Laholm 6-dagars rekommenderas varmt

För 28 året i rad genomförs Laholm 6-dagars och jag fick möjligheten att vara där. I ett fantastiskt landskap på nästintill bilfria vägar avverkas 6 etapper så som platta och backiga. Ett fantastiskt tillfälle för alla olika typer av cyklister att mäta sin styrka eller bara njuta av livet. För här är det ingen som skriker lucka eller klagar över att det går för fort. Utan man kan snarare få en tillsägelse över att man inte täppte luckan som skapades framför en trots att pulsen skenar och benen skriker. Rekommenderar detta varmt till alla att testa! Man kan välja att köra alla 6 etapper, 3 etapper eller bara gästspela en dag. 

Innan Laholm avverkade jag U6 cycle tour där tävlingsfokus deluxe krävdes och förra lördagen befann jag mig i Malmö med laget för Ringenloppet. Jag visste inte vad Laholm 6-dagars innebar förutom att de var ett uppdelat motionslopp. Men min inställning när jag lämnade Malmö för vandrarhemmet i Laholm var att jag skulle skratta och njuta med trevliga människor på cykel. 

Starten gick 08:00 varje dag och vi var tidiga för att fixa nummerlappen första dagen. Man kanske tycker det är uber tidigt men man får mycket tid över för annat resten av dagen. Det finns även mycket att utforska i krokarna.

Etapp 1 – En samlad klunga drar iväg och jag som skulle njuta fick göra en snabb omvärdering. Det här gick ju undan. För att vara van vid en strukturerad tävlingsklunga fick jag infinna mig med att motionärsklungan var lite mer svajig. Som vanligt mycket testestoron och det hetsas där fram då alla förmodligen vill skapa respekt 😉 Benen kändes pigga trots urladdningen från dagen innan och jag gled med riktigt bra. Vi kommer in på en smal väg och det skriks hål. Hål är ett snällt ord i detta sammanhang då jag själv skulle kalla det kratrar. Den ena efter den andra väjer och jag befinner mig på den platsen i ledet då det inte finns någon marginal kvar. Första hålet och däcket pyser. Andra hålet och nästa däck pyser. Cykeln vobblar och vinglar men tillslut kan jag rulla åt sidan ner i spenaten för att komma bort från vägen. Delar av klungan rullar förbi och strax efter kommer nån rullande på backen och nästa därefter. Per automatik blir jag sjukvårdare och lägger mitt fokus på den ena skadade. Det kunde gått mycket värre men jag vet att dessa två är på benen idag. När allting är under kontroll fixar jag dubbelpunkteringen och börjar min färd som sista deltagare. 2 mil avverkade av 14,5 mil. Tungt psykologiskt då det innebär mycket solokörning. Det blev 10 mil solo då jag passerade cyklister som jag peppade innan jag fick sällskap in i mål de sista milen. Okej, jag fattar nu vad detta innebär. Men jag ska fortfarande njuta. 

Etapp 2 – För mycket frukost för nära inpå starten och den åkte hiss ett antal gånger. Kan också meddela att mina ben hade checkat ut. En dag då regnet visade sin närvaro från start och jag fick sällskap av han med snabbacykeln de 142 km. Han drog oss ikapp ett gäng och skapade lagsammarbete för att få upp ångan lite. Herregud vad jag kämpade för att orka med och efter att ha klivit av och kissat vid cirka 8 mil var kroppen klar med uppvärmningen. Där ifrån tutade vi och körde tåget i mål. 

Etapp 3 – Jag hade bestämt mig för att äntligen få njuta av cyklingen men drar ändå iväg med fronten. Släpper vid första lite längre slakmotan och blir passerade av flera. Tillslut kommer en grupp som kändes lagom för dagen. Den gruppen splittrades upp efter hand vid depåer eller när orken inte räckte. Jag tog ansvar och kontrollerade mig men tillslut kom vi in i rejäl motvind. Fattade inte varför första förningen gick så långsamt tills jag inser att lilla klingan är i. Vi är fem stycken och efter min andra förning är vi bara tre kvar. Förlåt för de men vad ska man göra 🤦🏼‍♀️ In i medvinden och tåget rullar. Gör några rejäla föreningar och blir även otålig när de andra inte riktigt orkar hålla farten så jag går upp igen 🙈 In i mål och denna dag är avklarad. 

