Jag har rätt att vara i kanten av vägen

När jag efter 6 mil rullar in på Flatenvägen söder om Stockholm flippar jag på cykeldatorn och läser 30,5 km i snitt. Jag är inte den som gillar att prata snitt eller brukar bry mig om det för det spelar ingen som helst roll. Det är inte den som håller högst snitt över längre tid som vinner tävlingar eller kör Vätternrundan snabbast. Men jag tyckte det var lite coolt idag att jag som tjej, solo i Stockholm med transportsträckor och grusväg kan hålla de snittet. Jag njöt och blev lite galen. Det var riktigt roligt att cykla tills…….

Just nu cyklar jag omkring och försöker övervinna min hjärna som spelar mig ett spratt. Så fort jag hör ljudet av däcket sladda mot gruset så ryser jag till. Men varför ska jag överhuvudtaget bry mig över att köra omkull och skada mig allvarligt ensam på en väg i ingemansland när det egentligen snart är en bilist som dödar mig. Grovt ord det där men jag blir så trött!

Min härligt, underbara runda övergår i frustation då en bilist tutar hysteriskt bakom mig, glider upp sakta och onödigt nära. Jag har hela tiden legat onödigt nära vägkanten för att inte vara i vägen. Jag rullar in i lite vid busshållplatsen för att göra det enklare för bilister att köra om för att sedan åter glida ut på vägen. Då tutar han ännu mer och pekar frenetiskt mot den osynliga cykelbanan som hade varit livsfarlig i lite högre farter. Han prejar och låser in mig så att jag inte kan fortsätta min färd. Jag står på bromsen och hjärtat skenar. Jag blir så trött!

Jag ler och vinkar glatt till bilisten för jag har all rätt att vara just där i kanten av vägen.

Kan också meddela att bilisten inte kom fortare fram för de!

Tack för att ni läste och för att jag fick ordbajsa ur mig detta men ta hand om varandra i trafiken 🙏🏻💕

Annonser

Vaddå, ska jag behöva raka benen hela vintersäsongen nu!

Det är nog inte många som vet att jag har ett litet förflutet i Triathlonvärlden. Det är faktiskt så att min första resa till Mallorca var med just min date för dagen, då vi som två nybörjare hade anmält oss till Vätternrundan. Varför triathlon och Mallis då? Jo, för Ving tillsammans med Trifit skulle testa någonting nytt och jag fick följa med. Cykla gick bra, springa gick bra och efter en kort instruktion hur man crawlar så tog jag mig 25 m i ett svep. En fallenhet för att simma eller bara en bra elev som kan ta till sig instruktioner.

Men när det var dags att leka mini triathlon och växlingar då klev jag åt sidan efter två försök. Förstod liksom inte vad det ”roliga” va?! Och förstår liksom inte än idag!

Jag tog i alla fall simningen med mig hem och gick till badhuset kontinuerligt under en vinter innan cyklingen klev in galet mycket i mitt liv. Nu när jag har gått i backen x-antal gånger och skadat samma kroppsdel 2 gånger då börjar tankarna rulla. Inte för att jag ska göra en Ironman helt plötsligt vilket flera kanske kan tro efter att ha läst detta.

I morse hände det i alla fall! Jag iklädd baddräkt på Eriksdalsbadet med bästa guiden. Jag menar…. Hur gör man på ett badhus?

Rusningstrafiken var över då vi anlände och 50 m bassängen är nu besegrad. Bruden med den underbara cykelbrännan har också besegrat flera oömma känslor kring simning och badhus. Tar du 6:an (Crawl) så tar jag 7:an (Bröstsim). Badmössa på samt simglasögonen och hopp i. Flöt på riktigt bra! Bröstsimmet blev 10 crawl tag efter en stund -> en halv längd -> till en hel längd och vips så simmar jag i samma bana som Anna. Cool kvinna det där! Vad jag mins så var hon riktigt avundsjuk då jag den där gången på Mallis simmade bättre än henne efter några instruktioner och vips….. Hennes envishet och gnetande fick mig att se på henne som ett proffs och när hon nämner: ”Du har inte gjort annat än att simma. Det sitter i ryggmärgen”. Ja ja, nu ska vi inte överdriva!

