem till en bukett hängandes på ytterdörren utan meddelande. Har en liten känning över att det kan vara min pappa 🙂

Det blev en välförtjänt vilodag med choklad och massa intagna kalorier.Vi kan kalla det kolhydratladdning inför helgen.


Så kan de va ibland….

Lägger nu en tung vecka bakom mig. Motivationen och glädjen har varit nere och besökt botten. 

Veckan började med ett blött grispass då benen var tunga som bly. Totalt bortkopplade från kroppen. Trött som f-n tog jag mig ut men hade inte den där sköna känslan som brukar infinna sig efter ett sköljpass. 

Måndag gick, tisdag gick och onsdag kom. Vad är det som händer? Benen värker, kroppen är inte med och motivationen var borta. Coachen ordinerar extra vila men jag som har vätternträning onsdag kväll. Självfallet så vill jag inte missa den utan klär på mig nästintill i protest. Cyklar iväg mot träningen och känns ändå helt okej. Men pms är ett faktum och humöret med dess normalt lite korta stubin är nu ännu kortare. Döpte passet på strava till ”Jag kom, jag var där, jag åkte hem. Behöver inte gå in mer på de men jag lackade ur på gruppen och vände hem. Blev trots allt lite vila ändå och energin lades på att sortera garderoben.

Torsdag kom och det blev lite vallning i skogen. Fick le, prata, skrika och skratta lite vilket var underbart. Men jag var ändå inte riktigt där. Herregud, när ska det lägga sig och kännas roligt igen. Fredag kom och en underbar dag på salongen avverkades. En lugn kväll hemma för att ladda inför helgen. Vad gör man en lördag då det inte är vätternträning på schemat. Då intar man Hofet Farstas ordinarie träning och tar hand om ledarskapet för snabbgruppen. När man rullar runt en tur på ca 10 mil i 34-35 snitt utan trötthetskänsla så kan livet bara känns bra. Samt även när vi är tre grymt starka brudar som dominerar och efterfikan muntrade upp lite till men inte till fullo.

 
Söndagen kom och upp med tuppen skulle man. Det var dags för subgruppens funkisuppdrag på Fredrikshofs lopp Roslagsvåren. Min postering var flaggvakt tillsammans med två andra i en lite knepig korsning. Känslan att ha en flagga i handen och dirigera kan nästan jämföras med att ha en nummerlapp på ryggen. Kom till startområdet och träffar massa kändisar. Framförallt fick jag ventilera lite kort med tjejerna i teamet och fick bra boost bara där. Kände även många andra som körde så många att hejja på. Om man säger så här: Jag vaknade upp måndag morgon med wiskey röst så jag måste höjt rösten lite titt som tätt. Som vanligt alltså. Men de var hur kul som helst att stå på sidan och peppa alla andra även om benen skrek efter att få trampa lite. Vilket dom fick då det var dags för en mtb tur norr om stan. Det var hur kul som helst tills sällskapet fick punka och vi fick skratta åt de.

Och måndag kom igen och jag avverkade en 4 timmars tur med ren glädje i kroppen och ordningen är återställd. Så kan det vara ibland. Nu kör jag igen! 🙂

Oh my god!! 😍

Idag fick mina kollegor och min kund uppleva när en man kliver in på salongen i tight cykeluniform som matchade cykeln perfekt. Jag står och ska precis börja schamponera min kund när jag hör en välkänd mörk röst prata. Jag visste att han skulle titta in under eftermiddagen men hade just då ingen tanke på det. Den underbara människan hade nämligen annonserat att han införskaffat en födelsedagspresent till mig. Bara det är alldeles för mycket.

Jag trodde mig veta vad paketet skulle innehålla men när han tar det ur ryggfickan och sträcker den till mig så ser jag och känner att det är någonting annat. Paketet är förstås inslaget i rosa papper och fint dekorerat med glitter och stjärnor. Herregud, vad varm jag blev på kinderna och rodnaden var ett faktum. Vad hade han nu hittat på. Bara för att förtydliga så fyller jag inte år förens om en vecka. Just saying….. hahahaEfter en kort stund kommer jag på att det jag har i handen påminner exakt om en annan kartong jag haft i handen. Det syritter i kroppen när han går och jag lägger paketet i köket för att fortsätta schamponera min kund. Du måste ju öppna det där paketet säger min kund. Lägg en inpackning och öppna. Jag blir också nyfiken.

 Jag går in i köket och det räcker med att jag öppnar ena kanten av paketet och jag skriker till av glädje även fast jag inte vet vilken sort det är i eller färg. Tar ut kartongen, sen fodralet och öppnar dragkedjan. Under tiden är jag helt exalterad och alla på salongen är inblandad. Öppnar upp locket och ytterligare ett glädje skrik, lite skakning men även glädje tårarna kom. Du skulle varit med när jag öppnade det!

Men herregud, vad var det i då människa!?

Alla vet min förkärlek till rosa. Rosa gör mig glad bara så att ni vet 😉
I paketet var det ett par Oakley Jawbone ROSA!!!!!

RR Skandisloppet

Jag intog den bästa platsen för kvällen efter Skandisloppet eller i alla fall för ett tag. Psyket var trött och benen värkte mega. Kan jämföras med att vara bakis förutom att man har gjort någonting betydligt mycket bättre för hälsan. För alkohol det skippar vi. Men vad var det som gett mig denna känsla? Vi backar bandet lite.

Fredagkväll efter en lååång arbetsdag kommer jag hem med värkande ben, ont i ryggen och total kortslutning i huvudet. Att stå upp en hel arbetsdag och vara konstant social tar ut sin fulla rätt till slut. Imorgon är det dags för Skandisloppet med subgruppen och jag mår så här. Hur fan ska detta gå?! Förbereder allt men som vanligt lite kaosartat då jag inte hittar allt. Däckar i sängen och vaknar av att mobilen brummar till.

