Propaganda cykling

Idag gick turen till Mariefred med café le mond och ångbåt tillbaka. Båten bombarderades av cyklister med tillhörande cyklar. Starten fick givetvis från café le mond och en uppladdningsfika intogs. Man måste få njuta av det goda också.
image

Vi var en grupp som körde den långa turen på ca 13 mil och ett stopp på färjan över Skansundet. Där nästa påfyllning skedde. Mer njutning.
image

Propaganda cykling som en av deltagarna sa. Fint väder, trevligt sällskap och en bra rutt.

Här nedan kommer jag att bombardera med massa bilder. Bilder tagna av mig men också av andra. Hoppas det är okej.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Herregud vilken oro jag hade över cykeln

image

Man kan konstatera att en viss person syns ganska bra på bild på grund av en viss färg. Tackar café le mond för en underbar tur. På återseende!

RR från Stockholm ride

I onsdag natt bestämdes det tillsammans med några andra att vi skulle kör stockholm ride idag. Vilket vi gjorde med bravu.

Laddade cykeln igår kväll och plockade fram alla attiraljer som skulle på och med. Hade till och med plockat fram Camelbacken utifall att och ramväskan skulle jag lämna hemma. För fort skulle det ju inte gå. Eller?

Man behöver inte ha någon väckarklocka då det plingar till på messenger 05.54 med meddelandet ”Godmorgon mina vänner”. Min klocka skulle ringa 06.30 och jag får skylla mig själv som glömt stänga av ljudet. Men bra blev det i alla fall. Mötte upp en klubbmedlem på väg in och tillsammans tog vi oss in till medborgarplatsen. Där mötte vi upp några andra välkända cyklister.

Stockholm ride är ett lopp på 128 km där starten går från medborgarplatsen och målgången mellan Globen och Tele 2 arena. Där emellan kör man ut på södertörn. Vägar som körs varje vecka med klubben så man känner igen sig väl.

Det fanns tre startfållor med olika givna snitt och jag hade placerat mig i fållan som det stod snitt 30-35. Det kändes väl lagom att ligga där i överkant. Då vinkas jag fram till första startgrupp av tidigare ledaren för subgruppen. Herregud, här ska det bli åka av och tanken var att lägga sig på rulle efter en välkänd klunga.

Starten går och med poliseskort ut längs med Götgatan rullar det sakta på och flertalet försöker inta sina positioner. Jag försöker hela tiden ta sikte på den välkända klungan. Lite läskigt var det när alla ville placera sig bättre och vägarna svängde, refuger mitt i gatan, korsningar m.m. Det rullade på bra tills en vänster sväng och jag följer cyklisterna som genar. Där var det ombyggnation och en kant vad jag minns. Ca 100 m senare uppstår problemet. Jag har fått punka. Mitt adrenalin är på topp så som det blir när jag får en nummerlapp på ryggen. Blev så jävla förbannad och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen. Började plocka fram grejer när en vänlig själ (tidigare sub ledaren) stannar till och tar kommandot över punkan. Vet inte riktigt vad jag hade gjort annars. Klungan rusar iväg och flera cyklister därefter.

Punkan fixades till och ett partempo skapades med siktet inställt på att revanschera. Vi körde på som tokar och man visste nog inte riktigt på hur detta skulle sluta. Vi körde om en efter en och någon klunga blev passerad med några ord i utbyte.
Efter 5 – 7 mil hade vi några cyklister bakom oss och någon enstaka hjälpte till att dra. Då försökte vi skapa en gemensam klunga med förhoppning om att hålla hög fart. Blev lite high chaparall som jag brukar säga och tålamodet började sakta att tryta. Tillslut kom vi in på en smalare väg där två led inte var passande och vårt partempo tog tag i problemet. Vi körde på och tillslut var vi helt ensamma på väg tillbaka mot tungelsta. Några tog sig tillbaka men gled med. Vi passerar åter den enda depån under loppet och självklart stannar vi inte. Vätska och energi ska finnas för 12 mil. Där efter fick vi med några på tåget som hjälpte till tills att punktering nr 2 uppstår. Denna gång är det bakdäcket och kan det ha varit 1.5 mil kvar tro. Åter igen står jag och assisterar. Beslutet blev att trycka i en pit stop och köra vidare. Första gången jag ser hur den ska användas så något har jag lärt mig idag också. Åter upp på cykeln och nu känns det i benen.

