Ett besök på favoritön 💕🙌🏻

Med många mil, höjdmeter, watt och hjärtslag under 9 dagar flyger jag nu hem. Rättar till hållningen och blickar framåt för på en ö i medelhavet började säsong 2018. Efter en period under sensommaren med zwift academy 2017 har jag till viss del funnit träningszonerna bättre och lärt känna känslorna i kroppen ytterligare lite till. Då menar jag känslan i benen och hjärtat med andningen. Lågt blodsocker och humör är någonting helt annat 😉

Precis som förra året anländer vi när hösten tar fart genom ett oväder i mitten av perioden. De varma 25 graderna kröp efter blixt och dunder ner till 17-19. Oavsett är det bättre än hemma i Svedala. Från kort kort till armvärmare och väst. Solen fixade ändå till cykelbrännan och pandafacet när grönskan över en natt var som bortblåst på vissa delar. Dålig asfalt på många håll byttes mot nylagd uppe i bergen.

En resa då jag har ätit riktigt bra kött och lite sunkigare pizza för ett år framåt. Somnat till kvällensfilm och funnit känslan för ”no hands on de handlebar”. Plockat nån pokal eller QOM på strava vilket inte betyder allt men lite roligt. Dock med en hjälpande hand men de pratar vi inte om.

För första gången har jag blivit uppgraderad vid incheckning och monterat cykel utan problem. Eller? När jag tänker efter så behövdes lite hjälp när blodsockret var i botten. Måste jobba på de! Förlåt alla som får stå ut med de.

Enligt strava har jag bättrat på mina personliga rekord lite överallt men chockerande nog i bergen. På gott och ont har dagens teknik hjälpt mig hålla jämn ansträngningsnivå. Där av tror jag att lugnet infann sig och jag orkade hela vägen istället för att dö halvvägs upp. Förhoppningsvis har jag även blivit fysiskt men mentalt starkare för att hantera de jag alltid bävar för.

Den mest spännande dagen🔝 var när jag i bergen mötte den berömda VÄGGEN. BONKEN DELUXE!! Helt sjuk känsla att knappt få runt pedalerna och stundtals tro att SPD-vurpan är nära. Planen var att ta oss uppför ”militärbacken” och ända bort till Soller för fika men i Waldemossa fick de vara nog. Vad som hände längs med kustlinjen någonstans uppför en slakmota stannar på ön. Men med noll kraft samt med blodsocker i källarn kan det explodera och när man ber om en hand på ryggen uppför första lite brantare delen av sista backen då är de illa. Skäms inte över de utan ser de snarare som en lärdom. Sällskapet som typ aldrig blir trött fick i alla fall lite extra träning. Hem kom vi tillslut och jag var knappt kontaktbar den kvällen. Vad som var orsaken är svår att säga. Dåligt näringsintag, skit i kroppen eller att jag vågade ta ut mig i uppförsbackarna. Tankarna är många..

De sista 24 h spenderade jag ensam efter att ha vinkat av sällskapet i nattmössan en tidig morgon. För första gången är rosa tjejen ensam utanför Sveriges gränser. Ett litet smakprov vad som komma skall i Mars som de ser ut just nu. Kan säga att jag lyckades väldigt bra. Jag trivs i tystnaden med mig själv men kanske inte allt för länge. Guidade mig själv uppför Orient och hem utan problem. Sen lunch eller tidig middag med eftervarande relax i spa-avdelningen och packande av cykel. Lite kvällsfika, en godnatts sömn och huxflux befann jag mig på flygplatsen. Hittills i skrivande stund har jag överlevt halva flygresan också.

Jag känner mig laddad och redo för kylan. Vintersäsongen, Here I come! Trainer life deluxe! Jippi! Kör bara kör!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s