Team Smestan CK och Grusrace32

För tredje året i rad arrangeras Grusrace32 av Team Smestan CK. Vad 32 står för har jag ingen aning om men jag är förmodligen inte blondin nog att fatta det. 

Sista september och en solig fin höstlördag. Tillsammans med han på röd cykel 🔝beger vi oss ner mot Kjula. 11:00 gick starten och valet var 4 eller 8 varv på en 7km lång bana. Torrt och superfint underlag med egentligen bara en backe. Jag hade i tanken att köra korta men föll för trycket när personerna vid anmälan puschade på långa. 

Jag blir väll ihågkommen för den väl matchade outfiten men kanske också för fältets mest sjungande cykel. Klirr, knak och gnissel är välkända ljud kring mig. Den här cykelsporten kräver så mycket mer omvårdnad av mig. Den okunniga materialaren och jag sträcker lätt upp handen på den. 

Jag hamnar i en klunga där jag stundtals drar en hel del och stundtals jobbar på tålamodet när jag rullar med där bak. Fin fin mysåkning med bra cyklister. Trots mitt intervallpass dagen innan så fanns det inte ett enda spår av de i kroppen. En bra, trevlig och stark tjej som manade på. Både längst fram i klungan ⬇️Men tydligen i ord också ⬇️😂

I alla fall ett guldkorn ni inte får missa nästa år och fler sådana här race borde arrangeras. Det finns så många användbara vägar i Sverige som bara väntar. 

In på 6 varvet drar jag hela vägen fram till första högersvängen och är påväg att dra fram dagens andra gel.  Plötsligt börjar cykeln att vobbla och punktering är ett faktum. Glad över att jag inte hann förbruka en gel i onödan men skriker rakt ut av frustration. Abrupt slut och racet var över för min del. Funktionären vid svängen frågade om han skulle ringa efter hjälp men jag började knata tillbaka. Kan säga att 2,5 km tar ett tag att gå. Cyklisterna hann varva 2-3 ggr och jag hann inte ens tillbaka för att se målgången. Gick och pratade med mig själv samt sjöng en trudelutt. Sånt där pinsamt man bara gör på egen hand när ingen ser 🙊

Alla i mål och samling för fika samt lottdragning med fin fina priser. 211 ropas upp med mitt namn och jag kliver fram till bordet för att välja. Kedjeolja blev de så ett steg närmare en glad cykel 👏🏻👏🏻👏🏻

Blev även puschad till att testa en cykel och man kan säga att allting är bättre än en aluminium hoj med punktering. Färgen är riktigt cool men matchade inte riktigt 🤔

Efter en vecka med jobb, träning, olika besked och beslut så lättade dagen på allt. Jag älskar 2 hjul! 💕

Annonser

”One hit wounder” 🤔

Jag är trött på stabilt underlag men ändå bara älskade jag när cykeln stundtals hade kontakt med grusvägen och farten gick upp. En tung Specialized Diverge med en stark men oteknisk tjej gjorde premiär på Distriktmästerskapet i Cyclocross. Oskulden är där med tagen och jag log inombords rakt igenom. 

Flaska på ramen är tydligen BIG No No. Foto: Rille

Testar Cyclocross för att bryta asfaltsmönstret och förlänga tävlingssäsongen. Samt sägs det förbättra tekniken och mjölksyrafesten ska vi inte tala om. Förra året tog jag en rejäl paus efter Velothon för kroppen var övertränad men inte i år. Kanske nu som jag verkligen har hittat tillbaka efter skadan trots att känningarna i nyckelbenet återkommer. Som sagt har jag ingen som helst teknik och av/på stigning fick jag personlig demonstration av precis innan start. Man kan väl säga att det inte riktigt fastnade och är någonting jag borde träna på ⬇️

Frågor på de eller tips kanske 💡. Foto: Johnny Engel

  

Prispallen var redan given innan start om alla fick genomföra tävlingen smärtfritt och enbart styrka kunde tydligen ta mig till toppen. 

