Öppna skumpan för nu äntligen!!


18 juni gick jag i backen på Vätternrundan och cykeln hade tyvärr gjort sitt när det visade sig att ramen var sprucken. 22 juni skapades försäkringsärendet som idag den 30 september äntligen är över. Vilken berg och dalbana det blev när dom ville laga ramen och jag inte, men skam den som ger sig. Som tur har jag fått låna en sponsor cykel tack vare Stockholm ckoch specialized concept store ska ha stort tack som hjälpt mig i försäkringsprocessen.

Nu är det dags att hitta en ny kompanjon och jag tvivlar inte på att Scs även denna gång kommer hitta min nya själsfrände.

vi hann med en trip till mallis

Annonser

”Lukta hellre svett än…..”

På gymmet, sjukhusen och övriga platser sitter de lappar med vissa budskap. Vissa följs medan andra nonchaleras på gott och ont. Kanske ändå tål att tänkas på varför vissa budskap förmedlas ut till allmänheten. Vi vet att det t.ex. kan gå illa för vissa som är nötallergiker men visar inte alltid hänsyn till det. Varför tar jag upp detta nu egentligen? Jo, därför att jag inom loppet av en vecka upplevt en känslighet hos mig själv som säkert många andra också kan känna av mer eller mindre.

Jag fixar till cykeln, plockar fram kläderna och ställer iordning kaffeapparaten för att klockan nästkommande dag ringer sjukt tidigt. Upp 05:15 på morgonen en onsdag går jag för att bli yr, må illa, skaka och hyperventilera över att jag har tagit ut mig riktigt ordentligt av ansträngningen. Tyvärr har jag nu 2 ggr inom en vecka hamnat med personer som gett mig någon form av allergibesvär. Jag har alltid varit lite känslig mot vissa dofter men nu blev det bara för mycket. Under en distanstur i helgen kunde jag hantera problemet då ansträngningen inte var så hög men onsdag morgon blev det bara för mycket. Vid den höga ansträngningen fick jag svårt att andas av slembildning i svalget, blev yr i bollen och mådde illa. Var faktiskt nära på att spy och fick släppa samt slå av på takten rejält. Rullade lugnt hem med lite lätt frustration i kroppen då jag hade mina ben med mig. Förutom att träffa härliga människor så blev det ingen bra träning och jag hade lika gärna kunnat sova ut så kroppen fick vila lite extra.

06:00 på morgonen är det ingen som bryr sig om hur man ser ut eller luktar. Alla är i sin bubbla med fullt fokus på att hålla sig på cykeln och sitt framförvarande hjul eller bara spurta över mållinjen först. I alla fall är det så för mig men kanske inte de sistnämnda. Det kan gå en hel runda utan att jag fattar vem jag cyklar med och jag har knappt vaknat till när plågan är över. Tur att det finns strava (haha). Per deffinition ”lukta hellre svett för svettas gör vi ändå” och inte en hel flaska av den starkaste parfymen du har i skåpet. Man tror inte att dofter ska besvära då vi agerar utomhus men ack så fel man kan ha och det är förmodligen inte bara jag som har upplevt det problemet.

”Out of Office”

En tung vecka har passerat sen Velothon helgen avslutades vilket också var min avslutning på en fantastisk första tävlingssäsong. Jag la allt mitt sista fokus på den helgen och det visade sig sen att psyket checkade ut och tog semester. Tror alla kan känna igen sig oavsett på vad man lagt 100% fokus. 

Skrev nog aldrig någonting om velothon men jag körde runt på 4.01.33 vilket är dryga 30 min snabbare än förra året. 8 tunga mil tog det innan benen vaknade och fattade vad som hände. Men sen flöt de på och tuggade stundtals styrlinda för att hänga med. Otaktisk och dåligt tålamod gjorde att jag åkte jojjo i klungan då jag stundtals var uppe och drog. Starkt och stabilt med mycket pannben. 

Blev ändå lite aktiv vila, peloton, gruppcykling och solodistans denna vecka. Backintervallpasset gick bra men lite väl mycket känslor som bubblade upp när pulsen nådde sitt max. Det är ändå glädjen som infinner sig inombords som gör att man ger sig ut trots allt och man blir kär varje gång. Psyket avbröt sin semester mot slutet av veckan och nu glider jag in i hösten vilket också innebär träning inomhus. Dags att planera in lite annat skoj mellan cykelpassen. 

