Förändringarnas möjlighet

Vad hände egentligen eller vad gjorde jag?

Plötsligt hände det! Äntligen fick jag springa precis som jag ville och även gymmet fick besökas mer frekvent med tyngre belastning. Träningsschemat var avbrutet. Det blev kaos! Det var precis lika mycket kaos i hjärnan som benen skrek STOPP då de första löpstegen togs. Tankar, händelser, dåtid, nutid och framtid fladdrade framför ögonen men jag han inte se dom. Vilket virrvarr av känslor, men långt där inne fanns uppenbarligen nån lättnad som jag inte kände då. För jag fortsatte.

Att trycka rejäla vikter som framkallade ett litet stön i benmaskinerna visade sig förmodligen vara till det positiva. För varje vecka pressade jag fler och fler pusselbitar på plats.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som hände i löparspåret runt Flatensjön men efter ca 4 veckor gav benen vika och lät löpningen kliva in i mitt liv igen. Allting gick helt plötsligt så mycket lättare. Rutinerna i livet började åter igen flyta på. Jag kan faktiskt springa.

Jag springer där i skogen och allt verkar helt plötsligt så självklart. Jag har en plan igen. Jag har nya mål i sikte. En målbild som sträcker sig över flera år. Självklart pratar jag om prestationsmål. Vätternrundan är en av dom!

Ska jag fortsätta tävla? Eller rikta blicken längre bort? Fråga mig i Januari

Jag tror på att allting har en mening. Jag kanske inte ser svaret direkt men förr eller senare klarnar det. Min senaste krasch och förmodligen de tidigare också vill säga mig någonting. Jag kan kanske veta svaret på de men inte riktigt säker så jag håller det för mig själv lite till. Jag får återkomma vid ett senare tillfälle när det klarnat ännu mer.

Men att nu ha avklarat 8 km löpning i bra fart här på Mallis efter 3 dagar distanscykling känns inspirerande trots en trött kropp och mycket velande.

Ensam är stark och jag är så nöjd över att jag äntligen åkte iväg på egenhand. Känner mig liksom som en superwomen!

Annonser

Glöm inte ta din Offseason och njut!

”Jag fattade ett beslut. Ett beslut som gav mig harmoni igen och ett lugn i själen. Jag känner mig glad och nöjd. Jag har funnit kärleken igen.”

Det är inte förens man lämnar någonting som man inser vad som hänt. Mina metrar i simbassängen och kilometrar i löpspåret under min offseason har bidragit till att säsong 2018 har fallit på plats. Pusselbitarna ligger helt plötsligt rätt och mönstret visar sitt sanna jag. Det var egentligen inte riktigt vad jag ville hösten 2017 men kunde inte tacka nej. En fantastisk säsong på många sätt med underbara människor, spännande träningsupplägg, bra material och en tävlingsform som inte riktigt fick blomma ut. Självklart är jag trots allt väldigt tacksam!

Oavsett vad man satsar mot så kan vi göra allting rätt men är inte den mentala biten på plats så blir det ofta med största sannolikhet katastrof. Mina strul började redan i Januari och följdes med samt byggdes på under hela våren/försommaren. Kraschen i Juli blev toppen på isberget och kanske en lösning på allting. Jag tänker inte gå in på problematiken utan lämnar de bakom mig.

Pressen som egenföretagare släppte i samband med sjukskrivningen och axeln började slappna av samt började den sin läkning på riktigt. Jag gick inför att det här måste få ta sin tid. Det är inte värt flera bakslag och längre rehab. Jobbet och livet är trots allt viktigare!

