U6 dag 6 – tempo

For the first time ever I’m in a timetrial! 🙂

Sista dagen och dags för 14 km tempo på en relativt platt bana och dags att förlora oskulden. Dock när man vaknade kändes det som att de blåste storm ute. Sen start och mycket vakande i huset men man kunde fördriva tiden med att städa och packa eftersom bilen rullade hem efter loppet.

Kondomdräkten på, skor med skoöverdrag och självaste struten. Redan i måndags var brudarna i huset helt exalterade över den och nu var det dags att använda den. Man kan lätt säga att det pirra till mellan benen när en sån kruka kommer på. Vem behöver annat när cykelprylar kan göra en så exalterad. Men Madde! Hur tänker du nu? Haha

Uppvärmningen var gjord och dags att ställa sig i kö för starten. Cykeln mättes in och jag hamnar strax före holländaren som gav mig beröm efter gårdagens linjelopp. Upp på podiet och redo för start. Jag vinglade tyvärr iväg ner för rampen innan jag satte full sprätt. Förmodligen av fulltank med adrenalin. Motvind samt kantvind ut och det kändes. Kröp ihop och var stundtals på väg av sadeln framför när jag tog i vilket förmodligen inte är bra. Vid ett flertal tillfällen tog vinden tag i diskhjulet och vilken underlig känsla.

Efter två vänstersvängar kom medvinden med först ett svagt motlut men sen bara utför ner till vändningen. Dags att sätta fart och spinna ur benen för efter vändningen gick det förstås uppför. Stockar till ben som skriker men ingen bryr sig. Me, myself and I i struten och bara bomba hela vägen hem. In i första högersvängen med fart och ur den med ännu mer fart. Nu var det bara nedför och bra vind. Tempo bubblan är underbar och blir ännu bättre med tempo hjälm att stänga in sig i. Hur mycket jag än trampade och tog i så gick det inte snabbare än 47 km/h när jag sneglade ner på datorn. Andra högersvängen och ner mot mål. Helvete vad lång målrakan var men bara till att trycka ända in i kaklet. Rullade över mållinjen och benen gjorde vad dom ville. Jag kunde inte styra dom och över i motsatt fil åkte jag men var snabbt därifrån när jag märkte ett möte. 

Jag tog ut mig till max och det var så jävla kul. Ursäkta språket men det finns så mycket mer att lära och förfina. Så som start, kurvtagning, vändning men framförallt hur man borde disponera ett lopp i olika förhållanden. Samt hur mer effektiv man blir med wattmätare på eftersom de inte fungerade på hojen. Fortsättning följer på tempo utvecklingen.

Jo, förresten så blev min tid 22:53,3 vilket var 2:03,1 efter vinnaren på 14 km. Ett snitt på 37 och nu ska min kropp vänja sig för hård belastning. Inge vättern mys längre 😉

All in för laget!

Dag 5 på U6, dags för linjelopp igen och taktiken var klar redan kvällen innan. Åter igen en sen start efter lunch så hela förmiddagen gick man runt och vankade. Benen som var borta dagen innan kändes lite bättre för varje gång jag gick upp för trappan i huset. Idag var starten lite längre bort så vi packade bilarna och åkte dit.

Enligt dagens taktik skulle alla döda sig själv. Ingen skulle ha några som helst krafter kvar efter loppet. Taktiken som var klar kvällen innan byttes nu ut till en ny taktiken. Den person i laget som vi körde för var den samma och som också ligger bäst till i totalen. 63 km skulle avverkas med två varv på en slinga och två backar var inkluderade. Idag skulle det inte bli något kafferep i klungan.

Masterstarten gick och bilen körde före oss upp för första backen, vilket också var målbacken. Nu gällde det att hålla sig långt fram för att kunna komma igång med taktiken. På väg uppför halkar jag bak lite och blir instängd i klungan men tack vare en lagkamrat så får jag hjälp fram till spets. Jag ingick i den första delen av taktiken där vi var tre som skulle sätta upp ett hårt lagtempo för att få upp fart och förhoppningsvis bidra till att flera tröttades ut fram till backen. Jag låg plus 90% av maxpuls och gick verkligen all in direkt med kanske lite för långa förningar. Halkade ner i klungan, blev framdragen igen och på´t igen. Tillslut hade jag klubbor till ben och kämpade för att överhuvudtaget hänga med klungan. Skakade benen, slog på dom men med till backen var jag och där var det hej då till tätklungan. Jag hade gjort mitt och bet i för att komma ikapp en annan lagkamrat som också gjort sitt yttersta. Tryck dra, tryck dra, tryck dra gick genom huvudet uppför backen men på krönet hade jag en lucka fram till en liten klunga så ingen vila. Utför pumpade jag på och kom upp i 70 km/h vilket blev dagens rekord och strax efter var jag ikapp. Där låg vi sedan tre stycken Sck och bara bevakade ledartröjan som låg med i klungan. Ledartröjan fick sköta jobbet och jag gav vika vid varvningen åter igen i backen.