3 dagar avklarade och det är vilodag i schemat. 1 h Lillakakan rull och benen känns som nya. Lite sightseeing till Båstad och café utsikten som visade sig vara en magisk pärla.
​

Etapp 4 – Dags för veckans tuffaste etapp vilket innebar 4 backar över Hallandsåsen. Jag hade en plan idag vilket innebar att hänga med klungan fram till första backen. Positionerad mig riktigt bra tills en högersväng och lastbil tvingade en till att stanna. Mina accelerationskrafter räckte inte till och låg lite fel i vinden så fick släppa. Strax där bakom låg nästa grupp som jag hakade på. Hade det där racefacet på som är svårt att beskriva men känslan var otroligt bra. Som värsta formtoppningen! Första backen var inget problem och jag gjorde verkligen mitt jobb i klungan. Drog en del men såg till att inte gå för hårt. Kontrollerade intaget av vätska samt näring och går in i backe nummer 2 först. Det var med i planen 😉 Succesivt glider jag längre och längre bak i klungan vilket man kan översätta till sist. Men vad gör de när ångloket sätter fart och drar upp de framförvarande till klungan. Samlade igen och klungan arbetar sig vidare. Vi gör ett stopp vid pannkaksdepån och jag ser ett bekant ansikte som är påväg att lämna. Rusar fram för påfyllning av vatten och iväg igen. Gnetar på över hallandsåsen tills min grupp om tre vänder upp i medvinden. Vi bombar på tillsammans och mina endorfiner spritter i kroppen. Glider bak för vila samtidigt som jag ser två cyklister längre fram. Märker också att tempot går ner och då blixtrar det till. Går från sista plats och drar igång tempomoodet. Ljudet låter fantastiskt från hjulen samt fartvinden och jag skriker till av ilska över att komma ikapp. Vilken jävla mastodontförning och underbar dag i sadeln. Kul med all positiv feedback efteråt också. 

Etapp 5 – En etapp som vi kan glömma. Jag bonkade bigtime och ville bara hem. En dag som fokuserades mer på cykelmeck. Fick en liten utbildning och massa tips. Tack för de! 

Etapp 6 – Sista etappen och en platt sådan fast med en liten backe. Nu jävlar ska jag med så länge det går. Etappen var bara 92 km men fan nog den längsta mentalt. Från start grävde jag långt ner i källaren flera gånger efter nya krafter. De snabbaste i backen tappade jag förstås och hade vittring på grupp 2 över krönet men tappade kontakten. Idag hade startfältet fått sällskap av ytterligare en snabb tjej. Självklart klev fröken prestige in i bilden och kan inte vara sämre 😉 Efter lite slit bildar vi en klunga om fem med ett fantastiskt monster som bara deltog för dagen, vilket blev lösningen för oss andra eftersom han drog oss i mål. Jag hade fullt upp att hålla mitt hjul. Skulle jag släppt de så hade det blivit en utskällning efteråt kan jag lova. Bra avslutningsetapp på veckan och bilen packades till max för att färda oss hem.

Kul hade vi och tackar varmt för ett fantastiskt arrangemang som jag hoppas fler vågar prova. Jag kör bara det passar in i schemat!

Och när man tror att de inte finns mer rosa så plockar hon fram de. Fröken rosa blev namnet denna vecka. Semesteroutfiten! 😍

Team spirit ✌🏻

Näst sista etappen idag som erbjöd 63 km innehållande backe, kantvind och motvind. Allin för samtliga gällde idag!

Min dag började tidigt med att åka servicebil åt killarna. Väldigt kul men också väldigt lärorikt. Tar med mig mycket till damklungan. Hela veckan har varit lärorik för damlaget och idag klarade vi några delar av slutprovet. 