En sjukskrivningsperiod som ledde mig in på mer löpning samt simning, vilket var guld för axeln. Cykelpassen blev färre och färre samt vilodagarna några fler. Detta pågick i 6 underbara veckor och lite till. Hjärnan var som en övermogen banan. Gick någonting fel så var det lika med livskris. Mycket kring cykling slog bakut och jag fick panik. Lämna mig ifred! Ett cykeldäck med för lite luft fick sig en rejäl utskällning utan anledning. Jag var trött. Trött i kroppen men framförallt trött i huvudet. Jag uppmärksammade även hur jag aktivt gjorde ett val att dra mig tillbaka. Back to basic. Där det en gång började. Strukturerad gruppcykling och tjejen som ångade på som tåget. Jämnt, hårt och fint 🙂

Var jag utbränd…..? Tror det eller på god väg och då av den värld jag älskar som mest! Cykelvärlden.

Nu går planet ner för landning på Mallorca så fortsättning följer……

Jag har rätt att vara i kanten av vägen

När jag efter 6 mil rullar in på Flatenvägen söder om Stockholm flippar jag på cykeldatorn och läser 30,5 km i snitt. Jag är inte den som gillar att prata snitt eller brukar bry mig om det för det spelar ingen som helst roll. Det är inte den som håller högst snitt över längre tid som vinner tävlingar eller kör Vätternrundan snabbast. Men jag tyckte det var lite coolt idag att jag som tjej, solo i Stockholm med transportsträckor och grusväg kan hålla de snittet. Jag njöt och blev lite galen. Det var riktigt roligt att cykla tills…….

Just nu cyklar jag omkring och försöker övervinna min hjärna som spelar mig ett spratt. Så fort jag hör ljudet av däcket sladda mot gruset så ryser jag till. Men varför ska jag överhuvudtaget bry mig över att köra omkull och skada mig allvarligt ensam på en väg i ingemansland när det egentligen snart är en bilist som dödar mig. Grovt ord det där men jag blir så trött!

Min härligt, underbara runda övergår i frustation då en bilist tutar hysteriskt bakom mig, glider upp sakta och onödigt nära. Jag har hela tiden legat onödigt nära vägkanten för att inte vara i vägen. Jag rullar in i lite vid busshållplatsen för att göra det enklare för bilister att köra om för att sedan åter glida ut på vägen. Då tutar han ännu mer och pekar frenetiskt mot den osynliga cykelbanan som hade varit livsfarlig i lite högre farter. Han prejar och låser in mig så att jag inte kan fortsätta min färd. Jag står på bromsen och hjärtat skenar. Jag blir så trött!

Jag ler och vinkar glatt till bilisten för jag har all rätt att vara just där i kanten av vägen.

Kan också meddela att bilisten inte kom fortare fram för de!

Tack för att ni läste och för att jag fick ordbajsa ur mig detta men ta hand om varandra i trafiken 🙏🏻💕

Vaddå, ska jag behöva raka benen hela vintersäsongen nu!

Det är nog inte många som vet att jag har ett litet förflutet i Triathlonvärlden. Det är faktiskt så att min första resa till Mallorca var med just min date för dagen, då vi som två nybörjare hade anmält oss till Vätternrundan. Varför triathlon och Mallis då? Jo, för Ving tillsammans med Trifit skulle testa någonting nytt och jag fick följa med. Cykla gick bra, springa gick bra och efter en kort instruktion hur man crawlar så tog jag mig 25 m i ett svep. En fallenhet för att simma eller bara en bra elev som kan ta till sig instruktioner.

Men när det var dags att leka mini triathlon och växlingar då klev jag åt sidan efter två försök. Förstod liksom inte vad det ”roliga” va?! Och förstår liksom inte än idag!

Jag tog i alla fall simningen med mig hem och gick till badhuset kontinuerligt under en vinter innan cyklingen klev in galet mycket i mitt liv. Nu när jag har gått i backen x-antal gånger och skadat samma kroppsdel 2 gånger då börjar tankarna rulla. Inte för att jag ska göra en Ironman helt plötsligt vilket flera kanske kan tro efter att ha läst detta.

I morse hände det i alla fall! Jag iklädd baddräkt på Eriksdalsbadet med bästa guiden. Jag menar…. Hur gör man på ett badhus?