Jag hade lika gärna kunnat kliva av där men fortsatte envist. Det är ju ett bra träningstillfälle och jag samt kroppen behöver tuffa pass för att infinna sig i den känslan. Jag gnetade på en lång stund med åkare inom räckhåll och tillslut glider det upp två cyklister bakifrån. Jag drar på men tillslut tvingar jag fram någon annan att göra jobbet. Åker med men mitt tålamod tryter när jag bara får rulla när personen inte orkar och jag går upp igen. Vi plockar upp några enstaka på vägen.

Jag drar ganska långa stunder i högt tempo och väl framme i den långa backen ger fler av oss vika. En sticker iväg och jag hamnar i ingemansland där emellan. Tryck dra, tryck dra, tryck dra och åter igen uppe på krönet. Sista 1,5 milen ligger jag och kämpar ensam i bra tempo ändå med klubbor till ben. Men i mål skulle jag.

En riktigt bra genomkörare som fyllde min tomma kropp med massor av energi efteråt. Sjukt hur trött man kan vara vid ena sekunden och sedan några timmar senare är det full action. Hoppas det håller i sig till sista etappen nu då tempo står på agendan.

Vart tog benen och kroppen vägen?

U6 dag 3 och det var dags för tourens GP. Inte riktigt min favorit men något som kanske kan bli så småningom. Det är hårt, tufft, tekniskt och man måste vara orädd. Dock efter min ansträngning dagen innan så märkte jag att benen var otroligt sura på förmiddagens hålla igång benen pass. Dagens start gick inte förens 15:45 mitt i Tidaholm på avstängda gator med publik runt hela banan.

Under dagen hade vissa cyklat, plockat blåbär, vi tvättade cyklarna och njöt av solen på altan innan det var dags att tagga igång igen. Det är så underbart här med 6 tjejer som känner varandra nu. Vi har den tidiga gruppen som vill vara ute i god tid för uppvärmning och innan start. Sen den sena gruppen som gör allting lite senare än oss andra. Vi är tydligen så underbart stissiga inför tävling och lägger lika mycket energi på hur vi ska värma upp som när vi värmer upp enligt vår lagledare.

Mitt GP gick inte riktigt som planerat men de är ju bara mitt livs andra gp ever och då inbakat i en 6 dagars tour. Fick en dålig start iväg och för varje kurva tappade jag lite med efterföljande igångdrag som var jobbiga redan från början. Halkade succesivt ner ännu mer och tappade sista grupp. Redan på första varvet tittade jag mot lagledaren och skakade på huvudet men fortsatte hänga i den lilla gruppen ett varv till. Vi andra varvningen minskade jag trycket i pedalerna och med ögonkontakt läste ledaren vad jag önskade och skriker ”kliv av”. Tack för de! Jag har ändå inget att vinna utan behöver all kraft för att kunna hjälpa andra som har chans på totalen. Jag rullar av banan och iväg för att rulla ner en stund innan jag åter är tillbaka för att heja på mina lagkamrater under de sista varven.

Vi har sjukt starka tjejer i det här laget som är totalt orädda vilket krävs i detta sammanhang och galet när man får höra hur en i laget är tvungen till att köra över någons framhjul för att undvika krascha själv när en annan tjej gick i backen.

Fint väder med avslutande middag på altanen och samling i bilen för att köra morgondagens bana.

Hur många karavankörningar blev det egentligen?

U6 dag 3 och tidig start en bit bort gjorde att vi låg till sängs redan halv tio kvällen innan och det blev en natt med mycket bra sömn, vilket skulle visa sig behövas. Idag var det 3 varv och totalt ca 93 km långt med min akilleshäl lika med backe. Alltså bara till att kötta och inte lyssna på någonting annat.

