Cycle for change – Team Powerking Etapp 2

För över en månad sen började historierna om just etapp 2 – Östersund till Järvsö. Nån sa till mig att vädret kan inte bli sämre än förra året. Eller förra året cyklade vi runt i ett badkar och igår kom ord som cyklop, våtdräkt m.m. upp. Så nu vågar jag knappt göra en resumé över dagens etapp. Väntar mig vissa kommentarer. Kanske bäst att bara ljuga….. Solen strålade från en klarblå himmel och vi…….. Eller inte! 😉

Sist jag körde över 20 mil var på Mallis i april och då med en hel del klättring involverat. Men massa respekt från min sida inför 22 mil. Väderapparna hade granskats in i minsta detalj och tror vi lossades se sol på kartan. Bra början i alla fall när det bara var mulet då vi startade. 

”Här stannade vi förra året och klädde på oss för att de började regna, hörde jag i klungan och då hade det bara gått 2 mil.” Då är allt utan regn en bonus där efter. 

Längst fram ligger Dewall och Arebo och snackar pinarello medans jag i andra led pratar med min kamrat. Folk glider fram i tredje och fjärde led. Spurten var tydligen igång och vi hade nollkoll. Hallå!! 

Varmt blev de och jag flaschar med mig själv. Västen åker av galant i farten och in under tröjan. Planerar även att köra en handover i farten till servicebilen men hux flux är de fikastop. 

5,8 mil och första dropparna anländer näsan. Helt okej till en början men det ökar på. Dålig bromsverkan, dålig sikt genom linserna och redan känningar i nyckelbenet av spänningarna. Nån reagerar på en regnjacka när farten i slakmotan är sänkt och helt plötsligt är två i backen. Ingen fara på taket och tåget rullar vidare. Alla blir lite tagna och jag får spöken i huvudet. Ytterligare ett stopp och för mig klädskifte samt linsbyte i glasögonen. 

Lunch i Ånge var planen från början  men tydligen flyttad till nästa by och när fan kom den då. Kilometer efter kilometer avverkas och ingen depå i sikte. För en stund slår det blixt och dunder i huvudet. Jag drar på i sikte om att komma fram. Magen kurrade och alla längtade i sin tystnad på mat. Jag avverkar en raka, de går uppför, svänger vänster och nästa raka visar sig. Jag gormar till och skriker. Lägger ner förningen och växlar över. Bjöd även på lite sång i stundens misär.

Positiva tankar nu! Desto mer vi rullar innan depån desto närmare slutmålet kommer vi. Leendet och glädjen infinner sig när bilen finns i sikte. Alla så himla hungriga men ingen som vågade börja. 

Med en servicebil som följer oss kan man alltid komma åt kläder eller annat. Augusti månad och jag sätter på mig vinterjackan. Fryser som ett asplöv och gör allt för att gömma mig. Men tydligen svårt i detta sällskap men ett gott skratt värmer i alla fall. 

Vi rullar iväg för att ta oss ann andra hälften av dagen. Nyckelbenet börjar göra sig påminnd ännu mer men det flyger bara förbi i tanken. Vi snurrar runt och det flyter på jävligt bra. 

Precis i början av en utförslöpa säger det bara pang. Tror mig se ett vitt rökmoln mellan benen och det var inte jag som släppte mig. Punktering på bakhjulet var ett faktum. Utför, blöt väg men jag lyckas stanna. Åter igen har jag servicepersonal! Tack för den Dewall och de andra rullar ner för fika vid servicebilen. 

Sista stoppet skulle bli vid 17,5 mil vilket var mitt mål nu för efter punkteringen hittade sig spökena in i huvudet igen. Tankar kring vad som hade kunnat hända om punkteringen skedde i maxfart eller håller slangbytet nu m.m. Hade en period då jag lämnade ovanligt stor lucke till framförvarande men som succesivt ändrades. Jag gjorde mitt jobb i fronten galant enligt mig själv och kroppen var stark. Sjukt att man inte känner trötthet i benen på 22 mil. 

Fikastop och nu gjorde det ont. En normal person hade varit vuxen nog att bryta. Men jag tänkte bara att de var en vanlig onsdagsträning i Fredrikshof Farsta kvar. Nu lägger jag mig i svansen där jag kan göra precis som jag vill och jag skäms inte för det så länge jag bidragit. Där lökar jag deluxe och provar varenda sittställning som går men inget hjälper. Nästa gång jag ser servicebilen skiter jag i det här. Men då får alla mer mil än mig. Nu kör jag till 19 mil sen hoppar jag. Skärp dig! Klart man blir öm och stel under en lååångtur men jag vet skillnaden. Det här var annat. 

Jag betade ner de sista milen i pyttesmå delar fast det vettiga hade varit att bryta. Lökade deluxe längst bak i fröken rosas solosvans bakom grindvakten. Järvsö dyker upp på en skylt och nu närmar det sig. Inte lång kvar och plötsligt är det dags för ett prostata stopp. Men vafan! När man bara vill fram. Tror mer på att de var för att minska vikten inför bergspriset. Såg till och med någon tömma flaskan. 

In i Järvsö och sista backen upp till hotellet. Jag är framme! Vi är framme! Äntligen ska jag få duscha varmt. Kliver in på hotellrummet och upplever ett Halleluja moment när det står ett torkskåp framför mig. Nästan en tår som träder fram. Jag ska till och med få torra skor imorgon. 

Team Powerking samlas för middag och priser för skyltspurterna delas ut. Något jag inte ens orkat bry mig om idag. En god välförtjänt hamburgertallrik serveras och glassbuffen efteråt besöktes två gånger av mig. Tror faktiskt jag ligger plus på kalorikontot så imorgon gänget skiter vi i fikastopp och bombar järnet. Alla är nog lite smått mörbultade kroppsligt eller psykiskt så vi somnar nog gott och imorgon är det sovmorgon ✌🏻

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s