Vi tar oss ytterligare en bit och dom som kör på södertörn känner till en lång utförsåkningen som är med på sista frifart avsnittet in mot shurgard. Hinner passera den och få känna hur benen ändå får trampa ut lite tills det i höjd med shurgard står klart att pit stopen inte gjorde sitt jobb. Detta stopp var underbart och jag önskar i stundens hetta att jag skulle tagit fram mobilen för att fota. Måste helt klart bli bättre på det. Det pyser av pit stopen och beslutet att trycka in ytterligare en pit stop tas. Det visar sig inte vara rätt beslut och vi får byta hela skiten. Med vi menar jag åter igen att jag assisterar medans arbetet utförs. Att få ur luften med pit stopen i var en rolig scen. Såg ut som raklödder som flög samt pulserde och man måste varit där för att uppleva något som inte går att återberätta.

Åter upp på cykeln och nu skriker benen efter all körning men inte långt kvar nu. 128 km passerades och målet syntes inte till och vilket antiklimax när man trodde att nu är det nära men då visar det sig att vi måste köra runt för att komma in på målrakan. Vi hade 2 cyklister med oss som låg i släptåget och i den sista svaga motlutet drog dom om. Då glider ”Nu drar spurtarna om” ut ur munnen. Vi följer efter och in efter sista kurvan drar dom på spurten och jag tänker ”fan heller”. Gör ett spurtförsök men lyckades inte och glider över mållinjen med ett leende på läpparna.

Gissa om jag var glad att ha haft min camelback på ryggen under loppet. För vissa vet mina problem med vattenflaskor. Dock hade jag energin på ryggen vilket gick över förväntan för mig att plocka ur. Någonting mer har jag lärt mig idag. Det kommer. Ett steg i taget bara.

I detta lopp fick man inte den återkommande medaljen utan en sten med ett märke på. Lite roligt med någonting annat för omväxlingens skull och tung var den nog för de som cyklade hem med den.

I målet stod min sambo och mötte upp för ovanlighetens skull. Men nu gick ju faktiskt loppet på hemmaplan för ovanlighetens skull. Han fick även några fina bilder vid målgången och äran att bära hem stenen.

Allting avslutades med Mc donalds och en öl i solen. Det blev en riktigt rolig dag trots lite strul och kan lägga till en fjärdeplats bland meriterna.

image

Torsdag 25 Juni

Kära dagbok!

Idag torsdag den 25 Juni är en stor dag. Det är inte bara löningsdag utan tjejen har bytt sin första styrlinda. Ett minimalt steg i rätt riktning. Kan uttala mig om att den gamla styrlindan innehöll en hel del grus och var riktigt skabbig under.

Det är ändå ett lätt sätt att byta utseende på cykeln. Kan säga att min cykel gick från han till hen. Det tog nog betydligt mycket längre tid än vad som behövs men så får det va. Tog ena sidan på förmiddagen och andra på kvällen, samt gjorde jag om varje sida minst 3 ggr. Hade dock missat att köpa svart tejp och får fixa det en annan dag. Nu är hen i alla fall sommarfin.

image

Döm inte resultatet för hårt. Jag känner mig i alla fall riktigt nöjd. Men finns en hel del finslipning att jobba på.

Jag var också inne på Bonne Mecanique (ett cykel café) för att hämta startnumret till Stockholm ride på lördag. Där ifrån kan man inte gå utan boken Velochef. Dags att testa riskakor och bars.

image

………………

Test och snabbgrupp

Valde klubbtröjan idag och hoppades på att den skulle ge mig det lilla extra.

Valde klubbtröjan idag och hoppades på att den skulle ge mig det lilla extra.

Igår hade jag åter igen bokat tid på Aktivitus för att genomföra Vo2max och laktattest. Jag var lite nervös för utgången när det blev så bra förra gången. Åter igen imponerade jag på testledarna som tycker jag har en intressant träningsprofil. Dock gjorde jag det förmodligen för bra förra gången så förbättringarna är små men ändå bättre.