Det här med lagsamarbete är otroligt kul när det fungerar och idag var vi outstanding som lag. Tror det måste sätt snyggt ut när samtliga låg samlade längst fram i klungan. För min del var detta ett väldigt händelserikt lopp varje varv.

Varv 1
Väldigt avvaktande körning och jag höll mig mestadels längst fram i klungan. Tog plats med armbågarna och fick även en utskällning från en Holländare som tyckte jag inte agerade sportsligt. Min tanke var bara: Välkommen till Sverige! Höll en bra positionering in i den första ”lilla backen” och var med över krönet. Sen kom vänstersvängen, med rätt växel i och jag långt fram för att försöka gardera mig när jag förmodligen succesivt skulle droppa bakåt. Backen var lite för lång för mina krafter och jag kom upp ensam men med klungan i sikte.

Varv 2
Jag går ut ensam och börjar jaga ikapp. Några bilar ur karavanen hinner passera mig men jag får upp farten och arbetar mig tillbaka upp och fram i klungan. Åker med en stund för att återhämta mig och efter en stund är jag åter uppe i fronten. Det går svagt utför och en attack görs som jag snabbt agerar på samt äter upp. Direkt efter görs en ny attack och jag går även på den. Fick dock arbeta hårt för att äta upp den men det lyckades. Benen skrek men ”shut up legs” och ”kör bara kör” är mantran som rullar. Jag glider ner i klungan i förhoppning om att återhämta mig lite. Efter en stund är jag uppe jämsides med en lagkamrat då jag uttrycker att nu kan ni inte lita på mig längre då jag hade avverkat mycket kraft, men ändå låg jag kvar där framme. In till första backen igen och jag tappar rejält. Vår service bil som låg på 6 plats åkte förbi i backen och peppade. Domm som känner mig kan tänka sig hur det lät när jag kämpade på uppför. Över krönet och dags att accelerera igång ångloket. Jag tar en bil, sen två bilar och förbi vår servicebil som åter igen manar på. Jag var åter ikapp klungan och försökte positionera mig inför nästa långa backe. Där tappade jag totalt vilket några andra också gjorde och vår servicebil samt hela karavanen han passera efter krönet.

Varv 3
Ut på tredje varvet och bara börja arbeta igen. Jag glider ikapp en tjej och en annan ansluter bakifrån. Trötta ben sköljs igenom och vi påbörjar ett lagtempo med fokus på att ta in på klungan. Klungan försvann ur sikte och lika så karavanen. När jag får arbeta i ett jämnt flöde utan ryk så återhämtar jag mig väldigt bra och drog längre intervaller för att jag tyckte de andra inte körde tillräckligt snabbt. Vi höll på i ca 1 mil innan vi va ikapp karavanen och körde upp i suget. Uppe vid andra bil görs en attack i klungan, farten går upp men som tur var så sänkts den snabbt och jag kunde åter igen glida in i klungan. Väljer att åka med en stund innan jag är uppe i täten igen. Eftersom jag förmodligen inte kommer ta backen med klungan en sista gång väljer jag att köra på där framme med fullt fokus på konkurrenterna. Lilla backen igen och jag tappar. Åter igen kör servicebilen om med peppande ord och jag passerar dom igen efter en stund med skriket ”jag ser stjärnor”. Precis i botten på sista långa backen är jag tillbaka och nu var det bara bita ihop för egen del samt hoppas att lagkamraterna lyckas i spurten. Jag gnetade på med känslan över att jag var sist men knappar in på holländskan som jag körde lagtempo med i början av varvet. Precis i slutet passerar jag henne och sist blev jag inte. Yes!! Men det visade sig till och med att de var 4 eller 5 efter mig samt några som bröt.

Shit, vilken härlig känsla efter när man verkligen har tagit i. Benen skakade som asplöv och jag orkade inte stå. I med näring och efter en stund valde jag att cykla de 2 milen hem för att skölja igenom benen eftersom jag inte orkade cykla direkt efter med lagkamraterna.