RR – Velothon GP 

Stockholm velothon grand prix med start och mål vid Rålambshovparken på avstängda gator i centralt i stan. Någonting som bara måste upplevas och för mig en självklarhet att ställa upp. Efter några sjukdomsbortfall så stod det 11 tjejer på startlinjen idag. Till skillnad från herr elit som var 45+ stycken och åter igen ser vi vilken minoritet vi tjejer är i cykelvärlden. 

Jag stod där på startlinjen medveten om vad kroppen sa till mig under uppvärmningen men ville inte lyssna som vanligt.
Ett första mastervarv genomförs och jag ville precis som på tre berg försöka ta täten och gå in i kurvorna först för att få känna på dom med tävlingskänslan. 

När motorcykeln släpper oss accelereras det och loppet är igång. Ligger med där framme och tar kurvorna hyfsat bra men lite läskigt när man brottas fler i dom. Tror det var på tredje varvet som jag låg sist in i första 90 graden och tappar successivt i de efterföljande kurvorna. Hela tiden hugger de i sidan när jag lägger extra tryck i pedalerna och jag gör ett försök att accelerera men stopp sa det. På raksträckan upp till varvningen glider klungan längre och längre bort när jag nu släpper på trycket samtidigt som jag chippar efter andan då djupa andetag gav smärta. 

Jag är inte den som bryter och inte den som är rädd för att bli avhängd. Jag samåker resten av loppet med en tjej som drar litegrann men jag tappar tålamodet som jag ofta tyvärr gör. Tycker de går för långsamt och jag tar kurvorna bättre. Glider till och med förbi i kurvan och peppar henne till att våga lita på cykeln. Jag drar och drar med stundtals tempomood, samt håller mig precis innan smärtgränsen. Jag ska inte bli varvad nu utan få rulla över mållinjen för en gångs skull. Vi malde på och tillslut var vi ikapp en klubbkamrat som åkte med tåget en stund innan hon la in stöten i den lilla uppförsbacken. För varje varv visste jag att min kapacitet på upploppet var bättre och sist skulle jag inte bli. 

Vilken glädje som sprutade inombords då jag gick ut på sista varvet med känslan över att jag ska få gå i mål. En lycka som förmodligen syntes länge efteråt och som jag nu sitter i soffan med. 

Herregud, vilket grymt gäng vid är som kämpar på men fler kan vi bli. Det är roligt att tävla och jag önskar fler skulle våga. Vi vill bli fler och ni finns där ute. 

Jimmie och brudarna. Linslus som vanligt 😉

Bilder: sck:s Michael Jansson, Kalasfotografen (Jonas Selling) och mr Svanberg 

Stjärna för nån dag 😂

I helgen stundar Velothon grand prix och Velothon och fick frågan i mitten på veckan om jag kunde tänka mig att ställa upp för en intervju för Dagens nyheter. I fundering behövdes utan planeringen för logistiken började. Torsdag vid lunch samlas jag som nybörjar elitcyklisten tillsammans med dagens elitcyklist till lika klubbkamraten Nils Penton och nybörjar cyklisten Christer Magnusson i Rålambshovparken. Möter upp fotograf och skribenten för dagen. Intervjun börjar och sen tar fotograferingen över. Porträttbild, gruppbild och in actionbilder. Riktigt skoj och vädret var på topp.


I dag lördag kan man läsa om oss i tidningen och den där rosa tjejen låter lite kaxig. Som vanligt eller? 😂

När jag står där och inväntar min tur får jag frågan om en intervju för svt dagen efter. TV, rörliga bilder och jag ska skråla med min röst. Herregud, men varför inte! 

Logistik på hög nivå för att få ihop det och åter igen iförd cykel lycra rullar jag ner till Rålambshovparken. Möter upp svt och swish så var intervjun gjord.  I några dagar till går det att se sändningen här och spola fram 5 min.