Mina nyckelord från testet:
Mellanmjölksträning ger mig ingenting mer än njutning
Tröskelwatten är höjd med 10 men kanske mer
Lååååånga distanspass
Hårda intervaller
Cyklar energi effektivt
Vätternrundan sitter fortfarande kvar i kroppen

Jag blev i alla fall erbjuden en pt-timme om två veckor för att de var intresserade över att göra ett steady state test. De tror att min tröskel är högre än 210 som testet visade. Testet går tydligen ut på att jag ska cykla 20 min på min tröskelnivå och högre för att kunna se mer exakt vart den ligger. Enligt borgskalan som man ska utgå ifrån upplever jag det jobbigare än vad mina värden visar. Min analys till det är att man sitter på en cykel, tittar ut genom fönstret och kan inte göra annat än att känna efter. För det sker inte när jag är ute och cyklar då allt nedanför huvudet existerar inte.

20150624_213634Det var en regnig dag igår men senare på eftermiddagen sprack det upp och solen tittade fram. Då kan man inte bara sitta hemma i soffan ensam utan då får hon för sig att cykla det ska jag minsann göra trots testet i benen. Byter om och beger mig iväg till samlingsstället i Farsta. På vägen dit spinner benen på förvånansvärt bra och det rycker lite i tanken att gå ut med snabbgruppen. Men min feghet som jag trodde var lagd åt sidan för länge sen fanns tydligen kvar, man vill också köra med tjejerna i gänget.  Kör i alla fall iväg med dagens mellangrupp och känner besvikelse på mig själv att jag fegade. Bestämmer mig för att ifall de snabba står vid första stoppet så byter jag. Vilket de gjorde och jag hoppade över.

Vi beger oss iväg och strax efter start öppnar sig himlen. Man såg inte ett skit och intaget att grus var på topp. Idag är det nog gruset i lungorna som rosslar till emellanåt. Det var blött, halt och high chaparall i gruppen. Nästan varje växling bak blev en spurt då vissa körde en show off. Testosteronet pumpade hos dom och de ville bara visa vad sina fina cyklar kan åstadkomma. Dom fick i alla fall sin välförtjänta utskällning (inte från mig) och det blev faktiskt lite bättre. Gamla nynäsvägen är en välkänd frifartsträcka och nu var det två delar av den som skulle avklaras. Det här är en av mina svaga punkter. Jag hängde med en bit i början när tupparna inte riktigt kan bestämma sig för vem som ska sticka och det är ett rävspel. Pang så dras tempot upp och jag försöker likt förbannat hänga med men det är kört som alltid. Men ack den som ger sig. Nån gång kommer jag att hänger på. Hem kom jag nöjd och glad. Ångrade inte att jag bytte grupp utan tvärtom och nästa gång gör vi det allihopa. Mer tjejer!

Hur svårt kan det vara?

Nu är det dags att pimpa cykeln med lite färg tror jag. Jag har ikväll studerat byte av styrlinda på Youtube och på onsdag kanske det kan vara dags. Nu har jag inget meckställ som förmodligen underlättar arbetet. Men det skiter jag i för det är dags att ta tjuren vid hornen. Learning by doing är det bösta inlärningssättet. Vilken färg det ska bli kan ni nog gissa er till. Frågan är om det kommer matcha tillräckligt bra.

Hur svårt kan det vara? Domen på arbetet får jag säkert i ett visst sammanhang på en viss träning.

Lycka till tjejen!

Vilken runda det blev.

Vaknade upp före alla andra som alltid och hade redan kvällen innan tittat ut vilken runda det skulle bli. Med lite hjälp  av en klubbmedlem som hade cyklat rundan dagen innan hade jag sikte på lite backar och fina bilfria vägar.

Med alldeles för mycket mat i magen från igår och dålig sömn så gav jag mig av. Det skulle bli ljuvligt att få lämna huset och känna friheten igen. Det började bra när jag efter ca 1,5 mil inser att min enda vattenflaska hade åkt ur hållaren på den gropiga grusvägen som inledde och avslutade turen. Bet i det sura och bestämde mig för att inte vända eller för den delen åka in till Sunne för att köpa. Svängde höger o h tog sikte på Munkfors. En passage som skulle gå uppför enligt de boende i huset. Så fort man pratar om uppförsbackar tänker jag på Sa calobra från Mallis resan och det gör samtliga backar betydligt mycket lättare. Saliven i munnen torkade mer och mer ut och törsten var enorm. Kände också att krafterna blev svagare av vätskebalansen.