Ja, de blev några karavanåkningar idag och fanns det en ledartröja för det så skulle den vara min. NU dags att sova för imorgon stundar ett GP 🙂

U6 dag 2, linje

Oh my god, 67 tjejer till start på dagens linjelopp. Tredje linjeloppet ever och min livs första start i en så stor klunga. Hade inga direkt förväntningar eller kanske snarare en förhoppning om att hänga med klungan eftersom jag inte hade någon aning om hur jag står mig i dessa sammanhang. Stockholm ck dominerade längst fram i startfållan och jag där med mitt fokus men ingen direkt nervositet. 
Nästan direkt efter start svänger en tjej in framför mig och det smäller till. Då går hon så tight att hennes bakväxel slår in i mitt framhjul med en bra utgång. Inget som skrämde mig. Lite buffande och puttande får man stå ut med och mina armbågar var vassa. Kämpade hel tiden för att vara tuff och komma framåt i klungan. Positionering, positionering och åter positionering. 
Loppet var 83 km och som kördes 4 varv på en banan där en backe levererades 4 ggr. Backen var en liten akilleshäl som blev tuffare för varje varv vilket självklart gäller alla men fick kämpa på toppen in på grusvägen för att komma ikapp. Intog bra positionering innan för att kunna halka efter successivt uppför backen. Gjorde ett försök till utbrytning för att känna lite på benen och var ibland längst fram i klungan. Mest nöjd är jag över att ha ätit upp ett försök till utbrytning som gjordes av ett välkänt svenskt lag. 
Kurvor tog jag riktigt bra faktiskt och in på fjärde varvet är jag fortfarande med. Om det hade varit lite rörigt över lag så var det ingenting i jämförelse till hur rörigt det blev de sista kilometrarna. Sjukt nog var jag aldrig rädd vilket är positivt men när vi seglar nerför i 50-60 km/h håller man gärna i styret. Sista 90 gradaren in på målrakan bromsas det som vanligt för mycket och jag spurtar i gång. När ångloket har accelererat passerar jag ett flertal och in i mål åker jag med klungan. En 37 plats blev det och jag är sjukt nöjd. Jag lär mig nytt nu hela tiden och blir bara mer kär i konceptet. Kör bara kör är vad som gäller och jag har faktiskt någonting här att göra!

Som lag ligger vi just nu på en fjärdeplats och så har vi Emmy som startar med poängtröjan imorgon. Superkul!

Prologen på U6 cyclingtour

Stockholm ck befinner sig i Tidaholm för att delta i U6 cyclingtour. Ett etapplopp som äger rum i 6 dagar med så väl svenskt som utländskt deltagande bestående av lopp som prolog, linje, GP och tempo. Där gör nu fröken rosa storstilad premiär i alla fall kan man tro på dessa bilder.

Touren började idag med en tempo prolog på 3,2 km. Raksträcka ut, vändning, tillbaka, 90 grader höger och avslutande klättring in i mål. Jag har ju funnit ett element som känns så kul men som det finns så mycket att lära sig om. Trots att tempolopp är lika med total smärta fysiskt som psykiskt så är det väldigt kul. 

Som sagt så kastar jag mig ut och beblandar mig med allt som har med cykling att göra. Efter en lång uppvärmning för ett då pass kort men hårt lopp glider jag in i startfållan. Cykeln  mäts in efter bestämda regler och jag köar till start. Som det syns på bilden så sitter man redo på cykeln och hålls i av en funktionär. Herregud, vad händer nu? Kommer han putta igång mig eller bara släppa? Som tur var så står min lagkamrat Camilla redo med kameran och jag frågar henne i sista sekund. Shit, han kommer bara släppa och jag lägger genast tryck på pedalen för att kunna rulla igång och inte ramla omkull. 

Starten går och jag spurtar igång loket. Arbetar mig upp mot vändningen som jag tog bra mycket sämre än igår på träningen och trycker på tillbaka då det är svagt nedför och lite medvind. In mot 90 graderskurvan som jag tar väldigt bra. Ingen rädsla alls och jag fick bra feedback av mina lagkamrater efteråt. Ställer mig upp för att ta med farten över ett litet krön och sedan successivt börjar backen. En backe som enligt strava gick sämre idag än igår på träningen. Men men, jag köttade på och spyan var inte långt borta och den avslutande lilla slakmotan efter backen var ett helvete. 

Jag köttar på och är inte rädd för att misslyckas. Misslyckas man inte eller gör sämre ifrån sig så lär man sig inget. Med flera erfarenheter rikare somnar jag och nya tag imorgon. 

Grubbla gör man bara väldigt kort stund för att sedan släppa och rikta in sig på nya mål!!!