Rusningstrafiken var över då vi anlände och 50 m bassängen är nu besegrad. Bruden med den underbara cykelbrännan har också besegrat flera oömma känslor kring simning och badhus. Tar du 6:an (Crawl) så tar jag 7:an (Bröstsim). Badmössa på samt simglasögonen och hopp i. Flöt på riktigt bra! Bröstsimmet blev 10 crawl tag efter en stund -> en halv längd -> till en hel längd och vips så simmar jag i samma bana som Anna. Cool kvinna det där! Vad jag mins så var hon riktigt avundsjuk då jag den där gången på Mallis simmade bättre än henne efter några instruktioner och vips….. Hennes envishet och gnetande fick mig att se på henne som ett proffs och när hon nämner: ”Du har inte gjort annat än att simma. Det sitter i ryggmärgen”. Ja ja, nu ska vi inte överdriva!

Men hon beskriver min simning: ”Det ser harmoniskt ut när du simmar” och det är så jag vill att det ska vara. Målet är bättre rörlighet, styrka och starkare överkropp.

Slutar det i en Ironman någon gång om kanske 10år så gör de det men inte nu. Jag funderar på andra målbilder just nu och cykel tar mycket plats i dom.

Men egentligen, Hur ska det sluta? Jag har vissa andra funderingar till denna kanske nya rutin. Några lite ytliga men andra rent logistiska.

•Torrt hår?

•Torr hud?

•Mina extensions*?

•Mina Fransar?

•Nu när jag precis har vant mig med vissa ålderstecken i ansiktet. Ska jag nu oroa mig för nya!

•Hur ska jag rent praktiskt ta mig dit. Bäst den dagen jag är ledig? osv……

Haha… Skämtosido men nyckelbenet verkade gilla det!

Vaknar jag med träningsvärk imorgon måntro?

Usch, fy och blä men vad var det för vecka jag just lämnade!

Måndag morgon efter 9 h sömn och jag kommer knappt ur sängen. September är här vilket är lika med Höst men solen strålar utanför fönstret likt en svensk traditionell sommar. Jag sippar på kaffet och reflekterar över en ny vecka. En vecka med framförallt en spännande ny date som bjuder på en ny utmaning?! Jag säger bara TORSDAG!!!

Men i alla fall, jag blir lika arg varje gång och jag förstår aldrig förens det är försent. Förra veckan kan sammanfattas med trött kropp, omotiverat psyke, känslosam, mindre träning, mindre jobb men ändå trevligt sällskap rakt igenom. Samt förhoppningsvis ett mer läkt nyckelben.

Ps. Att man som tjej alltid ska gå igenom samma sak varje månad!

Tips! En ny grej, när jag vaknar ”Bakom min kaffekopp” #Instastories


PinkPower

Herregud! Bara manchester kläder i färgerna brun, orange, gul visade det sig en dag när jag i föräldrahemmet rensade bland mina barnsaker. Alla har väl gjort det någon gång? Den lilla tjejen växte in i fotbollslivet och pojkflickan vägrade använda klänning. En liten småknubbig men god tjej som såg på sin kropp förmodligen likadant som många andra gjorde då. Men succesivt börjar jag finna mig själv, min kjol och så småningom även en klänning. Den lilla flickan börjar glänta på dörren och det rosa gör entre lite smått.

2013 när jag med min rosa/vita crescent hybrid gjorde entre i cykelvärlden påbörjades det rosa äventyret till att idag nästan beskrivas som ”Fröken Rosa”. Var det avsaknaden av rosa från barndomen eller dom där underbara provocerande minnena som finns då vissa män 2013 hade svårt för att bli ikapp körd eller ifrån åkt ute på Södertörn utanför Stockholm av just en tjej iklädd pyttelite rosa. Att komma till en lokal träning med rosa hjälm, få blickar som – ”Vem tror hon att hon är? Tills att i slutet av träningen helt plötsligt få ett chockat ”BRA JOBBAT!.

