Stockholm ck

Vem kunde tänka sig att jag skulle få representera ett lag tävlandes på elitnivå. Inte trodde jag de för 1,5 år sedan. Förra säsongen lekte jag lite och visste ingenting om att tävla på cykel. Till denna säsongen har jag planerat om mitt liv lite till för att ge mer tid till min passion. Träna har jag alltid hunnit men inte funnit tid till att bara ligga i soffan och pilla mig i naveln. Återhämtning är minst eller dubbelt så viktigt. Valde att minska mina arbetstimmar, leva lite snålare och leva livet ut innan de är för sent. 

Stockholm ck har vidgat vyerna och öppnat ett instagramkonto (@stockholmcykelklubb) , vilket var på tiden 😉 Idag började medlemspresentationen av damlaget och jag råkade bli först ut. Konstig känsla ändå, så där lite proffsig känsla i alla fall. Tänker känna mig lite priviligerad och otroligt taggad på att representera klubben och ta mitt ansvar i gänget.

Min presentation lyder…….
.  .  .  .


Säsongen närmar sig och en presentation av lagens cyklister sitter på sin plats. Först ut är damelitlagets draglok @maddekokoo 

Namn: Madeleine Ståhl

Yrke: Frisör och frisörlärare 

Namn på instagram och blogg: @maddekokoo, maddecyklar.wordpress.com

Plats i laget: åkstarkt draglok

Låt jag lyssnar på när jag sitter på trainern inför tävling: Can’t stop the feeling – Justin Timberlake

Vad jag har i fickan när jag cyklar:Huma gel choklad med koffein från @strivenutrition 

På den bästa afterbiken skulle jag: Helst dricka Cola zero med någon som står mig nära och prata om rundans innehåll

Okänd förmåga på cykeln: jag vågar köra mig slut för mina lagkamrater

Okänd förmåga när jag inte sitter på cykeln: jag är bra på att hitta och matcha rosa cykel attiraljer 

Vad jag ser mest fram emot inför säsongen-17: Att sitta med i ett välsvarvat lagtempo som utbrytning eller inhämta förstaklungan. 

Det här kommer ni minnas av mej från säsongen-17: Hon som alltid har keps och vågar vara offensiv för att sätta fart på damklungan

.  .  .  .

Woop, woop…

Nu kör vi 😃

Annonser

Vilken vecka det blev!

Hur skulle det här gå? Vad hade jag gett mig in på? Sju tjejer i ett hus tillsammans…… Bilden talar sitt tydliga språk. Total osynk när bilden tas…Och så sitter vi där i gräset utanför huset och samtliga cyklar nedpackade för avfärd hem nästa dag. Dock bara fyra stycken kvar men vad gör de. Veckans bästa och veckans utmaning blev samtalsämnet där och då. Alla tog upp olika ämnen och jag meddelar hur positivt förvånad jag var över hur bra det fungerat med samtliga tjejer i huset. Jag har väl lite förutfattade meningar angående ämnet och nån kväll fick jag fly in på mitt rum när tjattret gick igång i 180. Men vilket underbart gäng och  alla med sin lilla roll i hushållet:

  • Marit – matälskaren som satte ribban för organiseringen i köket redan första dagen.
  • Ulrika H – vår eminenta guide för veckan.
  • Camilla – experten på ingefära/citronshot som levererades flitigt varje kväll.
  • Ingrid – discodivan med iPhone spelandes i varje klättring
  • Cissi – den ständigt positiva som spottade ut lösningar och idéer som rinnande vatten.
  • Ulrika E – kvinnan med styrka till allt. Bara så där oförskämt bra på det mesta. 
  • Själv stod jag för packningen och organiseringen av cyklarna i bilen. 

Självklart gjorde var och en mycket annat också 🙂

Ja ni fattar! Vilket gäng alltså! Bara så att ni vet…. Jag kan göra om det närsomhelst 🙂

Det är kul när man blandar ihop en rad olika personligheter där var och en har sina rutiner. Vi samtliga närvarande är otroligt målmedvetna och det är inge konstigt alls när det inte intas en enda godsak i huset. När nån sitter med tensmaskinen i soffan och hoppar eller när samtliga ligger i säng klockan nio. Eller när nån rullar på en foamroller med ljudeffekter som liknar någonting annat. Många andra skulle regera starkt på sånt här men vi bara njuter av vår passion. 

