Skandis GP = #gohardorgohome

Äntligen fick vi provköra gp-banan innan seniorernas start. Kullersten med en 90 graders kurva som skrämde mig direkt och vi ska inte tala om känslan till den omtalade Slottsbacken. Dessa skulle tacklas 15 gånger och inte nog med de så började Slottsbacken en bit innan med en maffig bred backe under en Skoda dekal. När jag väl var tillbaka i Sck tältet så skakade jag. Jag var praktiskt taget rädd för uppgiften. Rädd för att bli avhängd redan på första varvet. 

Under den fortsatta uppvärmningen utanför banan han jag lugna nerverna och intala mig att jag är stark samt tog jag ett QOM 😂 Bra känsla med bra klipp i benen.

Återsamling och taktiksnack genomförs med bland annat banans innehåll. Sen sprids alla ut och intar så småningom startlinjen. Där står Emma Johansson längst fram som tydligen ska leda ett mastervarv. Tack tänkte jag för då kanske jag klarar första varvet! Vi ropas upp och strax efter rullar vi iväg. 

Vaddå, mastervarv? Det här gick ändå lite fort… Pedalen klickade i tillslut och kurvorna gick fint. En högersväng och strax in under dekalen. Ner på lilla klingan och trampa på. Planen var att sitta första delen och sen skulle jag förmodligen få ställa mig upp. Etapp 1 av backen och jag är bra med. Etapp 2 av backen och jag är med hela vägen. Då är det här bara mastervarvet men känslan var god och det här kan gå bra. Jag med min tyngd rullar på och ikapp utför och på rakan i motvinden när Emma släpper är jag stark. Dåså, dags att köra! 

Farten trissas upp lite genom kurvorna men jag är med in i backen under andra varvet. Intensiteten är högre/hårdare men jag låg bra med över krönet. Det kändes bra och lugnet som infann sig under mastervarvet kunde stanna samt har jag hittat tryggheten i bocken nu. Positionera och kontrollera var ord som cirkulerade i huvudet. 

Helt plötsligt ligger jag tryckt mot trärampen i fosterställning och skriker. Tror jag håller mig för huvudet ifall jag skulle få en bakomvarande cyklist över mig. Vad fan hände! Det gick så fort! Strax innan trärampen fastnar mitt framhjul och det tar bara stopp. Jag voltar över styret och cykeln efter. Det gick även nedför så fallet blev lite högre. Kan erkänna att jag hade inte en tanke på min cykel utan snarare hur det gick för mina lagkamrater. Hade jag ofrivilligt orsakat så fältet sprack upp. Laget före jaget! 

Bästa är när man kraschar utanför sjukvårdstältet för de var på plats inom några sekunder. Sara och Ingrid lika så med lugna ord och strykningar på ryggen. Det kändes bra ☺️

Succesivt kunde jag självmant flytta mig från banan över till gräset och där brast de. Stor besvikelse när det nu kändes så bra. Tanken och känslan då var ju inte att jag skulle vara borta från cykeln ett tag. Jag hade bara skrapsår och blåmärken, samt att axeln och huvudet fått sig en liten smäll. In i sjukhustältet och den underbara tjejen som tvättade mina sår ville aldrig sluta. Hallå, jag kan inte sitta här! Vill hejja fram mina lagkamrater! 

In i tältet kommer David… Sitt här nu och va i nuet. Låt dom ta hand om dig, säger han. Och du! Cykeln är omhändertagen. Då slog de mig att cykeln hade jag helt glömt bort. 

Jag var lite sne i axlarna och tar beslutet att besöka närakuten i Uppsala trots att jag inte kände någon smärta. Bra att dokumentera inför kommande försäkringsärenden. Där satt jag i väntrummet ensam med mina två äggmackor. In till doktorn och ner till röntgen. Klär av mig och ställer mig på plats. Sköterskan går bakom väggen och det blixtrar till. Vips hör jag. Den är av! Va, vad är det hon säger?! Jag går runt till datorskärmen och man ser det tydligt. Chocken slog till direkt och krokodiltårarna rann nedför kinderna. I panik ringer jag en vän och hysteriskt ventilerar. Får mig en typ av slunga som ska avlasta från smärtan och börjar promenera tillbaka. Just där och då fanns inte axeln man ville luta sig mot och bara låta ridån brista. Men väl åter bland tjejerna började allting kännas lite bättre. Visst jag kommer inte kunna cykla på ett bra tag ute i alla fall men de flesta tårarna föll för min ångest till arbetet. Frisör och egenföretagare är ingen bra kombination i detta läge. Men allting löser sig!

Som tur hade jag min lagkamrat Alice som inneboende och hon fick visa sina skills på att köra genom Stockholm. Jag kanske inte va den trevligaste filuren den kvällen men de är nog förlåtet. 


Idag vaknade jag upp till en otrolig smärta i bröstet och ner under axeln vidare bak samt ett värkande huvud. En kompis kom förbi med dunderpiller men jag tog ändå beslutet att bege mig till Södersjukhuset. Kändes skönt ändå att få någon som gick igenom hela kroppen. Man kan säga som så att de är tur man har fixat cykelbrännan för här blir det ingen cykling ute på ett tag. 

Diagnosen lyder!

Skrapsår och blåmärken som knappt känns. Ett brutet nyckelben som gör sig påmint när jag slarvar men även ett eller två brutna/spruckna revben som bidrar till den största smärtan.

Snälla, fika/umgås med mig men få mig inte att skratta. Härliga möten kan de skapa 😂 

Så nu blir det party i soffan med Girot och Citodon. Eller har någon tips på bra serier att utnyttja?

Jag heter Ståhl i efternamn av en anledning och jag tror ni fattar vad jag menar 👊🏻

Tack snälla för all ”Krya på dig” och peppande ord 💕💕💕 Samt alla som erbjudit sig till att hjälpa till. Fråga gärna fler gånger för jag är alldeles för bra på ”JAG KAN SJÄLV!” 😘  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s