Efter lite uppförslut kommer den efterlängtade utförsåkningen ner till Munkfors. Rullade in i byn och tog sikte på Statoil för att införskaffa en cola zero och vatten. Hur gått som helst och sitter ner en stund.

image

Var bara tvungen att stanna till trots nerförsbacke och ta ett foto på denna underbara passagen. Just som jag ska ta en bild svischar två cyklister förbi och hälsar. Om det är någonting man bara gör på landet så hälsar man på allt och alla vilket är trevligt. Inga sura stockholmare här inte.

Hoppar upp på cykeln och beger mig för att hitta Klaraälvbanan.

image

Det är en gammal tågräls som är ombyggf till cykel och gångbanan. En fantastisk passage som nog är svår att hitta någon annanstans i landet. Inga skarpa svängar och i stort sätt helt platt. Bara att cruisa på.

När jag sen svänger av för att bege mig tillbaka mot Sunne rinner kissblåsan över och jag fick stanna för att testa de nya byxorna. Knäppningen i ryggen på dessa bibs fungerade faktiskt riktigt bra. Fullt godkända.

Rullar vidare och befinner mig i min cykelbubbla när jag helt plötsligt hör någon frihjula bakom mig och en man dyker upp. Nog med att vinden viner i öronen och det är svårt att höra av den anledningen. Tänka er då hur det blev när han öppnade munnen och värsta värmländskan kom ut. Det var kört och jag vet inte hur många gånger jag sa va.

Han berättade i alla fall hur han hade fått kämpa för att komma ikapp mig, vilket gav en härlig känsla i kroppen. Han såg ut som en elitcyklist och körde på en S-works. Såg bara framför mig hur han skulle spurta iväg framför mig. Men inte. Han glider ner bakom mig och jag tänker att han åker snålskjuts. Men han försvann ur mitt sikte.

Kommer fram till korsningen där jag skulle svänga av för att komma till stugan och tittar ner på garmin. Det står 8,5 mil, vilket inte är tillräckligt vid en distanstur och bestämmer mig för en extra runda tillbaka in till Sunne och ut igen. En stund senare ser jag en cyklist längre bort som jag närmar mig. Det var en av de två som hade kört om mig i Munkfors. Han hade kört så hårt att benen tog emot. Där var också den tidigare cyklisten ikapp. Jag glider förbi honom och han hakar på. Helt plötsligt kör vi lagtempo på tre och ingen kunde ge sig. Sen splittrades vi upp åt olika håll. Tror att jag imponerade på dom när vi växlade bakifrån och fram. Jag bara gled förbi av någon konstig anledning.

Kör vidare för att hitta in på grusvägen igen och som ni ka ske kommer ihåg så var det här min flaska hade hoppat ur. Vid vägkanten låg den ensam och helt demolerad. Plockade i alla fall upp den så att jag inte har bidragit till nedskräpning.

Idag visade sig vädret från en av sina bästa sidor. Lite vind och sol. Då var det dags att inviga hela sommarstassen som inhandlades i veckan. Byxorna har lite tunnare padding för att de är gjorda för tävling. Stassen gjorde succé.

image

På återseende och fortsatt trevlig midsommar 😀

Reflektion

När man blir utslängd i skogen med civilisationen en bra bit här ifrån så kan man inget annat än att reflektera över livet. Att jag för mindre än en vecka sen körde runt pölen på tiden 8 h 17 min är osannolikt. Eller så är det inte det då jag har tränat sjukt mycket. Var nog den ända med hundraprocentig närvaro på sub träningarna. Det resulterade självklart i den fantastiska tiden men också i en fantastisk placering som jag absolut inte hade räknat med. Jag visste utefter gamla resultatlistor att det inte är många tjejer som kör under 8 h 30 min. 

