Tävlingssäsongen på landsväg är över, Eller? Del 2

I klungan uttrycker jag: ”Ulrika! Jag ska bara glida med och rulla in i mål med klungan för att bygga självförtroende.” Men frågan är om de blev så?När Velothon annonserade om en separat tävling för oss damer på 61,5 km och start ute i Jordbro skrattade jag. Är det ett skämt att vi ska köra så kort och börja på en varvbana i Jordbro industriområde. Många delade samma åsikt men idag är jag sjukt nöjd. Förmodligen en av de bästa tävlingarna denna säsong enligt mig.05:30 ringer klockan efter att ha somnat till ösregn för att stå på startlinjen 07:25 och solen är påväg upp. En platt GP-bana skulle rullas 8 varv innan transporten in mot Zinkensdamm. GP igen! Okej! Ta en del i taget så löser det sig. 

Redan på varv 2,3 eller 4 sticker crescent och Valhall tillsammans. En utbrytning som med bra samarbete håller ända in i mål. Jag bryr mig ärligt talat inte utan avvaktar i klungan. Klungan blir lite stressad och försök till att jobba ikapp görs. Jag kämpar på för att hålla mig bra positionerad och kurvtagning samt igångdragen sitter perfekt. Rullar till och med förbi konkurrenter i kurvorna. Varv på varv avverkas och det börjar närma sig spurtvarv. Plötsligt lämnade jag min plan och började arbeta. Jag var framme och drog som tåget i omgångar. Du är STARK idag säger Ulrika och det kändes så. Nu går jag för spurtpris tänker jag och glider ner som 2:a, 3:a. Världsmästartröjan Svärdström framför mig och hon går på utbrytning med ett halvt varv kvar. Jag kickar in direkt och ödslar enormt med kraft för att plocka ner den. Slappnar av och nästa kontrar. Klungan accelererar gång på gång och jag har inte den kapaciteten. Mot slutet av varvet kämpar jag i svansen och luckan ökar när vi lämnar varvbanan. Visar sig efteråt att vi blev fel informerade vid start och spurtade för ett pris som inte fanns. Ja, ja, jag överlevde i alla fall ytterligare ett till GP ✌🏻

Ut på transportsträckan med vittring på klungan hela tiden. Närmar mig ordentligt när jag ser Ulrika attackera och avståndet ökade igen. Jag såg dom hela tiden fram till Farsta då krafterna började tryta rejält. Så otroligt frustrerande men ensam är inte alltid starkast. Funktionärerna hejjar på längs vägen. In genom Västberga och ut ur kurvan ner mot liljeholmsbron ställer jag mig upp för att få farten med mig. Hinner reflektera över hur fint de röda konerna spärrar av för oss cyklister och hur jag rullar snabbare än bilarna utanför. 

(De är nu du ska sluta läsa mamma!)

Nere i bocken superfokuserad för nu går de undan. På väg i mitt fält förbi en matt svart bil som helt plötsligt väljer att svänga rakt igenom konerna. Han tvärnitar, jag hinner precis väja till och känner bilen på utsidan av vaden. Skriker till i panik och tårarna sprutar när jag rullar vidare ner mot bron. Det värsta jag varit med om på cykel någonsin. Att helt plötsligt känna känslan av en nära döden upplevelse. Är det ett tecken?

Över Liljeholmsbron lugnar jag ner mig men det är svårt. Kan inte rulla gråtandes in på Hornsgatan så alla tror jag är en mes bara för att jag är ensam efter klunga. In över mållinjen och fram till dom andra där allting brister. Krokodiltårarna rinner och snoret lika så i famnen på Ulrika och andra medtävlande. Jag var totalt i chock! Man får inte ens slappna av från bilar på avstängda gator. 

Även om jag inte lyckades med min plan att rulla i mål med klungan så är jag ändå riktigt nöjd över min avslutning. Jag får inte glömma bort att 6 veckor gick bort på grund av nyckelbenet.

Så är tävlingssäsongen över på landsväg? Mitt svar är Ja. 

Är tävlingssäsongen över? Mitt svar är Nej. 

Jag tar med mig mycket från säsongen men framförallt från denna helg in i vinterträningen och förhoppningsvis vidare in i nästa säsong.