Men hon beskriver min simning: ”Det ser harmoniskt ut när du simmar” och det är så jag vill att det ska vara. Målet är bättre rörlighet, styrka och starkare överkropp.

Slutar det i en Ironman någon gång om kanske 10år så gör de det men inte nu. Jag funderar på andra målbilder just nu och cykel tar mycket plats i dom.

Men egentligen, Hur ska det sluta? Jag har vissa andra funderingar till denna kanske nya rutin. Några lite ytliga men andra rent logistiska.

•Torrt hår?

•Torr hud?

•Mina extensions*?

•Mina Fransar?

•Nu när jag precis har vant mig med vissa ålderstecken i ansiktet. Ska jag nu oroa mig för nya!

•Hur ska jag rent praktiskt ta mig dit. Bäst den dagen jag är ledig? osv……

Haha… Skämtosido men nyckelbenet verkade gilla det!

Vaknar jag med träningsvärk imorgon måntro?

Usch, fy och blä men vad var det för vecka jag just lämnade!

Måndag morgon efter 9 h sömn och jag kommer knappt ur sängen. September är här vilket är lika med Höst men solen strålar utanför fönstret likt en svensk traditionell sommar. Jag sippar på kaffet och reflekterar över en ny vecka. En vecka med framförallt en spännande ny date som bjuder på en ny utmaning?! Jag säger bara TORSDAG!!!

Men i alla fall, jag blir lika arg varje gång och jag förstår aldrig förens det är försent. Förra veckan kan sammanfattas med trött kropp, omotiverat psyke, känslosam, mindre träning, mindre jobb men ändå trevligt sällskap rakt igenom. Samt förhoppningsvis ett mer läkt nyckelben.

Ps. Att man som tjej alltid ska gå igenom samma sak varje månad!

Tips! En ny grej, när jag vaknar ”Bakom min kaffekopp” #Instastories


PinkPower

Herregud! Bara manchester kläder i färgerna brun, orange, gul visade det sig en dag när jag i föräldrahemmet rensade bland mina barnsaker. Alla har väl gjort det någon gång? Den lilla tjejen växte in i fotbollslivet och pojkflickan vägrade använda klänning. En liten småknubbig men god tjej som såg på sin kropp förmodligen likadant som många andra gjorde då. Men succesivt börjar jag finna mig själv, min kjol och så småningom även en klänning. Den lilla flickan börjar glänta på dörren och det rosa gör entre lite smått.

2013 när jag med min rosa/vita crescent hybrid gjorde entre i cykelvärlden påbörjades det rosa äventyret till att idag nästan beskrivas som ”Fröken Rosa”. Var det avsaknaden av rosa från barndomen eller dom där underbara provocerande minnena som finns då vissa män 2013 hade svårt för att bli ikapp körd eller ifrån åkt ute på Södertörn utanför Stockholm av just en tjej iklädd pyttelite rosa. Att komma till en lokal träning med rosa hjälm, få blickar som – ”Vem tror hon att hon är? Tills att i slutet av träningen helt plötsligt få ett chockat ”BRA JOBBAT!.

Cykelvärlden var inte beredd på rosa och det var svårt att hitta kläder samt accessoarer i färgen. När jag väl hittade en grej var det inte speciellt många som hade det och jag blev lite udda eller jag stack ut…..

(Undrar hur jag blev en tjej som älskar att sticka ut eller vara lite annorlunda i cykelvärlden då jag i annat fall befinner mig som en tjej i mängden något osynlig)

…. Sen smällde det till tror jag då ett visst stort märke kom med ett par knallrosa skor med tillhörande cykelkitt skapat för herrar eller en som jag med stora fötter. Tills idag då alla märken helt plötsligt har någonting i rosa. Jag älskar rosa och ja, jag har massa rosa hemma i form av prylar. Men idag är det så kommersiellt att letandet blir svårare efter det där lilla udda. Men jag måste nog säga att jag alltid har dragit det rosa till sin spets och 100% total matchar från topp till tå.

Jag har ofta sagt att de rosa fokuset har legat på mig men nu när jag typ står utan racer så kanske det äntligen är dags att skapa den rosa maskinen som ska färda mig snabbare och snabbare. Eller vad säger ni? Några tips kanske?