Förutom att jag som cyklist och numera tävlar på elitnivå här i sverige så önskade jag själv att slå ett slag för mer tjejer. Det är otroligt mansdominerat och när jag inte tränar med mitt lag så kan jag ofta medverka som ensam tjej i en snabbgrupp. Önskar fler tjejer att våga kaxa till sig lite för ni är många som kan cykla och kan cykla snabbt. Jag vill ha lite mer sällskap och sätt dom där männen med den ena cykeln värre än den andra på plats. Skämt osido! Tjejer har ökar markant sista året men vi kan bli ännu fler. #Girlpower 

Vi ses på vägarna! Antingen som den där rosa tjejen eller som den tävlande stockholm ck tjejen.

RR Tre berg – the race

Somnade gott efter gp:et och vurpan men vaknade varje gång jag vände mig om av smärtan. Klockan ringde tidigt eftersom starten gick 08:00. Frukost i togs, förberedelse gjordes, kläder på och sen iväg. Eftersom det bara blev ett vanligt motionslopp för oss tävlingstjejer ,efter vissa omständigheter,så pimpade jag givetvis stockholm ck’s dress med rosa detaljer. Tyvärr var jag för fokuserad på uppgiften att bild glömdes tas.

Vi rullade iväg från boendet och kände direkt att det här kommer bli en tuff dag på sadeln. Det ömmade i knät men framförallt kände jag smärta i vänstra sidan av ryggen. Bara bita i och fokusera. I första startfållan efter herreliten står stockholm ck samlade med lite annat löst folk också. Flera frågar hur jag mår efter gårdagen och jag svarar i stuk med ”man vet att man lever i alla fall”. Att sitta på sadeln dagen efter en vurpa eller krasch är nog någonting som skiljer elitcyklister från motionärer.  Förlåt att jag generaliserar! 

Starten gick och vi rullade iväg. Vi kom knappt 100 m så stoppas vi och får stå stilla en stund. Då har tydligen en motorcyklist som leder elitklungan kört fel och de får vända. Efter en stund är vi iväg och jag följer lätt med i första gruppen. Ja, benen kändes hur bra som helst. Vilket dom gjort hela veckan. Tyvärr ville inte övriga kroppen vara med och det var bara till att bita ihop. Jag skulle i alla fall med fram till första berget och gärna långt fram vid ingången till backen. Lyckades ganska bra och anledningen var för att jag vet hur dålig jag är uppför där jag ofta halkar bak i klungan. Upp kom jag och färden utför gled på riktigt bra. Väl nere har jag första klungan i sikte och det bildas ett litet gäng som jagar ikapp täten. Där hamnar jag i svansen och försöker avancera mig fram för att komma in i suget. Sliter rejält och smärtan i kroppen tilltar. Stundtals har jag till och med svårt att dra de djupa andetagen utan andas smått. Tappar klungan igen och åter försöker jag hängs på ett gäng ikapp men jag lyckas inte. Klungan glider successivt längre bort och jag påbörjar en färd framåt för egen maskin. Hoppas på att några ska komma ikapp och trycker på men ändå inte för hårt i förhoppning g om att återhämta mig lite ändå. Kör ikapp en kille och vi följs åt en bit. Två till kommer ikapp och vi kör tillsammans till nästa backe. Där får jag släppa och kämpa mot smärta. Det gjorde som ondast när jag fick trycka lite mer watt. Mitt i backen hör jag hur en klunga är påväg ikapp och en känd röst sittandes på en Venge vias ljuder. Jag kämpar mig upp för backen med någrs tårae som rann ner för kinden och ansluter till klungan. Vilken räddning det blev för min del och nu kom den där extra glöden tillbaka. Vi följs mer eller mindre åt fram till Hällekis och början upp för tredje och sista berget vid namn kinnekulle. Herregud vilken mardröm det blev. Tungt som satan, smärta och nu hade även knät börjat säga hej.  

Påväg upp hör jag nån skrika ”du är tredje tjej som passerar” och tävlingshornen kopplades in. Nu gick det utför och vi var ett litet gäng som körde på en stund tills vi tappade några. De sista 3-4 milen körde jag med en man som bara blev starkare och starkare desto längre han körde. Vilken jävla maskin som drog oss framåt. Vi roterade ibland och körde nåt halvt lagtempo ibland. Jag peppade de andra och trampade på själv. Jag ville bara i mål och hem för vila. Fantiserade om cola men slutade med en grym cappuccino och chokladboll för de var jag värd.

När vi glider in i Skara har jag och mannen vi kallar maskinen legat längst fram ett bra tag. Jag skriker något i stil med ”Fan om ni lägger in en spurt nu när vi har dragit er i mål” och självklart är det en som gör det. Hallå, det är bara ett motionslopp! 

