I onsdag natt bestämdes det tillsammans med några andra att vi skulle kör stockholm ride idag. Vilket vi gjorde med bravu.
Laddade cykeln igår kväll och plockade fram alla attiraljer som skulle på och med. Hade till och med plockat fram Camelbacken utifall att och ramväskan skulle jag lämna hemma. För fort skulle det ju inte gå. Eller?
Man behöver inte ha någon väckarklocka då det plingar till på messenger 05.54 med meddelandet ”Godmorgon mina vänner”. Min klocka skulle ringa 06.30 och jag får skylla mig själv som glömt stänga av ljudet. Men bra blev det i alla fall. Mötte upp en klubbmedlem på väg in och tillsammans tog vi oss in till medborgarplatsen. Där mötte vi upp några andra välkända cyklister.
Stockholm ride är ett lopp på 128 km där starten går från medborgarplatsen och målgången mellan Globen och Tele 2 arena. Där emellan kör man ut på södertörn. Vägar som körs varje vecka med klubben så man känner igen sig väl.
Det fanns tre startfållor med olika givna snitt och jag hade placerat mig i fållan som det stod snitt 30-35. Det kändes väl lagom att ligga där i överkant. Då vinkas jag fram till första startgrupp av tidigare ledaren för subgruppen. Herregud, här ska det bli åka av och tanken var att lägga sig på rulle efter en välkänd klunga.
Starten går och med poliseskort ut längs med Götgatan rullar det sakta på och flertalet försöker inta sina positioner. Jag försöker hela tiden ta sikte på den välkända klungan. Lite läskigt var det när alla ville placera sig bättre och vägarna svängde, refuger mitt i gatan, korsningar m.m. Det rullade på bra tills en vänster sväng och jag följer cyklisterna som genar. Där var det ombyggnation och en kant vad jag minns. Ca 100 m senare uppstår problemet. Jag har fått punka. Mitt adrenalin är på topp så som det blir när jag får en nummerlapp på ryggen. Blev så jävla förbannad och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen. Började plocka fram grejer när en vänlig själ (tidigare sub ledaren) stannar till och tar kommandot över punkan. Vet inte riktigt vad jag hade gjort annars. Klungan rusar iväg och flera cyklister därefter.
Punkan fixades till och ett partempo skapades med siktet inställt på att revanschera. Vi körde på som tokar och man visste nog inte riktigt på hur detta skulle sluta. Vi körde om en efter en och någon klunga blev passerad med några ord i utbyte.
Efter 5 – 7 mil hade vi några cyklister bakom oss och någon enstaka hjälpte till att dra. Då försökte vi skapa en gemensam klunga med förhoppning om att hålla hög fart. Blev lite high chaparall som jag brukar säga och tålamodet började sakta att tryta. Tillslut kom vi in på en smalare väg där två led inte var passande och vårt partempo tog tag i problemet. Vi körde på och tillslut var vi helt ensamma på väg tillbaka mot tungelsta. Några tog sig tillbaka men gled med. Vi passerar åter den enda depån under loppet och självklart stannar vi inte. Vätska och energi ska finnas för 12 mil. Där efter fick vi med några på tåget som hjälpte till tills att punktering nr 2 uppstår. Denna gång är det bakdäcket och kan det ha varit 1.5 mil kvar tro. Åter igen står jag och assisterar. Beslutet blev att trycka i en pit stop och köra vidare. Första gången jag ser hur den ska användas så något har jag lärt mig idag också. Åter upp på cykeln och nu känns det i benen.
Vi tar oss ytterligare en bit och dom som kör på södertörn känner till en lång utförsåkningen som är med på sista frifart avsnittet in mot shurgard. Hinner passera den och få känna hur benen ändå får trampa ut lite tills det i höjd med shurgard står klart att pit stopen inte gjorde sitt jobb. Detta stopp var underbart och jag önskar i stundens hetta att jag skulle tagit fram mobilen för att fota. Måste helt klart bli bättre på det. Det pyser av pit stopen och beslutet att trycka in ytterligare en pit stop tas. Det visar sig inte vara rätt beslut och vi får byta hela skiten. Med vi menar jag åter igen att jag assisterar medans arbetet utförs. Att få ur luften med pit stopen i var en rolig scen. Såg ut som raklödder som flög samt pulserde och man måste varit där för att uppleva något som inte går att återberätta.
Åter upp på cykeln och nu skriker benen efter all körning men inte långt kvar nu. 128 km passerades och målet syntes inte till och vilket antiklimax när man trodde att nu är det nära men då visar det sig att vi måste köra runt för att komma in på målrakan. Vi hade 2 cyklister med oss som låg i släptåget och i den sista svaga motlutet drog dom om. Då glider ”Nu drar spurtarna om” ut ur munnen. Vi följer efter och in efter sista kurvan drar dom på spurten och jag tänker ”fan heller”. Gör ett spurtförsök men lyckades inte och glider över mållinjen med ett leende på läpparna.
Gissa om jag var glad att ha haft min camelback på ryggen under loppet. För vissa vet mina problem med vattenflaskor. Dock hade jag energin på ryggen vilket gick över förväntan för mig att plocka ur. Någonting mer har jag lärt mig idag. Det kommer. Ett steg i taget bara.
I detta lopp fick man inte den återkommande medaljen utan en sten med ett märke på. Lite roligt med någonting annat för omväxlingens skull och tung var den nog för de som cyklade hem med den.
I målet stod min sambo och mötte upp för ovanlighetens skull. Men nu gick ju faktiskt loppet på hemmaplan för ovanlighetens skull. Han fick även några fina bilder vid målgången och äran att bära hem stenen.
Allting avslutades med Mc donalds och en öl i solen. Det blev en riktigt rolig dag trots lite strul och kan lägga till en fjärdeplats bland meriterna.