Min grupp resulterade i en 729 plats och jag placerade mig som 12 bästa tjej. Hur galet låter inte det. Bara att suga åt sig och njuta av prestationen. Men självklart finns det ett litet frö som ställer frågan om det skulle kunna gå snabbare. Bästa tjej gick i mål på 7 h 45 min och det är snabbt. Kanske sjukt strukturerad träning och kosthållning skulle hjälpa en dit. Vem vet.

Som sagt så sitter jag just nu ute i värmländska skogarna och självklart är cykeln med. Min bäste vän ska alltid med. I det här fallet är det ett måste om jag ska överleva denna helg. Ut i friheten och bara vara ett med cykeln och naturen.

Fick användning av lagningspåsen när jag skulle packa alla grejer och tänk vad en påse kan väcka minnen.

image

Här kommer ett par blandade bilder från vätternrundan. Bilder som är tagna av andra medlemmar i gruppen men det håller vi hemligt.

image

image

image

image

image

image

Vätternrundan 2015

Varning!
Långt inlägg .

Idag infinner sig en konstig känsla av tomhet. Vad var det som hände igår egentligen? Vad är det som gör att man ligger i soffan nu med samma känsla i kroppen som om man hade varit ute och festat till 5 imorse. Det var ju bara den lilla detaljen att man hade cyklat runt vättern på 8 h 17 min. En mycket respektabel och imponerande tid. Men hur gick det till?

Tillsammans med 9 män i ett hus så blev det en underhållande kväll med analyser på hög nivå. Vilket snitt måste vi hålla? Hur beter vi oss ner till Jönköping respektive efter Jönköping? Hur gör vi med stoppen? Herregud vad man kan snurra in på vissa ämnen och det är tur att vissa gör det. Pulver flödade i mängder och ena flaskan med carboloder skakades för att ersättas med nästa. Blev en ganska tidig säng gång i alla fall.

Jag vaknade redan klockan 5 och visste inte vad jag skulle göra. Började helt enkelt pula lite med cykel grejerna innan jag insåg och skärpte till mig för att somna om. Vår start skulle gå 13.04 på lördagen vilket var tredje sista grupp som gick iväg. Det var liksom ingen brådska. 

Det var en underbar förmiddag då alla gick och pulade med sitt. Cyklarna fixades, kläderna lades fram, nummerlappen var hämtad. Vi gick ner en sväng till målområdet och vilken underlig känsla när cyklist efter cyklist korsade mållinjen. Väl tillbaka i huset gick nästa samtliga in i sin egen bubbla, om inte minst jag. Hörlurarna var på och det pumpades ut musik på hög nivå. Tankar i huvudet om ifall jag skulle få punktering eller skulle jag totalt misslyckas.

image

Samtliga uppställda före start. Vilken fantastisk grupp med en stabil ledare i spetsen.

image

Kolla in skoöverdragen som gjorde succé längs vägen. En färg helt i min smak och självlysande.

Samtliga samlade i startfållan nu förväntansfulla, fokuserade och glada. 5, 4, 3, 2, 1, 0 och vi är iväg med glädjerop längs starten. Före oss låg en annan fredrikshof grupp med samma mål. Vi följdes åt fram till Bankeryd och hade kisspaus någonstans vid Gränna. Pauser går undan och det var bara att sätta sig i vägkanten för att uträtta sina behov med rumpan bar. Han även trycka lite coka cola och spänna upp skorna. För hela vägen till Nätbäcken brann bokstavligt talat mina fötter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hade också en konstig känsla från bakdäcket. Kände liksom varje slag från vägen och det kändes inte bra. Men fick höra att det såg bra ut och släppte den tanken. Det flöt på bra ner till Jönköping tills passagen genom staden skulle utföras. Där blev det rörigt och mycket  energi gick åt. Energi åt jag hela tiden och minst varje kvart.