Jo, vi cyklade lite också 🙂 Men vad ska man säga om de. Helt magiskt, fantastiskt! Cykelturer som innehöll allt från vackra vyer till sura uppstötningar. Förutom lite mekaniska problem så kommer jag inte glömma den stora bergsturen. 2500 höjdmeter, var av en stigning på 1000 som för mig tog över 1h och då hinner man tänka samt reflektera över saker. Det var jobbigt, kallt, fem droppar regn och jag hade kunnat skälla ut vem som helst den dagen. Ville bara vända hem efter första klättringen men väl framme vid efterlängtat kaffe brister jag ur mig: Vi måste tala ut tjejer! Det kom från hjärtat. Man vänder inte hem i första taget med dessa tjejer utan peppen haglade över varandra och så satt vi upp, Rullade iväg och fikan efteråt har aldrig smakat så gott. Jag kom inte bara fram till lösningar i bergen utan lämnade en hel del tårar efter mig också. Rensade liksom upp och så skönt att vi kommit varandra så nära att man kan släppa fasaden utan problem. Tur man hade glasögon på sig 😉

Nä, jag låter bilderna tala sitt tydliga språk!

Vem kommer ihåg en fegis! 

Solen skiner och en skara grymma brudar gör sig redo för dag 3 här i Spanien. Däck pumpas, bromsarna checkas och med energin på topp beger vi oss iväg för att genomföra dagens pass. Känns förstås i kroppen efter gårdagens klättringar men kör bara kör. 


Dagens pass bestod av 2*20 min lagtempo och en enskild 20 min intervall upp för en klättring. Vi samlar ihop oss, gör en laguppdelning och så tutar vi iväg för första intervallen. Kändes bra till en början och vi kämpade på riktigt bra. Jag brukar inte nämna siffror i sammanhanget men att ligga längst fram på en raksträcka eller slakmota och känna benen skrika. Titta ner på Garmin och se watten pendla mellan 280-320 fick en att må bra. Stopp för påfyllning av vatten samt energi efteråt var ett måste. Jag tar en bar som visar sig vara bortkastad en stund senare. Jag räknade kallt med lite lugnt rull efter stoppet men pang på bara och nästa intervall var igång. Kämpigt värre när kroppen fick sig en chock och bara till att övervinna. Vi jobbade på och till sist byter jag front mot back då hulkandet påbörjades. Jag trampar på men det ökar till max och ett stopp vid vägkanten var ett faktum. Strax innan andragruppen passerar och skriker ”går det bra” lägger jag en rejäl kaskadspya i vägrenen. Fortsätt bara jag klarar mig, svarar jag! När det lugnat sig hoppar jag upp på cykeln och börjar arbeta på i egen takt. Mina två lagkamrater väntade in mig längre fram och fortsatt kamp påbörjas. Jag menar! Man glömmer inte en fegis! Vi är här för att puscha våra gränser.Sen en stigning, fika och färden hemåt påbörjades. Självklart passerar vi klubbens obligatoriska fotostaty och alla var på hugget när fotot togs. Eller vad säger ni? 😂

Väl hemma igen var de ordinerad löptur och herrejävlar när benen knappt visste hur man skulle göra. Tog mig fram och tillbaka men sen var jag tamejfan helt slut.

Men en underbar dag idag och nu laddar vi för imorgon! 

Det är nu det händer!

Vi har skrattat, gråtit, kämpat, svettats mängder och försökt puscha oss över gränser på egen hand hela vintern. Trainern har använts febrilt nästan oavsett tid på dygnet och nu spritter det i kroppen. Äntligen ska kläderna åka av, inte ordagrant men ni cyklister fattar och dubben bytas mot tunna lätta racerdäck. Det är nu det händer, det är nu det börjar, det är nu vi samlar ihop oss. 