I mål kom jag på 5:15 och slutar på tredje plats bland damerna. Jag kan också berätta att det fem första damerna var mina lagkamrater men eftersom det inte blev nån tävlingsklass så hade förmodligen flera damer hoppat över att medverka. 

Nu är det vila och hoppas på snabb läkning i kroppen för nästa helg körs det igen och då äntligen på hemmaplan i centrala Stockholm.  Dags för Velothon GP och Velothon race. På återseende!! 🙂

Tre berg GP 

Sen cykelvasan har det varit tomt i tävlingskalendern i några veckor men fokuset har legat och grott ändå. Stockholm ck hade nämligen avslutning av swecup igår fredag med ett Gp-lopp i centrala skara som blev en folkfest. Jag anlände till skara redan under torsdagskvällen och kunde rulla lugnt under fredag förmiddag. Letar man pokemons så hade man hittat en rosa i Skara. 


Kvällen nalkades och jag mötte upp tjejerna för uppvärmning som genomfördes. Kort taktiksnack och sen iväg för start. Min känsla i kroppen var någonting helt annat än den som brukar infinna sig. Jag var laddad för att visa min styrka. Som jag skrivit förut så är inte Gp-lopp min grej. Dålig på att ta plats, dålig på kurvor, dålig på igångdrag och nu skulle till och med kullersten läggas till. 
Starten gick och jag kom iväg bra. Denna gång skulle jag vara med från början och ut på första raksträckan glider jag med fart upp i täten. Med tanke på några skarpa kurvor så ville jag vara med i front men varför inte lika gärna ta täten. Ett smart drag av mig att få bestämma in- och utgång vid kurvorna. Första varvet in på kullerstenen och i tät. Vilken härlig känsla ändå. Ut på andra varvet körs jag om och tar inte plats. Vips så varvar jag typ längst bak och så fort kan positionering gå till under ett Gp-lopp.

 Successivt glesa fältet ut och är man inte med i front vid kurvor och när någonting händer så är det kört. Helt plötsligt är vi 3 sck tjejer med 3 random tjejer som kör. Vi turas om att köra och det känns bra. Under loppets gång släpper himlen några droppar regn och kullerstenen blev lite blöt på sina håll. Hjulen gled lite lätt i vissa kurvor men bara sitta ner och trampa på. Precis som på cykelvasan så infann sig ett grymt tävlingsmood och rädslan var som bortblåst. Kurvorna togs så bra att jag chockade mig själv och in på upploppet och kullerstenen så flög jag fram och förbi dom andra. Jag kände mig stark. Cykeln hoppade samt flög över gupp och bakdäcket tappade ibland fäste men vad fan gör det. 


15 min gick och en positiv känsla i kroppen. Bara trampa vidare det här är inga problem och nu ska loppet fullföljas utan varvning. Tiden tickade och reglerna sa 30 min + 2 varv.  In på förmodligen de tredje sista varvet kommer vi ner till varvets första högersväng med kullersten. Fort går det när min lagkamrat förmodligen tappar fästet och glider ner i backen. Bakom kommer jag och istället för att köra in i henne blir det till att köra över bakdäcket. Jag klarar mig förbi men tror jag själv efteråt tappar fästet. Cykeln glider och jag kör en målvaktsslängning rakt in i kravallstaketet samt trottoarkanten. Skriker till och förmodligen stelnar alla runt ikring. Ligger kvar en stund och några lagkamrater är framme från publiken vilket jag tackar för. Försöker andas lugnt vilket är lättare sagt än gjort när adrenalinet är i topp. Efter en stund hjälps jag upp och snackar i hundraåttio samt kramar första bästa. Blodet rann lite lätt från knät men smällen i ryggen från staketet kändes rejält. Klubbkamrater cirkulerade runt mig när sjukvårdaren tittade igenom mig. Herregud, tuffing som jag är så var de ingen fara och självklart att jag skulle köra de 18 mil och tre berg som erbjöds dagen efter.

Garmin säger 29 min och 50 sek sen pank i backen. Jag var så nära att fullfölja men det är sånt som händer och nästa år då jävlar är jag där igen.

Efteråt blev de total frossa i fet mat och godis som jag var värd innan sovdags.