Cykelvärlden var inte beredd på rosa och det var svårt att hitta kläder samt accessoarer i färgen. När jag väl hittade en grej var det inte speciellt många som hade det och jag blev lite udda eller jag stack ut…..

(Undrar hur jag blev en tjej som älskar att sticka ut eller vara lite annorlunda i cykelvärlden då jag i annat fall befinner mig som en tjej i mängden något osynlig)

…. Sen smällde det till tror jag då ett visst stort märke kom med ett par knallrosa skor med tillhörande cykelkitt skapat för herrar eller en som jag med stora fötter. Tills idag då alla märken helt plötsligt har någonting i rosa. Jag älskar rosa och ja, jag har massa rosa hemma i form av prylar. Men idag är det så kommersiellt att letandet blir svårare efter det där lilla udda. Men jag måste nog säga att jag alltid har dragit det rosa till sin spets och 100% total matchar från topp till tå.

Jag har ofta sagt att de rosa fokuset har legat på mig men nu när jag typ står utan racer så kanske det äntligen är dags att skapa den rosa maskinen som ska färda mig snabbare och snabbare. Eller vad säger ni? Några tips kanske?

Jag laddar batterierna och packar matlådorna för att gå på kafferep nästan varje dag i veckan. Jag bara älskar det, alltså mitt jobb! Tänk er själva att få träffa fantastiska människor varje dag. Diskutera allting mellan himmel och jord och de flesta besökare kliver ut genom dörren med ett leende på läpparna. Ja, även en lite rutinerad frisör kan missbedöma en konsultation eller fippla med kunskapen i färglära ibland.

Egenföretagare i service-, skönhetsbranschen beroende av kunder är underbart. Jag har all frihet i världen att arbeta hur mycket eller lite som helst. Det är bara jag som blir påverkad av mitt beslut.

Men varför blir du inte bara sjukskriven på heltid frågar många?

Jo, Jag är otroligt arbetslojal! Tack mamma du lyckades med uppfostran på den punkten 😉 Men jag har också ägnat otroligt mycket tid för 13 år sedan då jag påbörjade min frisörkarriär efter gymnasiet. Att arbeta upp en kundkrets som helt plötsligt bara kan gå upp i rök. Ganska hårt skrivet men man har mycket att förlora vid långvarig sjukdom. Ni kan bara tänka er vid en eventuell graviditet hur paniken kickar in. Ja ja, allting löser sig alltid! Då är man förhoppningsvis två. Därför har jag börjat fundera på vad man kan blanda upp frisöryrket med. Jag är utbildad frisörlärare och har jobbat halvtid med det, vilket var kul men min frihet försvann och blev beroende av skollov. Jag försöker vända blicken mot hälsans fönster. Hur kan man vidare utveckla mitt cykel-, träningsintresse? Nån som har något förslag? Kan känna ett eventuellt sug till att studera men då samtidigt som jag jobbar.

6 veckor efter flygturen i Tidaholm har jag åter igen besökt ett sjukhus. Blivit undersökt, röntgad och sjukskriven på 50% i 3 v. Det bästa som kunde hända just nu men får vänta 1 v på utlåtandet från läkaren. Fick också helt plötsligt en snabbare tid för sjukgymnastik så ljuset i tunneln blev lite bättre. Resan i Juli börjades med 3 v helt borta från jobbet i värme deluxe. Trevligheter i Laholm, på landet i Trosa och lite Sälen på de. Men de 3 v på jobbet har varit tufft. Kunderna är helt fantastiska men smärtan har varit obeskrivlig emellan åt. Smärtstillande har flödat under arbetstid och pauserna har varit många men nu jävlar.

Och hade jag inte kunnat träna under denna period så hade mitt psyke krympt ihop likt ett russin.

Om exakt 2 månader återvänder jag till favoritön Mallis. Vila, cykla, fika och massa vin. Längtar så!!!