Halva skaran av Stockholm ck’s damelit åker till Spanien för att jobba på formen. Ja, just nu i skrivande stund sitter jag på planet och vilken upplevelse. 95% pensionärer, nån barnfamilj, ett grabbgäng och två snygga cyklister. Två cyklister tänker ni! Köra lagtempo på två? Nä, självklart är vi fler men resterande sitter på SAS. Sju brudar i ett hus med alla samma passion. Shit, vad kul vi kommer ha! Vi kommer turas om att vara starka eller trötta men framförallt är samtliga tokladdade. Ingen lämnas efter för vi är ett gäng och grymma är vi på att peppa och puscha varandra. 

Och strax efter att vi kommer hem nästkommande söndag så samlas vi igen för gemensamt läger i Båstad. Men då är vi fulltaliga. I alla fall vi som tävlar på hemmaplan 😉

Nu kör vi!

Helt jävla magisk!

Och så kom då den där efterlängtade helgen och andra helgen jag njuter av att äntligen leva riktig distanscykel liv både lördag samt söndag. Men att äntligen få ha nåt lager mindre på kroppen och känna solen värma ansiktet var ljuvligt. En försmak på vad som komma skall om en vecka.

Lördag och distans med café le mond för att reka inför Rapha Braver Than The Elements Women Ride nästa lördag den 18 mars. Passa på alla tjejer att i grupp inviga säsongsstarten 2017. Ni kommer få en fantastisk tur med gott fika.

Min tanke va att det här blir toppen med en lugn tur i solen. Grabbarna och gubbarna 😉  drog på emellanåt och jag kunde inte motstå fart, smärta och flås. Jag är inte smart utan slutar förstås längst fram och trycker till jag inte ens orkar hänga på längre. Men förmodligen är det vi som vågar sträcka fram nosen och pumpa längst fram som får bäst träning. Speciellt då man också blir avhängd. Avhängd är stark! 

Sen fika, avslutande lugnt rull hem och en mellokväll i trevligt sällskap fick runda av dagen. 

Söndag blev en lugn solo distans med fokus på att framförallt rensa psyket lite. Mentalfokus är ett måste från och med nu. Det är ljuvligt att bege sig ut på egen hand. Höra fågelkvitter, vinden vina i öronen och munnen behöver inte socialisera sig. 

En helg som avslutades med gott sällskap på café le mond i x-antal timmar efteråt. Gissa om mitt psyke behövde den där rensningen då jag lämnade lägenheten med ugnen på och möttes av bränd granola samt ett stinkande hem. 

Trots ett lite sämre avslut av helgen med sanering så var den ändå helt jävla magisk!

Om en vecka dras växeln upp lite mer och försäsongen drar igång. Nu är det äntligen dags att kasta loss och successivt få se vad vinterträningen har gett. Hoppas på någonting i alla fall….

På återseende……

Tillslut händer det! 😍

Kanske beror det på Internationella kvinnodagen eller bara otrolig envisheten och tålamod. 

Jag har sen årskiftet genomfört ett så kallat rött pass som jag haft en eller två gånger i veckan. Ett pass som i början bestod mer av logistik problem men som med tiden fått den rutin de kräver. Passet i sig innehåller en cirkel på styrkeövningar självfallet för ben och pulshöjande konditionsmaskiner. Det går som passet heter ut på att maxa pulsen och typ dö. Riktmålet för mig har varit upp över 180 i pulsen men som har känts omöjligt. Benen har bara dött strax innan. Kroppen har hittat sin trygghet kring tröskeln. I början använde jag enbart cykel som konditionsmaskin men eftersom så har roddmaskinen tillkommit. Två av passen har jag genomfört tillsammans med min coach och fick då helt klart koll på läget. Samt är det lättare att puscha sig tillsammans med någon annan. Man kan ju inte visa svaghet 😜

Men idag gick jag från gymmet med glädje. Varje hård intervall slutade över 180 i puls. 

Jag vet att de finns många analyser och åsikter kring pulsen angående allt som påverkar den så som sömn, vila, kost m.m. Men idag skiter jag i allt och njuter av mitt resultat. 

Fucking Girlpower today! 😎