Inskrivna och klara ställer vi oss samlade i startfållan vilket ser otroligt snyggt ut. Det är masterstart upp för målbacken och rullar på mycket bra. Kommissarien släpper, farten höjs och Stockholm ck börjar placera sig långt fram.  Tidigt i början attackerar Ulrika och klungan gör ingenting. Jag ligger strax bakom fronten och glider med. Clara rullar upp och bromsar klungan lite och till sist täpper ett lag luckan. Jag hade bestämt mig och pang säger det direkt i en kontring. JAG ATTACKERAR! 🙋🏼✌🏻Ut till vänster och trycker hårt stående. 

Tidigare i bilen och vid något annat tillfälle har jag diskuterar olikheter mellan herr- och damklungan. Herrarna går på rött 2-4 min innan de kollar bakåt medans vi tjejer är för fega. Jag har de i tanken och kör. Bomba bomba bomba tills jag lägger mig i övre tröskeln och matar på. Tydligen säger kommissarien att jag i alla fall fick 10 sek och lagkamraterna säger att jag var iväg en bra stund. Tills den där motvinden slog emot och klungan närmade sig. 

Glider in i klungan och tyvärr nån cykel för långt bak. Det stannar upp och vägen blockeras. Svårt för flera av oss att komma fram. Jag försöker men hamnar ner i typ rännstenen. Klickar ur och i men löser de bra. De rullar och varvas med kraftiga inbromsningar. Tänker att nån av oss har attackerat och nån ligger och bromsar. Ulrika lyckas ta sig fram och attackerar där herrarna gjorde de på förmiddagen, vilket lyckades då. Hanna frågar hur jag mår och jag skakade på huvudet. Mådde lite små illa ett tag och sa: ”Nu tar jag backen och sen får jag se.”

I backen glider jag ner i fältet och ser Ulrika göra likadant. Väl upp drar loket igång med två på rulle. Vi påbörjar ett samarbete och plockar in Ulrika. Ned för den långa utförslöpan och jag tappar litegrann feg som jag är. Träning och åter träning! Skitdålig asfalt och cykeln hoppar mellan benen. Service bilar kör om och till sist glider vår upp. Fältet är spräckt och en kommisariebil ligger bakom resterna från klungan. Jag kommer in i den då lilla karavanen och är ansluten till klungan på 7-8 personer. Lägger mig längst bak för att äta och dricka innan jag kliver in i rotationen. Vi jobbar på riktigt fint och plockar in Alice. In för varvning i målbacken och det går i lagom takt. Väl uppe samlar vi ihop oss, lägger oss i en vinge och maler på. Fy fan vad kul det va! 

Lilla klungan får vittring på karavanen och klungan framför. Ulrika säger: ”Nu är damklungans alla ånglok samlade tillsammans och går igång.” Vi glider in i karavanen och tar bil efter bil. Stockholm ck är åter samlade igen. När jag frågar Ulrika vad vi ska göra så säger hon att nu ska vi fika. Fika innebär påfyllning av gel och vätska.

Glider förbi henne och frågar Camilla vad som händer. Nån är loss och de var gula ledartröjan. Med Hanna bredvid mig skriker ja ”Ulrika!” och klappar mig själv på rumpan. Kom här nu! Det är dags att jobba! 

Drar med mig henne upp till front där Alice redan kör och vi påbörjar ett lagtempo. Till en början har vi en holländare med men hon försvinner snabbt. Vi manar på och går på rött. Efter en stund dyker Clara upp och strax efter även Camilla. Laget är samlat med Hanna lökandes efter oss. Måste sett jävligt snyggt ut. Typ som i Tour de france när Sky ligger med Froome efter, haha. 

Vroom, vroom och ingen kommer emellan. Vi tar tydligen in tid men väl framme i backen tappas de. Min tid hade gått och släppte strax innan backen. Vår servicebil kör om och peppar till bra jobb. Rulla in i mål nu säger dom och glöm inte dricka. För mig blir det solokörning den sista biten för Stockholm ck’s damer bryter inte. En för alla, alla för en!