Vid 14 mil hade vi vår underbara depå och 2 mil innan tänkte jag bara. ”Håll ut fram till depån nu”. Tror att det kom ut ett och annat ord samt vrål för att hitta energin. Jag önskar att jag kunde visa en bild på vårt depå stopp. Vi hade fantastiska föräldrar till en medlem i gruppen som hade fixat allt. Där stod våra påsar uppradade i nummerordning och jag hittade snabbt nummer 11. Alltså mitt nummer. Bytte Camelback samtidigt som jag tryckte in 1,5 chokladboll. Sänkte en 0,5 liters cola och fyllde på med energi i ramväskan. Jag vet inte riktigt men stoppet varade bara i typ 4-5 min och tänk vad mycket man kan hinna med. Vilken lättnad det blev att få kliva av cykeln för en kort stund och vips så brann inte fötterna längre. 

Lika snabbt som vi var av cyklarna så var vi på igen och rullade åter iväg för de 16 milen som var kvar. Milen mellan 15 och 20 är speciella. Det är över hälften men inte riktigt nedräkning ändå. Här hände det grejer. Allt det jag hade tryckt i depån skapade nu oro i kroppen. Jag mådde sjukt illa och det åkte hiss i svalget. Fick tillslut gå ner och lägga mig i svansen för att samla mig lite och hoppas på att det skulle gå över. Jag styrde och ställde som en grindvakt och en del fick säkert en gliring av mig som inte var menat. Jag blir bara så fokuserad och tävlings inriktad så att det kan hoppa grodor ur mun.

I rotationen gjorde man ett fantastiskt arbete och det byttes folk i olika omgångar. Tillslut blev det kaotiskt när de bara var 4 – 5 st. Då bestämde jag mig för att nu måste jag upp och hjälpa till. Orkade några varv och sen ner för vila. Vid varje stad man passerade byggdes det på med energi när folk jublade. Nu var vi framme vid nedräkningen med bara 10 mil kvar. Vi jobbade på för att nå vårt mål och jag hade ingen koll på hur vi låg till. När man ligger bakom folk och ser en cola flaska på ryggen så vattnas det till slut och shit vad gott det var när jag blev bjuden.

Helt plötsligt kör hofet gruppen som vi lämnade bakom oss i Bankeryd förbi och vi tar rygg. Där ligger vi sedan ända in i mål. Hur långt det var kvar då. Det har jag ingen aning om. Men nu gick det undan men inte på ett extremt jobbigt sätt utan det flöt på. Backarna gick dock snabbare men det var egentligen inga problem. Klart att benen skrek till lite men det var snabbt över. Mantrat är: Efter varje uppförsbacke kommer en nedförsbacke.

Jag vet inte hur långt det var kvar men mitt vatten var slut i Camelbacken. Hade planerat att 1,5 liter skulle räcka halvvägs för att sedan byta till en ny i depån. Men där hade jag fel och det är väl inte konstigt då värmen var på topp igår. Jag har nämligen ett problem eller snarare någonting jag måste träna på. Kan inte plocka ur vattenflaskan i dessa farter och därför bär jag camelback. Jag hade precis samma situation på Skandisloppet. Vissa snälla själar blir helt engagerade i detta och jag är tacksam för det. Hur löste sig då problemet månntro. Jag slutade trampa medans en annan puttade mig för att inte tappa fart och den andra plockade ur flaskan. Äntligen fick jag smörja de torra svalget och min flaska vandrade vidare.

Att sedan se Motala är obeskrivlig efter 8 tim och en tår rann ner på kinden. Att rulla in längs med vattnet på två raka fina led var underbar och glädjen hade inga gränser. Det är svårt att beskriva men man förstår inte prestationen själv och tårarna rann av glädje.

Firade med champagne och när grabbarna satt runt bordet och snackade intog jag fosterställning på golvet. Orkade inte sitta upp.

image

image

Tackar för all positiv feedback och jag har nog aldrig haft ett så aktivt gillande på ett inlägg som detta.

image

Nu stannar jag upp i detta och njuter av prestationen men kommer säkert på nåt nytt mål. Några förslag?

Vätternrundan 2015

Varning!
Långt inlägg .

Idag infinner sig en konstig känsla av tomhet. Vad var det som hände igår egentligen? Vad är det som gör att man ligger i soffan nu med samma känsla i kroppen som om man hade varit ute och festat till 5 imorse. Det var ju bara den lilla detaljen att man hade cyklat r t vättern på 8 h 17 min. En mycket respektabel och imponerande tid. Men hur gick det till?