Foto: Johnny Engel

Starten gick och jag gasade på 🚵‍♀️💨💨💨 Som vanligt alldeles för hårt men det är tydligen så man gör. Hindret tog jag som en klumpeduns och fru Mård passerade elegant direkt. Tror jag passerade henne som en liten kanon på grusvägen innan lerfesten med alla dessa kurvor började. Drygar nog ut succesivt litegrann och mer därtill när vi åter är ute på grusväg igen. Med min talang för hinder så behövde jag mycket god marginal till konkurrenterna. Fan också, skriker jag när kedjan hoppar och jag är ingen mekaniker så Mård glider förbi. Fullföljer ett varv framför henne och sedan ett varv efter henne. Följde liksom hennes hjul genom kurvorna och jag bromsar som vanligt på tok för mycket. Sen efter hindret ut på grusvägen gasar jag på och drygar ut avståndet som sedan ökar. 7 varv, typ 50 min syrafest senare rullar en cykel som inte var svart/rosa längre först över mållinjen. 

Foto: Johnny Engel

Det här var faktisk kul men hur fan ska fröken icke mekaniker på 40 kvm fixa cykeln efter varje lerfest?! 

Tävlingssäsongen på landsväg är över, Eller? Del 2

I klungan uttrycker jag: ”Ulrika! Jag ska bara glida med och rulla in i mål med klungan för att bygga självförtroende.” Men frågan är om de blev så?När Velothon annonserade om en separat tävling för oss damer på 61,5 km och start ute i Jordbro skrattade jag. Är det ett skämt att vi ska köra så kort och börja på en varvbana i Jordbro industriområde. Många delade samma åsikt men idag är jag sjukt nöjd. Förmodligen en av de bästa tävlingarna denna säsong enligt mig.05:30 ringer klockan efter att ha somnat till ösregn för att stå på startlinjen 07:25 och solen är påväg upp. En platt GP-bana skulle rullas 8 varv innan transporten in mot Zinkensdamm. GP igen! Okej! Ta en del i taget så löser det sig. 

Redan på varv 2,3 eller 4 sticker crescent och Valhall tillsammans. En utbrytning som med bra samarbete håller ända in i mål. Jag bryr mig ärligt talat inte utan avvaktar i klungan. Klungan blir lite stressad och försök till att jobba ikapp görs. Jag kämpar på för att hålla mig bra positionerad och kurvtagning samt igångdragen sitter perfekt. Rullar till och med förbi konkurrenter i kurvorna. Varv på varv avverkas och det börjar närma sig spurtvarv. Plötsligt lämnade jag min plan och började arbeta. Jag var framme och drog som tåget i omgångar. Du är STARK idag säger Ulrika och det kändes så. Nu går jag för spurtpris tänker jag och glider ner som 2:a, 3:a. Världsmästartröjan Svärdström framför mig och hon går på utbrytning med ett halvt varv kvar. Jag kickar in direkt och ödslar enormt med kraft för att plocka ner den. Slappnar av och nästa kontrar. Klungan accelererar gång på gång och jag har inte den kapaciteten. Mot slutet av varvet kämpar jag i svansen och luckan ökar när vi lämnar varvbanan. Visar sig efteråt att vi blev fel informerade vid start och spurtade för ett pris som inte fanns. Ja, ja, jag överlevde i alla fall ytterligare ett till GP ✌🏻

Ut på transportsträckan med vittring på klungan hela tiden. Närmar mig ordentligt när jag ser Ulrika attackera och avståndet ökade igen. Jag såg dom hela tiden fram till Farsta då krafterna började tryta rejält. Så otroligt frustrerande men ensam är inte alltid starkast. Funktionärerna hejjar på längs vägen. In genom Västberga och ut ur kurvan ner mot liljeholmsbron ställer jag mig upp för att få farten med mig. Hinner reflektera över hur fint de röda konerna spärrar av för oss cyklister och hur jag rullar snabbare än bilarna utanför. 

(De är nu du ska sluta läsa mamma!)