Två till måste ge sig i backen efter bra genomfört lagarbete. Klungan närmar sig vänstersvängen in i målbacken. Tyvärr bromsar någon framför Camilla och hon går i backen. Tyvärr fick hon ett djupt sår som behövde syns men mår annars bra. Clara och Hanna gjorde allt för att spurta i backen. 

Själv gled jag i mål solo där bak och allting brast. Jag var så trött att tårarna bara sprutade. Fick massa kramar och ordet hjälte. Tack för de! 💕

Backar = ångest

På menyn idag väntade 93 km och en avgörande backe som skulle tas 3 ggr. Jag får nästan ren ångest över ordet backe även om de i jämförelse med Mallis bara är en droppe i havet. Är förmodligen en mental spärr som måste fixas. 

Despacito är ledordet för uppladdningen i bilen. Vilken kille som helst skulle önska vara en fluga svävandes runt oss. Sägs att vi är som huggormar och rappa i käften men med bara kärlek till varandra. Intill den röda ladan på toppen ställer vi upp i startfållan och rullar i väg med master. Mina lagkamrater var väl samlade längst fram medans jag fumlade till det vid starten. Första kilometrarna brottades jag med hjärnspöken som skapade oro inom mig. Kände mig för några minuter väldigt osäker i klungan. Fick nåt obehag över att ligga på högerkanten med tanke på ifall jag skulle gå omkull så åker jag i backen med skadade sidan först. Löjliga tankar som släppte direkt när jag avancerade upp på vänsterflanken. Stockholm ck nu samlat i främre delen och anför klungan. Något som även hade kommenterats ✌🏻 Som sagt innan så skapar jag och Ulrika någon form av fart som ingen övrig vill vara med och bidra till. Jag hade inget tålamod idag. Backen i sig skulle ta ut sin rätt för mig så drar på i nedförsbacken och lite mer då o då. Vi hjälps åt och väl framme i backen håller jag position långt fram. Glider sakta bakåt men kör ikapp efter krönet över första delen. Vänster svängen och dags för den avgörande delen upp till varvning. 

Mina lagkamrater gör de bra medans jag faller bakåt och väl uppe vid målområdet är jag inne i karavanen. En karavan som hinner passera mig och jag ser sista bil hela tiden. Hittar mitt tempo som sakta tar mig närmare men som samtidigt gör mig lite återhämtad. Plötsligt stannar de av lite i klungan och jag har kontakt. Ligger bakom bilarna, slickar bilarna vid passering och säger ”nu jävlar!” när jag swishar förbi vår servicebil. Vips så är jag åter i klungan. Avancerar direkt och Hanna lägger en hand på axeln för att checka av i fall jag lever. 

Åter i fronten för fart men också med när de händer grejer. Hade en period då jag höll gula ledartröjan precis framför mig. Som lag försökte vi sätta upp ett lagtempo för att försöka hämta in utbrytningen. Tydligen hämtade vi in direkt men hela tiden förstörde danskarna. Andra gången i backen blir de Bye Bye och nån karavan fanns inte i sikte. Jag och en lagkamrat kämpade tillsammans sista varvet. Vi hämtade in en tjej och krampen i baksidan var ett faktum. 

Vad som hände där framme har man då ingen koll på men det gick inte som önskat. Imorgon vässar vi armbågarna och prejar ut de som är ivägen. Jag rullade i mål tröttast typ av alla eftersom jag sedan somnade som en padda på sängen. En syn som ni alla skulle älskat att se 💁🏼

Lagarbete

SM var en prestation med laget men med lite andra förutsättningar. Mitt nyckelben hade inte reparerat sig tillräckligt. Så idag var mitt första riktiga race med laget och en hel kropp.

Hanna placerade sig grymt bra igår på en 5 th plats och förutsättningarna för dagen var att kontrollera fältet. Inte tappa någon tid och placering i totalen eller avancera. Vi skulle kontrollera fältet och inte låta någonting gå iväg. Mitt personliga mål eller direktiv var att ha tålamod. 

