Skulle kroppen komma ihåg hur det är att ta i?

”Det ser ut som att det kan bli ett långpass på lördag, skriver Magnus i onsdags”

För dom som läst tidigare inlägg så har jag varit i en svacka och nu Underbara nyheter för då betyder det att kroppen är på gång igen. Bäst jag sköter mig fram tills dess för jag har nämligen en förkärlek till att ta i lite mer än vad jag ska.

Så lördagens upplägg var 4-6 h i zon 1-2 och efter det skulle beslut fattas om jag fick köra söndag också. Inget pass jag kör med grupp för det blir ofta lite mellanmjölk på de och startar man inte tidigt så försvinner hela dagen. 07.30 satt jag på cykeln iklädd de nya klubbkläderna upp pimpad med lite rosa detaljer. Mycket viktigt! 

Dubbdäcken var bytta och skön känsla när det helt plötsligt rullade tyst och betydligt mycket lättare. Jag är inte den som plockar fram racern direkt en liten chans öppnar sig.  

 Kallt, fuktigt och en jävla massa dimma. Jag frös ända in i benmärgen och att välja korta byxor med benvärmare ångrade jag snabbt. Visade sig även att ryggfickorna på tröjan satt högt upp på ryggen och super djupa. Så det var problematiskt att få tag på grejerna. Tillslut började jag vända hemåt och hade bestämt mig för att hoppa på trainern. Men vad händer. När jag väl rullar närmare stan så tittar solen fram och värmen stiger i kroppen. Fattar då beslutet att ändå fortsätta ute och vilket bra beslut det blev. Hem kom jag sen efter 5 h 15 min med en positiv känsla i kroppen. Batterierna var laddade!  

Det visade sig även att jag fick ge mig ut på en söndagstur. ”Du får köra fritt och max zon 4 i korta stunder” Fanns en del grupper som skulle ut men alldeles för sent för mig. Det stundade även ett barnkalas att passa. Det blev bestämt att jag och en lagkamrat från vätterngruppen skulle köra. Mr Peloton och fröken QOM. Racer vs gravel. 

Det blev riktigt bra och nu har jag testat le pelotonrundan och fått en beskrivning över känslan runt banan. Här går det fort, här lugnar det ner sig, här har många svårt och hängs av. Snart finns det inga ursäkter till att inte gå upp snortidigt en onsdag morgon och stå där utanför Urban deli. Men lite till kan man hålla på’t. En obligatorisk fika klämdes också in för att sedan bege sig på kalas. Kan konstatera att kroppen inte glömmer hur det är att ta i. Det fick jag känna idag och positivt var de när känslan i kroppen var bra. I skrivande stund har jag inte fått nån kommentar på passet och jag väntar mig en liten tillsägelse för det blev ganska mycket zon 4. Men det var de värt för kul och trevligt var det.

Har också börjat förbereda inför Mallis om en vecka. 

  Cykeln är nästintill preppad och klar för att packas ner i sin väska skyddad av bubbelplast och rörisolering. (Lär bli ett kaotiskt inlägg om de momentet närmsta tiden)