Jag laddar batterierna och packar matlådorna för att gå på kafferep nästan varje dag i veckan. Jag bara älskar det, alltså mitt jobb! Tänk er själva att få träffa fantastiska människor varje dag. Diskutera allting mellan himmel och jord och de flesta besökare kliver ut genom dörren med ett leende på läpparna. Ja, även en lite rutinerad frisör kan missbedöma en konsultation eller fippla med kunskapen i färglära ibland.

Egenföretagare i service-, skönhetsbranschen beroende av kunder är underbart. Jag har all frihet i världen att arbeta hur mycket eller lite som helst. Det är bara jag som blir påverkad av mitt beslut.

Men varför blir du inte bara sjukskriven på heltid frågar många?

Jo, Jag är otroligt arbetslojal! Tack mamma du lyckades med uppfostran på den punkten 😉 Men jag har också ägnat otroligt mycket tid för 13 år sedan då jag påbörjade min frisörkarriär efter gymnasiet. Att arbeta upp en kundkrets som helt plötsligt bara kan gå upp i rök. Ganska hårt skrivet men man har mycket att förlora vid långvarig sjukdom. Ni kan bara tänka er vid en eventuell graviditet hur paniken kickar in. Ja ja, allting löser sig alltid! Då är man förhoppningsvis två. Därför har jag börjat fundera på vad man kan blanda upp frisöryrket med. Jag är utbildad frisörlärare och har jobbat halvtid med det, vilket var kul men min frihet försvann och blev beroende av skollov. Jag försöker vända blicken mot hälsans fönster. Hur kan man vidare utveckla mitt cykel-, träningsintresse? Nån som har något förslag? Kan känna ett eventuellt sug till att studera men då samtidigt som jag jobbar.

6 veckor efter flygturen i Tidaholm har jag åter igen besökt ett sjukhus. Blivit undersökt, röntgad och sjukskriven på 50% i 3 v. Det bästa som kunde hända just nu men får vänta 1 v på utlåtandet från läkaren. Fick också helt plötsligt en snabbare tid för sjukgymnastik så ljuset i tunneln blev lite bättre. Resan i Juli börjades med 3 v helt borta från jobbet i värme deluxe. Trevligheter i Laholm, på landet i Trosa och lite Sälen på de. Men de 3 v på jobbet har varit tufft. Kunderna är helt fantastiska men smärtan har varit obeskrivlig emellan åt. Smärtstillande har flödat under arbetstid och pauserna har varit många men nu jävlar.

Och hade jag inte kunnat träna under denna period så hade mitt psyke krympt ihop likt ett russin.

Om exakt 2 månader återvänder jag till favoritön Mallis. Vila, cykla, fika och massa vin. Längtar så!!!

Väcker liv i något som legat nere

Jag fantiserar om den där bilden från 10 Juli då jag efter flygturen sitter i diket och håller mig för höger axel samtidigt som krokodiltårarna rinner febrilt ner på kinderna. Det är ingen fara med mig utan hjälp dom andra., säger jag till alla som kommer nära. Jag gråter inte för att det gör ont utan jag gråter för min framtid och mitt jobb, nyckelben är brutet.

Vad gör man nu?

Cykelsäsongen tog slut där och då. Jobbet blev åter igen den där utmaningen och 3 veckor sjukskrivning skulle visa sig vara som en droppe i havet.

Idag på avslutningen av Stockholmscupen på Skeppsholmen dök dina ord upp i huvudet, Anna Lindén. ”Du får plocka upp skrivandet igen!” Jag ska väl erkänna att tanken har kommit och saknaden av att få skriva av sig som en bokföring av livet har varit lite saknad. Gynnar det nån blir jag extra glad men.

Förutom att bli frisk och hel så ska jag försöka lista ut vad jag vill egentligen. Vätternrundan ligger varmt om hjärtat igen. Sub 8 är mitt personliga mål och skulle vilja säga check på den. Tävla vet i fan men folk kanske lyckas övertala mig. Ja, vad ska man göra med livet…. Plugga kanske…. Lära sig Spanska…. Flytta….. Lära sig Crawla på riktigt….. Ett till yrke…. Tempo!!!! Nä, nu spåra det ur…..

På återseende kanske! Livet får se!