Tillsammans med 9 män i ett hus så blev det en underhållande kväll med analyser på hög nivå. Vilket snitt måste vi hålla? Hur beter vi oss ner till Jönköping respektive efter Jönköping? Hur gör vi med stoppen? Herregud vad man kan snurra in på vissa ämnen och det är tur att vissa gör det. Pulver flödade i mängder och ena flaskan med carboloder skakades för att ersättas med nästa. Blev en ganska tidig säng gång i alla fall.

Jag vaknade redan klockan 5 och visste inte vad jag skulle göra. Började helt enkelt pula lite med cykel grejerna innan jag insåg och skärpte till mig för att somna om. Vår start skulle gå 13.04 på lördagen vilket var tredje sista grupp som gick iväg. Det var liksom ingen brådska. 

Det var en underbar förmiddag då alla gick och pulade med sitt. Cyklarna fixades, kläderna lades fram, nummerlappen var hämtad. Vi gick ner en sväng till målområdet och vilken underlig känsla när cyklist efter cyklist korsade mållinjen. Väl tillbaka i huset gick nästa samtliga in i sin egen bubbla, om inte minst jag. Hörlurarna var på och det pumpades ut musik på hög nivå. Tankar i huvudet om ifall jag skulle få punktering eller skulle jag totalt misslyckas.

image

Samtliga uppställda före start. Vilken fantastisk grupp med en stabil ledare i spetsen.

image

Kolla in skoöverdragen som gjorde succé längs vägen. En färg helt i min smak och självlysande.

Samtliga samlade i startfållan nu förväntansfulla, fokuserade och glada. 5, 4, 3, 2, 1, 0 och vi är iväg med glädjerop längs starten. Före oss låg en annan fredrikshof grupp med samma mål. Vi följdes åt fram till Bankeryd och hade kisspaus någonstans vid Gränna. Pauser går undan och det var bara att sätta sig i vägkanten för att uträtta sina behov med rumpan bar. Han även trycka lite cola cola och spänna upp skorna. För hela vägen till Nätbäcken brann bokstavligt talat mina fötter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hade också en konstig känsla från bakdäcket. Kände liksom varje slag från vägen och det kändes inte så smidigt. Men fick höra att det såg bra ut och släppte den tanken. Det flöt på bra ner till Jönköping tills passagen genom staden skulle utföras. Där blev det rörigt och mycket  energi gick åt. Energi åt jag hela tiden. Säkert varje kvart.

Vid 14 mil hade vi vår underbara depå och 2 mil innan tänkte jag bara. ”Håll ut fram till depån nu”. Tror att det kom ut ett och annat ord samt vrål för att hitta energin. Jag önskar att jag kunde visa en bild på vårt depå stopp. Vi hade fantastiska föräldrar till en medlem i gruppen som hade fixat allt. Där stod våra påsar uppradade i nummerordning och jag hittade slappt nummer 11. Alltså mitt nummer. Bytte Camelback samtidigt som jag tryckte in 1,5 chokladboll. Sänkte en 1,5 liters cola och fyllde på med energi i ramväskan. Jag vet inte riktigt men stoppet varade bara i typ 4-5 min och tänk vad mycket man kan hinna med. Vilken lättnad det blev att få kliva av cykeln för en kort stund och vips så brann inte fötterna längre. 

Lika snabbt som vi var av cyklarna så var vi på dom igen och rullade åter iväg för de 16 milen som var kvar. Milen mellan 15 och 20 är speciella. Det är över hälften men inte riktigt nedräkning ändå. Här hände det grejer. Allt det jag hade tryckt i depån skapade nu oro i kroppen. Jag mådde sjukt illa och det åkte hiss i svalget. Fick tillslut gå ner och lägga mig i svansen för att samla mig lite och hoppas på att det skulle gå över. Jag styrde och ställde som en grindvakt och en del fick säkert en gliring av mig som i te var menat. Jag blir bara så fokuserad och tävlings inriktad så att det kan hoppa grodor ur mun.

