När jag efter 6 mil rullar in på Flatenvägen söder om Stockholm flippar jag på cykeldatorn och läser 30,5 km i snitt. Jag är inte den som gillar att prata snitt eller brukar bry mig om det för det spelar ingen som helst roll. Det är inte den som håller högst snitt över längre tid som vinner tävlingar eller kör Vätternrundan snabbast. Men jag tyckte det var lite coolt idag att jag som tjej, solo i Stockholm med transportsträckor och grusväg kan hålla de snittet. Jag njöt och blev lite galen. Det var riktigt roligt att cykla tills…….
Just nu cyklar jag omkring och försöker övervinna min hjärna som spelar mig ett spratt. Så fort jag hör ljudet av däcket sladda mot gruset så ryser jag till. Men varför ska jag överhuvudtaget bry mig över att köra omkull och skada mig allvarligt ensam på en väg i ingemansland när det egentligen snart är en bilist som dödar mig. Grovt ord det där men jag blir så trött!
Min härligt, underbara runda övergår i frustation då en bilist tutar hysteriskt bakom mig, glider upp sakta och onödigt nära. Jag har hela tiden legat onödigt nära vägkanten för att inte vara i vägen. Jag rullar in i lite vid busshållplatsen för att göra det enklare för bilister att köra om för att sedan åter glida ut på vägen. Då tutar han ännu mer och pekar frenetiskt mot den osynliga cykelbanan som hade varit livsfarlig i lite högre farter. Han prejar och låser in mig så att jag inte kan fortsätta min färd. Jag står på bromsen och hjärtat skenar. Jag blir så trött!
Jag ler och vinkar glatt till bilisten för jag har all rätt att vara just där i kanten av vägen.
Kan också meddela att bilisten inte kom fortare fram för de!
Tack för att ni läste och för att jag fick ordbajsa ur mig detta men ta hand om varandra i trafiken 🙏🏻💕
Madde "Fröken Rosa" Ståhl 