Förra året var de lite ”high Chaparral” på tävlingarna då vi i laget låg utspridda i klungan en och en. I år är det andra bullar. Vi syns, vi kontrollerar, vi pratar, vi peppar, vi har bättre koll m.m. En fröjd att komma tillbaka in i gänget och känna att man knappt har varit borta. 

Jag var med 3 av 4 passeringar i banans ända backe. Vågade ta plats, vågade ligga i front, vågade klämma in mig i klungan, vågade trycka och avancera på gruspartiet, vågade lita på mig själv och faktiskt vara lite smart. Jag var aktiv och plockade hem några attacker. Kommunicerade till kapten att nu kan ni inte lita på mig längre och jag samlar lite ynka kraft i klungan. Inför sista varvning tänker jag att nu går jag med klungan in i mål. Innan högersvängen ner mot sista varvning dras farten upp och jag går på. Efter kurvan accelereras de och jag står på ännu mer. Har flera gånger fått känslan av att jag nästan springer i tramptagen vid igångdragen. Så skönt att åter igen känna hur ben och material svarar. Fältet blir utdraget och kanske en aningens lucka. Jag bestämmer mig för att inte dra eller försöka till utbrytning. Risken just då var alldeles för stor att jag skulle behöva släppa. Vill istället att klungan ska komma ikapp. Det går hårt och farten trissas upp. Halva startfältet minst är tjejer från länder som Norge, Danmark, Tyskland, Holland m.m. Som på bilden nedan ⬇️ Fröken rosa och utlänningarna ✌🏻Nästa attack kommer och jag klämmer ur de sista jag har. Fältet blir till sist samlat och jag glider sakta genom fältet. Skriker till kapten att nu får du fan köra. Klungan accelererar och jag försöker men kommer ingen vart. Har små kontakt men hamnar inne i karavanen. Jobbar mig ikapp och försöker men sista gången i backen när farthöjningen görs säger jag Bye Bye. Ångar på och kör partempo med underbara Ulrika som väntat in mig. Vi glider över mållinjen tillsammans och jag känner mig nöjd. Självklart ska man aldrig vara nöjd men efter en skadeperiod tycker jag man får känna så. 

Lagarbete är faktiskt en fröjd även fast man får släppa klungan och hamna längre ner på resultatlistan. Bara man får tacksamhet för de vilket Stockholm ck är bäst på. Vi vet att laget och individerna inte kommer någonstans utan just laget. 

U6 cycletour

Vi är på plats för Sveriges typ ända etapplopp beläget i Tidaholm. Här ska 12 st samsas i ett hus utan att gå varandra på nerverna. Blir nog bra! 

Idag startade äventyret med en tempo prolog på 3,2 km med en avslutande backe och vi damer med första start 13:00. Sovmorgon med nästan tristess över att få vänta så länge för någonting som är över på nolltid. Frukost nr 1 och nr 2 innan avfärd ner till startområdet och klubbtältet. Jag landar där en stund och studerar de andra som passerar på banan innan min uppvärmning börjar. Kände mig lugn som en filbunke och genomförde en strukturerad uppvärmning. Tillbaka till tältet där jag gör lagledare David lite nervös för att jag var så lugn. 

​​
Jag gick in i loppet med känslan över att inte förta mig som jag så många gånger har gjort. Planen var att ligga i min bekväma tröskel fram till kurvan mot backen för att ha krafter kvar till min svaghet. 

Allt flöt på riktigt bra tills jag skulle växla upp efter krönet och kedjan inte ville. Tappade sjukt mycket där och trampade ur trots motlutet. Trist när materialet inte vill sammarbeta men jag var ändå nöjd. Tar med mig att jag till och med hämtade in avståndet till framförvarande cyklist uppför. Men blir omkörd på slutet av kanske tävlingens tempomonster. Skön känsla infann sig som jag ändå tar med mig till imorgon och mitt ansikte brast ut i ett stort leende efter målgång. Till och med en välförtjänt tår rann nedför kinden. En lättnad att åter igen känna sig på banan efter skadan 💕

Jag vet att jag ska slita för mina lagkamrater, vilket är ett nöje 😘

Mat, vila, sömn och på’t igen imorgon 💨💨💨