I rotationen gjorde man ett fantastiskt arbete och det byttes folk i olika omgångar. Tillslut blev det kaotiskt när de bara var 4 – 5 st. Då bestämde jag mig för att nu måste jag upp och hjälpa till. Orkade några varv och sen ner för vila. Vid varje stad man passerade byggdes det på med energi när folk jublade. Nu var vi framme vid nedräkningen med bara 10 mil kvar. Vi jobbade på för att nå vårt mål och jag hade ingen koll på hur vi låg till. När man ligger bakom folk och ser en cola flaska på ryggen så vattnas det till slut och shit vad gott det var när jag blev bjuden.

Helt plötsligt kör hofet gruppen som vi lämnade bakom oss i Bankeryd förbi och vi tar rygg. Där ligger vi sedan ända in i mål. Hur långt det var kvar då. Det har jag ingen aning om. Men nu gick det undan men inte på ett extremt jobbigt sätt utan det flöt på. Backarna fick dock snabbare men det var egentligen inga problem. Klart att benen skrek till lite men det var snabbt över. Mantrat är: Efter varje uppförsbacke kommer en nedförsbacke.

Jag vet inte hur långt det var kvar men mitt vatten var slut i Camelbacken. Hade planerat att 1,5 liter skulle räcka halvvägs för att sedan byta till en ny i depån. Men där hade jag fel och det är väl inte konstigt då värmen var på topp igår. Jag har nämligen ett problem eller snarare någonting jag måste träna på. Kan inte plocka ur vattenflaska i dessa farter och därför bär jag camelback. Jag hade precis samma situation på Skandisloppet. Vissa snälla själar blir helt engagerade i detta och är tacksam för det. Hur löstes då problemet månntro. Jag slutade trampa medans en annan puttade mig för att inte tappa fart och den andra plockade ur flaskan. Äntligen fick jag smörja de torra svalget och min flaska vandrade vidare.

Att sedan se Motala är obeskrivlig efter 8 tim och en tår rann ner på kinden. Att rulla in längs med vattnet på två raka fina led var underbar och glädjen hade inga gränser. Det är svårt att beskriva men man förstår inte prestationen själv och tårarna rann av glädje.

Firade med champagne och när grabbarna satt runt bordet och snackade intog jag fosterställning på golvet. Orkade inte sitta upp.

image

image

Tackar för all positiv feedback och jag har nog aldrig haft ett så aktivt gillande på ett inlägg som detta.

image

Nu stannar jag upp i detta och njuter av prestationen men kommer säkert på nåt nytt mål. Några förslag?

En typ av sammanfattning

I höstas vände jag och vred på mitt beslut över att köra vätternrundan på 8,5 h och nu sitter jag här med 2 dagar kvar och utmaningen famför mig. Men vad har hänt fram tills nu? Vad är det som har gjort att mina ben nu sprätter iväg positiv energi? För cykeln bara glider fram just nu.

En vinter passerade med mycket styrketräning med fokus på ben och självklart har övriga kroppen fått sig en omgång också. Anlitade en personlig tränare för att få ett mer specifikt program och det var bara att köra. Alternerande styrketräningen med spinning. Pass som var 45 – 90 min fyllda med spyfärdiga intervaller, samt distanspass på 2 – 4 h inne. Ett träningsmål gör spinningen faktiskt lättare.

Med tiden då vintern började lämna oss eller racer säsongen kunde börja tog jag mig ut. Har nämligen ingen cyklocross men det ska nog ändras snart. En vecka på mallorca med trevligt sällskap gjorde susen. Åkte hem med ca 60 mil i benen, vilket är en grym start på säsongen. Rekommenderar det verkligen. Sen var det bara att fortsätta när subgruppens träning drog igång. Hur skulle man stå sig gentemot de andra i gruppen. Det var frågan och jag kan säga att jag verkligen inte gjorde bort mig.

Vi avklarade Skandisloppet och vänern runt med skratt, smärta och tårar. Men helt underbart.

Jag hade ett mål på att ha cyklat 500 mil innan vätternrundan men slutade på 482 mil. Inte illa pinkat och frågan blir vad denna säsong kommer att sluta på. Nu är jag i alla fall sjukt laddad och känner att detta ska bli sjukt roligt. En otroligt tuff utmaning men en rolig sådan.

Nu tutar vi och kör!!!