#PinkgirlgoesGranCanaria

Februari år 2000 kom jag hem från konfirmationslägret och möttes av en underlig stämning hemma. Tända ljus och en samlad familj. Mamma talar om att morfar har lämnat oss på en ö ute i Atlanten som jag i skrivande stund lämnar 18 år senare. Gran Canaria, den där ön som jag hade glömt var så turistig. Året innan detta hända plaskade jag i poolen och skämdes bort av just morfar och mormor på Playa del sol. Nu fick jag möjligheten att återvända och jag minns det som igår när jag stod utanför hotellet.

Sol och värme i all ära om man jämför med snön jag så småning om kommer landa i. Men Gran Canaria kommer troligen inte vara mitt första val nästa gång. Turister i mängder och svennebananer överallt. Inkastare, svensk meny och knappt ett lämpligt trä att kissa bakom. Visste du inte de kanske ni tänker. Och ja, jag har sätt sällskapsresan. Men men….

Dom här två tillsammans upp för backarna typ medans jag njuter lite extra där bak. Eller inte…. men gör så gott jag kan. Den backiga ön som sagt och där det går att åka platt blåser det som f-n. Bra guide den där Hanna och Jonas så jag kan åka med på släptåg med noll koll. Känslan att få lämna trainern i vardagsrummet är svår att sätt ord på men Specialized och fröken rosa fick åter igen rulla tillsammans.

Visst är det vackert på sitt sätt men så kargt (stavas de så) eller kalt. Inget att riktigt titta på och njuta av. Jag är inte frälst och provar kanske en annan ö eller bara nöjer mig med Mallis. Backar och jag är ändå inte bästa vänner.

På tal om backar så har jag upplevt det värsta hittills i min cykelkarriär. VOTT eller Valley of the tears. Otroligt vackert och jag hittade tillslut grönskan. En lång jävla backe med 18-20% lutning. Inte bara en gång utan hur många vet jag inte. Det är inte ens nyttigt utan bara slitsamt när man kränger och bänder för att komma upp. Jag orkade inte utan skapade snarare skavsår av att stundtals gå i cykelskor. Synd för er som missade mina instastories som jag bjöd på under tiden. När dom andra fikade kämpade jag mig upp och ikapp kom dom då jag nästan nåt vägkorsningen och slutet. Tur jag missade meddelandet om fika för annars hade jag nog varit kvar där än idag. Jag drömde om att en pickup skulle köra förbi och plocka upp mig. Men den kom aldrig. Jag orkade knappt trampa utför när de väl kom som belöning men hem kommer man alltid oavsett.

Jaja, nu har jag gjort de och aldrig mer. Fick även medhåll när vi nästa dag mötte en norska vi tävlade mot i Svanesund. Tack för de!

Med en hel del timmar på sadeln återvänder jag nu till min vän Neo (trainern) med puschande lagkamrater och siktar in mig på mars när jag åter igen ska möta dessa ångestladdade berg. Berg, lagkamrater och avslutande trevligt sällskap på favoritön Mallis.

Annonser

En reaktion på ”#PinkgirlgoesGranCanaria

  1. Ping: Bloggsvepet - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s