Kanske beror det pÄ Internationella kvinnodagen eller bara otrolig envisheten och tÄlamod.
Jag har sen Ă„rskiftet genomfört ett sĂ„ kallat rött pass som jag haft en eller tvĂ„ gĂ„nger i veckan. Ett pass som i början bestod mer av logistik problem men som med tiden fĂ„tt den rutin de krĂ€ver. Passet i sig innehĂ„ller en cirkel pĂ„ styrkeövningar sjĂ€lvfallet för ben och pulshöjande konditionsmaskiner. Det gĂ„r som passet heter ut pĂ„ att maxa pulsen och typ dö. RiktmĂ„let för mig har varit upp över 180 i pulsen men som har kĂ€nts omöjligt. Benen har bara dött strax innan. Kroppen har hittat sin trygghet kring tröskeln. I början anvĂ€nde jag enbart cykel som konditionsmaskin men eftersom sĂ„ har roddmaskinen tillkommit. TvĂ„ av passen har jag genomfört tillsammans med min coach och fick dĂ„ helt klart koll pĂ„ lĂ€get. Samt Ă€r det lĂ€ttare att puscha sig tillsammans med nĂ„gon annan. Man kan ju inte visa svaghet đ
Men idag gick jag frÄn gymmet med glÀdje. Varje hÄrd intervall slutade över 180 i puls.
Jag vet att de finns mÄnga analyser och Äsikter kring pulsen angÄende allt som pÄverkar den sÄ som sömn, vila, kost m.m. Men idag skiter jag i allt och njuter av mitt resultat.
Fucking Girlpower today! đ