06:00 monterades min cykel upp på biltaket och vi började den inte allt för långa bilturen till Uppsala. Frukosten var nedpackad och kaffet fixat. Känslan i kroppen var betydligt mycket bättre än kvällen innan men den där känslan man vill känna fanns inte. Satt i den bilen med två världsmästare på att snacka och skavsår kunde skapat. Måste få retas lite men jag satte faktiskt på mig hörlurarna och dundrade på dunket för att tagga till. Väl framme blev det stressigt som vanligt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket tid man har men de slutar alltid på samma sätt.


De rosa skoskydden invaderade Uppsala och otroligt mäktigt när 42 gubbar och jag ensam tjej radar upp på två motorer och kör iväg. Det var dags för en generalrepetition inför Vätternrundan. Det var nu man skulle få ett kvitto på sin egen träning och hur gruppen hittills har tränat ihop sig. 08:09 rullade vi ut från Uppsala för att ta oss an dom där 167 km med vind från alla håll. Alla är förstås ivriga på att komma iväg och som alltid gasas det på lite extra i början. Hur skulle kroppen reagera nu? Vi körde över ett grusparti tidigt i början med en efterföljande slakmota där folk bromsade in förmodligen för osäkerhet till att köra på grus och dragspelet var ett faktum. I den slakmotan gör jag min första och ända riktiga pulstopp på över 95% av max. Känner direkt att det här inte är bra och tänker tanken att det här kommer inte att gå. Det går 30 min, 1h, 2h, 3h och till sist efter 4,5 h så kör vi i mål. Men vaddå, jag skulle ju inte klara av detta hade jag ju konstaterat tidigt. Så vad hände på vägen för mig?

Jag tillhör motor ett som började driva på vår färd runt och som sagt pulstoppen kom tidigt men som också snabbt la sig när jag återigen fick landa. Jag tappade ibland mitt framförvarande hjul i vinden men tuggade tillbaka och fick en pusch på ryggen vid några enstaka tillfällen. Jag är nog den i gruppen som flitigt byter rygg för att få ligga bakom den mest optimala cyklisten för mig. Det är ett måste om jag ska övervinna detta. Har ett flertal ryggar att följa i gruppen men vissa är bättre än andra. Framförallt dom jag har cyklat med länge och som kan trampa i ett jämnt tempo utan ryck samt spurt. Det var stundtals rörigt och en del omkörningar som var dåliga. Som jag har befarat så måste man passa sig när första motorbytet görs då andra motorn har legat bak och myst. Dom är starka individer som är hungriga när de kommer fram och lätt trycker på lite extra.

Kantvinden kom och motvinden lika så och jag fick bita i ordentligt. Självklart gör alla de men jag behöver trycka betydligt mycket fler watt. Viktigt att hålla ihop leden och hjälpa att skydda varandra. För en tight, sammansvetsad klunga kommer att köra fort. Upplevde underbar peppning i min motor vilket jag behövde och som vid något tillfälle kan ha varit skillnad på att jag släppte eller hängde mig kvar. Men det är ju faktiskt också så att det finns nån form av prestige att vara ensam tjej i en grupp. Jag ska visa dom att de här är en tjej med krut som inte ger upp. Det finns alltid dom som har svårt med en stark tjej och de som istället är sjukt imponerade över de.

Som alltid när jag får en nummerlapp på ryggen så växer sig hornen stora och prestationsnivån ska vara på topp. Har höga krav på mig själv att prestera bra och blir alltid arg på mig själv när det inte fungerar. Ett flertal i gruppen cyklade jag med förra året och dom har lärt känna mig. De vet förhoppningsvis när det ska lyssna och inte. Men ett flertal fick nog uppleva en ny sida av fröken rosa under denna tur. Jag skriker, mumlar och pratar ganska mycket. Peppar andra, ger direktiv, blir förbannad men framförallt skriker jag på mig själv för att hitta dom där oövervinneliga krafterna som finns där inne. Benen skrek ge upp ett antal gånger men jag lyssnar inte och förmodligen hade många gett upp betydligt mycket tidigare. Men det fascinerade med cykling är att man kan tro man ska dö ena sekunden till att man är superman i nästa.

Med sportdryck i camelbacken, två bars, två gels och cola i en flaska kan jag konstatera att jag hade behövt någonting mer. Fick en kanelfiffel langad i handen och fan vad gott det va. Vårt första stopp på Vätternrundan sker halvvägs och nu vet jag att det måste finnas lite mer näring med för säkerhetsskull. Jag vet också att jag måste tänka lite annorlunda i den här gruppkonstellationen när det gäller tillfällen att äta på. Men vet framförallt att jag är på mycket god väg mot målet för Vätternrundan. Det där målet på under 8 h och att jag kan hålla dessa hastigheter. Visst det har visat sig tidigare men skönt att få ett kvitto på att disciplinen till träning har gett resultat. Nu är det bara tull att arbeta vidare och finslipa på detaljer. Vi har Vänern framför oss som är ett ypperligt tillfälle till att sammansvetsa gänget. Alla kommer inte med men väldigt många rosa skoskydd kommer finnas på plats. Bli inte rädda för vi är hur snälla som helst 😉

Förresten så knep jag en andra plats bland tjejerna efter en lagkamrat från tävlingsgänget. Otroligt roligt!! Samt helt sjukt att jag var tröttar efter 167 km än vad jag va efter förra årets Vätternrundan. Vinden tar ut sin rätt och man bör ha respekt för den. En dag som gjorde en förtjänt till att inta sängen för en stund.

På återseende!
¨Vink,vink¨