GP premiär och västboloppet

Det var hårt, tufft men jävligt kul och det finns mycket att lära. Jag pratar om mitt livs första GP lopp ever som gick av stapel i Burseryd. 10 varv skulle avklaras och var beredd på allt. Nervositeten visade sig från sin milda sida då jag inte hade några förväntningar. Jag skulle delta och inta massa lärdomar samt försöka hänga med så långt som möjligt. 4 eller 5 varv var jag med innan jag började tappa efter varje kurva och igångdrag. Resterande malde jag på själv och i mål skulle jag med ett jävligt bra träningspass i kroppen. En värdig sista plats och det finns bara en väg, vilket är uppåt och framåt.

Spurtar man vid varje varvning så ser det jävligt bra ut också 😂😂😂

Gislaved som vi bodde i bjöd på medioker middag och fullfjädrat party på stadens torg så mycket sömn blev det inte för nån av oss. 

08:05 gick starten för västboloppet nästa dag på en bana som skulle köras 5 ggr. Under uppvärmningen kände jag att benen var alerta och på. Även psykologiskt var jag laddad och på banan. Nummerlappen på och Sck intog första raden på startlinjen. Iväg åker vi och jag är tuff. Tar plats och position längre fram. Känslan var bra och efter några kilometer intar vi den 3 km långa grusvägen. Lite uppför och utför. Inför sista backen då det är dags att växla ner på lilla Klingan händer inget. Med fart in i backen, mitt i klungan och en tung växel bromsas det in litegrann. Jag försöker kränga igång cykeln men det slutar med att jag vurpa. Saboterar så att klungan splittras upp. Där ligger jag på rygg, fast i pedalerna och håller i styret. Kör bara skriker jag till resten. Lättare sagt än gjort när det ligger en sprattlande humla på rygg som en lagkamrat beskrev det i bilen hem och alla asgarvade. Bjuder på det 🙂

Bort med cykeln, upp på fötterna och springer upp för backen. Upp på sadeln och  iväg sist med en 4 manna klunga inom blickfånget. Dags för ångloket att börja arbeta. Det gick utför, uppför och himlen öppnade sig. Regn blandat med grus och man var skitsnygg helt plötsligt. Men efter dryga milen hade ångloket kommit ikapp och gruspartiet var åter på intågande. Jag var igång, gick upp och drog med tanken om att jag måste gå in i backarna med fart ifall cykeln skulle strula. In i backen där jag vurpade varvet innan med bra fart men inte tillräckligt. Växeln ville inte vara med mig och denna gång han jag klicka ur innan jag skulle ramla. Fan också! Blev så arg och frustrerad att jag slängde cykeln i diket med några väl valda ord. Plockade upp den och cyklade lugnt vidare för att hoppa in i kvastbilen. DNF blev min placering och det är otroligt frustrerande när det är materialet som krånglar och inte kroppen. Stod istället i mål och hejade fram mina lagkamrater. 

Hem åkte jag med otroligt mycket lärdom men även med känslan över hur bra ben känns 🙂

Åter igen nya tag!

Nyheter hela tiden :)

Nu finns det ett nytt lånat redskap hemma hos mig och jag är otroligt tacksam över att få låna den för nu har jag hittat ytterligare en feeling. Tempo feeling! 🙂

Jag kan tyvärr förstå varför vissa kör av vägen, kör in i saker eller håller på att missa en sväng vilket jag nästan gjorde idag. Skämt åsido men idag hittade jag tempo bubblan. 

Igår var absolut första gången jag satt på en tempohoj och då hade jag 6*3 min tok max intervaller. De vinglades och jag skratta åt mig själv där på vägen. Intervallerna fick jag till så där och sittpositionen var sådär. Men några helt klart nya delar av kroppen fick ansträngas. 

Idag fick jag hjälp av Stefan på specialized concept store i Hammarby sjöstad som gick igenom sittställning. Ändrade sadelhöjden och tog för samt efterbild som visade stor skillnad. En helt ny grej och ett helt nytt tänk. Det tänket tog jag med mig sen ut på 1 h aktiv vila och vilken skillnad. 

Jag har hela tiden trott att jag enbart är en lagspelare men så är nog inte fallet. Jag njöt helhjärtat av att kliva in i tempobubblan och bara brottas med mig själv även om det inte var ett ansträngande pass idag. Spännande fortsättning på ett nytt äventyr. 

Dags att fixa och trixa en helg med rejäla ansträngningar väntar.