Nere i bocken superfokuserad för nu går de undan. På väg i mitt fält förbi en matt svart bil som helt plötsligt väljer att svänga rakt igenom konerna. Han tvärnitar, jag hinner precis väja till och känner bilen på utsidan av vaden. Skriker till i panik och tårarna sprutar när jag rullar vidare ner mot bron. Det värsta jag varit med om på cykel någonsin. Att helt plötsligt känna känslan av en nära döden upplevelse. Är det ett tecken?

Över Liljeholmsbron lugnar jag ner mig men det är svårt. Kan inte rulla gråtandes in på Hornsgatan så alla tror jag är en mes bara för att jag är ensam efter klunga. In över mållinjen och fram till dom andra där allting brister. Krokodiltårarna rinner och snoret lika så i famnen på Ulrika och andra medtävlande. Jag var totalt i chock! Man får inte ens slappna av från bilar på avstängda gator. 

Även om jag inte lyckades med min plan att rulla i mål med klungan så är jag ändå riktigt nöjd över min avslutning. Jag får inte glömma bort att 6 veckor gick bort på grund av nyckelbenet.

Så är tävlingssäsongen över på landsväg? Mitt svar är Ja. 

Är tävlingssäsongen över? Mitt svar är Nej. 

Jag tar med mig mycket från säsongen men framförallt från denna helg in i vinterträningen och förhoppningsvis vidare in i nästa säsong. 

Tävlingssäsongen på landsväg är över, Eller? Del 1

Cykelvasan var genomförd och måndagen på första hela jobbveckan efter sommaren intogs. Höstdepp, livskris och tävla var inte roligt längre. Jag stretchade nacken lite för hårt och morlande smärta i nyckelbenet intog min kropp. Hade ingen lust att åka till Svanesunds 3-dagars men tog med mig orden: ”Åk dit och ha roligt. Strunta i allt vad prestation heter.” Genomförde en prolog i klass med mina lagkamrater och de njöt jag av. Sen klarade jag mig nästan på GP:t och sen gick det utför. Det här var inte roligt längre. Åkte hem efter linjet och ville bara hänga upp cykeln. 

Tyvärr stundade Stockholms folkfest för cyklister två veckor senare i form av Velothon med både GP och linje. Självklart ska jag ställa upp då det är hemmaplan och jag tävlar för Stockholm ck. Tog och coolade ner mig och min träning blev i stort sätt pendling och lite swiftpass. Bryta mönstret liksom. Gjorde ett försök med Hedebytrampet men som bara blev pannkaka. Nu har jag genomfört dessa trots att senaste veckan har varit rent ut sagt ångestladdad. 

Velothon GP

Jag och GP-lopp är inte bästa vänner och jag är praktiskt taget livrädd redan innan. Det är hårt, närgånget och tekniskt, varv efter varv. Men jag står på startlinjen ändå och kämpar i förhoppning om att jag en dag ska kunna känna ett lugn inför uppgiften. Hur länge kommer jag hänga med täten? Hur länge håller jag täten borta från varvning?

Vi blev en trio där jag drog iväg på platten och blev ikapp åkt uppför. Var de alla hejar rop som gjorde de?! Kurvtagningen satt fint. Igångdragen kom där de skulle. Och ett spänt lugn infann sig. Nu har vi kört mer än halva skriker Ingrid och helt plötsligt därefter räknas varven ner. På vårt näst sista varv går tätklungan in i backen när vi är påväg ut och hornen växte lite till. Nu måste jag få gå i mål! Vi puschar varandra, genom Tanto och ut ur vänstersvängen vid tågspåren. Dom är nära nu Ingrid! Är du eller jag starkast, skriker jag! Du på platten får jag till svars och jag swishar förbi utan att tänka.Genom kurvan hör jag motorcykeln bakom oss och gasar. Jag gör typ en spurt men inte för vinst utan snarare för min egen personliga vinst. Vi glider över mållinjen utan att bli varvade och glädjen att få genomföra de sista skapar en tår. Jag och Catharina ( Giro cycling club ) gör till och med upp i en spurt men de finns inte mycket kvar i mina ben. 

JAG FICK GÅ I MÅL! Rena vinsten för mig då det var första gången denna säsong.

Nu kanske jag tävlar nästa helg också utbrast jag och nedstämdheten för att tävla var som bortblåst. Eller?……….